Konsten att älska

Kapitel 15

Tystnad. Det enda som hörs är det eviga brummandet från bilen som susar fram på motorvägen.
"Mamma, vem är Charles?" frågar jag igen.
"Din skitstövel till pappa" muttrar hon surt.
"Vi tar inte den här diskussionen i bilen!" mormor hoppar in i vårt samtal.
"Vi behöver inte sluta i en bilolycka", lägger hon snabbt till. Jag kollar ut genom fönstret. Min pappa heter inte Charles! Min pappa hette Kevin! Det vet alla! Och han lämnade inte min mamma när han fick veta att hon var gravid! Han var där hela tiden! Det finns till och med bildbevis i våra fotoalbum där hemma! För ett tag glömmer jag att oroa mig över Kale och stirrar istället bara på alla träd som vi susar förbi i racerfart.

Väl hemma så försvinner mamma snabbt upp på sitt rum. Jag skriker efter henne att hon måste förklara vem i helvete Charles är, men hon ignorerar. Det slutar alltså med att jag och mormor står ensamma kvar i köket.
"Mormor... Vem är Charles?" frågar jag tyst. Hon undviker min blick och går fram till skafferiet.
"Sätt dig ner. Jag tror jag har koll på historien nu", svarar hon och letar fram några kakor. Jag sätter mig ner på en av de höga barstolarna vid köksön och väntar på att hon ska börja prata. Det är inte förrän hon har lagt i kaffe i kaffebryggaren och startat den som hon vänder sig mot mig.
"Charles är en kille din mamma brukade umgås med sista året i High School. Jag gillade honom aldrig. Jag såg att han inte var bra för henne, han drog med henne ut på en massa skumma fester och hon kom alltid hem och luktade en blandning av alkohol och cigarettrök", säger hon och tar fram två koppar. Jag inser att det här förmodligen är första gången som jag och min mormor pratar på riktigt, och inte bara utbyter korta meningar för att vi måste.
"Hon gjorde allt för honom, och jag tror att hon tror att hon älskade honom", fortsätter hon. Jag kollar mot kopparna.
"Men... Min pappa då? Kevin."
"Åh din mamma och Kevin träffades redan första året i High school och det gick inte att dela på dem om man så hade en kniv. Din mamma kallade honom alltid för sin bästa vän, men det var tydligt att killen var förälskad i henne", svarar hon och häller sedan upp kaffe i kopparna. "Mjölk?" frågar hon och jag skakar på huvudet.
"Varför sa mamma då att den där Charles är min pappa?" frågar jag förvirrat. Mormor sätter sig ner bredvid mig och ger mig en utav kopparna.
"Jag blev lika förvirrad som du när hon slängde ur sig det lilla vän, men det tog inte lång tid för mig att lägga ihop två plus två."
"Vad menar du?"
"Första gången din mamma presenterade Kevin som sin pojkvän för mig var en månad efter att hon och Charles hade gjort slut, eller ja, nu verkar det ju som att han lämnade henne. Hon sa att Kevin var hennes pojkvän och att hon var gravid", säger hon och avbryter sedan för att dricka en klunk av sitt kaffe. "Att Kevin var pappan var självklart i allas ögon, och jag tror det var det både din mamma och Kevin ville att vi skulle tro. Genom hela graviditeten fanns han vid din mammas sida, och kärleken till både henne och barnet i magen var tydlig. Ingen hade någon anledning till att misstänka något."
Jag snurrar min kopp runt och runt där den står på bänken, men klarar inte av att dricka något.
"Vi har alltid trott att du föddes en månad för tidigt, men jag tror vi alla blev lurade av din mamma. Jag tror att du föddes exakt rätt tid, men att hon sa att hon blivit gravid en månad senare än vad som var sant, för att det skulle stämma ihop med Kevin. Men det verkar som att Charles gjorde henne gravid och lämnade när han fick veta."
"Tror du pappa... Kevin... Visste att han inte var pappan?" frågar jag tyst. Vet inte om jag vill veta svaret.
"Jag är nästan säker på att han visste. Jag tror din mamma sprang till honom i panik när Charles lämnade henne ensam med ett barn i magen. Kevin var ju trots allt hennes bästa vän, jag tror hon gick till honom för råd..." börjar mormor men jag avbryter henne och avslutar meningen själv.
"... och då han var förälskad i mamma så erbjöd han sig att ta på sig rollen som min pappa, han brydde sig inte om ifall jag var hans biologiska barn eller inte", säger jag tyst och stirrar ner på det svarta kaffet i min kopp. Mormor nickar.
"Han älskade din mamma Riley, och han älskade dig som om du vore hans eget barn. Jag tror han önskade att du var hans riktiga barn, och att han därför gick med på att ingen någonsin skulle få veta att den riktiga pappan var en skitstövel vid namn Charles. Jag tror din pappa ogillade Charles minst lika mycket som jag gjorde."
"Och mamma ville heller inte att någon skulle få veta att hon blivit lämnad av barnets pappa, och att pappan var Charles?" säger jag mer som en fråga.
"Din mamma var sjutton, och hon visste hur mycket jag ogillade Charles. Jag tror hon var mer rädd över att jag skulle säga 'jag sa ju det' än att hon hade ett barn i magen innan hon ens gått ut High school."
Jag kollar mot mormor.
"Är du arg på henne för att hon ljög?" frågar jag. Mormor skakar på huvudet.
"Jag är arg på mig själv för att jag under alla dessa år har hatat Kevin för att han gjorde min dotter gravid vid endast sjutton års ålder, när han egentligen har varit en hjälte. Den jag borde ha lagt energi på att hata är den där Charles, som är en idiot av samma typ som din morfar!" Jag rycker till lite. Det är inte ofta som någon nämner min morfar. Han är precis som min lillebror ett ämne som ingen tar upp. Det bara är så. Jag dricker lite kaffe och kollar på mormor med ny blick. Hon är inte alls någon elak gammal dam som hatar mig. Hon har bara, precis som jag, blivit lurad i snart arton år. I en stund dricker vi bara vårt kaffe i tystnad innan vi hör fotsteg i trappan. Strax därefter kliver min mamma in i köket.
"Jag har funderat nu..." säger hon. "Du har utegångsförbud i en månad! Håll dig på ditt rum, du får bara lämna det för skolan och när det är mat. Jag vill att du lämnar din mobil och din dator på köksbordet, nu", säger hon och jag blänger på henne.
"Borde inte du ha utegångsförbud hela livet? Jag menar, med tanke på att det tog dig nästan arton år innan du avslöjade din lilla lögn om Charles? Allt jag gjorde var att åka iväg med Kale, vi drack oss åtminstone inte fulla varje kväll, och jag kom inte hem gravid", jag vet att jag kanske har gått steget för långt.
"Jag och din pappa höll tyst för att skydda dig!" Säger hon argt.
"Och jag är din mamma och säger jag att du har utegångsförbud så har du det!" fortsätter hon innan hon försvinner ut till hallen. Strax därefter hör vi ytterdörren smällas igen. Jag kollar mot mormor.
"Du hörde din mamma! Mobil och dator på köksbordet! Sedan upp på ditt rum!" säger hon strängt.
"Men...?" säger jag. Jag trodde hon var på min sida! Mormor skrattar till.
"Jag skojar bara, ring killen din först." Säger hon innan hon blinkar med ögat mot mig.
"Jag ska smuggla upp mobilen till dig varje dag, tillsammans med några kakor. Och du borde verkligen klä på dig, eller är handdukar nya modet", lägger hon till. Jag blinkar till och kollar ner på handduken. Jag hade helt glömt bort att jag fortfarande endast var iklädd den. Jag ler svagt och ger henne en snabb kram, för första gången på minst tio år, innan jag tar min mobil från ryggsäcken på golvet och springer upp på mitt rum. Efter att snabbt ha satt på mig underkläder och en stor t-shirt så ringer jag Kale. Ingen svarar.

Det är kväll. Mamma kom hem efter ett tag och jag tvingades lämna ifrån mig mobilen. Nu är klockan elva och mamma har gått och lagt sig, mormor kom in för ett tag sedan med min mobil och sedan dess har jag försökt att både ringa och sms:a Kale, men ingen svarar. Det knackar på dörren och jag gömmer snabbt mobilen ifall det skulle vara mamma, men det är det inte. Mormor går in i mitt rum och stänger dörren efter sig.
"Något resultat?" frågar hon och jag skakar på huvudet. "Oroa dig inte, han mår säkert bra", säger hon lugnande innan hon går fram till sängen. "Ha din mobil här inatt, jag ser till att den är tillbaka på sin plats innan din mamma vaknar", fortsätter hon innan hon bäddar ner mig, precis som min pappa brukade göra varje natt. Ja, Kevin har alltid varit och kommer alltid att vara min pappa, även om jag inte har hans blod i min kropp. Den där Charles kan dra åt helvete. Även fast min mormor gång på gång upprepar att hon är säker på att Kale mår bra så är det med en känsla av att något är fel som jag somnar den kvällen.