Konsten att älska

Kapitel 3

"Jag vågar inte!"

"Såklart du vågar! Du är ju min stora tjej! Jag tar emot dig."

Jag tar ett djupt andetag och skjuter ifrån med händerna, blundar som för att göra åkturen mindre verklig och på två sekunder är jag i vattnet, i pappas famn. Efter tre dagar hade jag äntligen vågat åka den stora vattenrutschbanan vid hotellpoolen. Efter tre dagar med mutor och övertalningar från min pappa. Allt för att han ville ha en bild på när hans fem-åriga dotter åkte nerför den stora, blåa rutschbanan. En bild han kunde visa för mamma, som hade oturen att bli sjuk i början på semestern. Han var så stolt. Så stolt över att jag hade vågat, och jag tror inte det finns någon som på något sätt kände min pappa som inte har sett den bilden.

Den bilden, som nu hänger inramad över det lilla bordet i hallen. En uppförstorad bild av ett litet barn, alldeles för mager för sitt eget bästa. Revbenen syns tydligt och ansiktet är smalt. Det nästan svarta håret blött och klistrat mot huvudet och hon bär en glittrig, rosa baddräkt. Händerna är knutna och hon blundar hårt. Trots allt detta var det min pappas favoritbild. Hans favoritbild på mig. Jag ställer mig framför den och kollar närmare på den, jag ser fortfarande inte vad som är så speceillt med den. Men min pappa älskade den, och det är allt som spelar någon roll.

Efter att ha stått och stirrat på bilden ett tag så bestämmer sig min mage för att den vill ha uppmärksamhet. Den ger ifrån sig ett kurrande ljud och jag börjar gå mot köket, medveten om att jag inte ätit något alls idag förrutom två tuggor av min lunch. Snabbt letar jag fram två paket snabbnudlar från ett skåp och fyller en kastrull med vatten. Lägger på locket och väntar på att det ska börja koka. Under tiden slår jag mig ner på en utav barstolarna vid den lilla köksön mitt i rummet. Köket är för stort. Huset är för stort för bara två personer. Det känns tomt. Speciellt då min mamma vägrar gå upp från sin säng. Ett moln av rök letar sig ut från kastrullen genom kanten av locket, ett tydligt tecken på att vattnet kokar. Jag reser mig upp och öppnar båda paket med nudlar innan jag släpper ner dom i det kokande vattnet. Efter tre minuter tillsätter jag buljongen som ska ge smak åt det hela och tar sedan fram två skålar. Stänger av spisen och delar upp nudlarna jämt i skålarna innan jag häller över lite av det smaksatta vattnet.

Sedan upprepas samma visa som varje dag. Den ena skålen får stå kvar på bänken medan jag tar den andra och bär uppför trapporna och smyger in i mammas rum. Som väntat finner jag henne halvliggandes i sängen, med några kuddar som stöd bakom ryggen, och hon stirrar rakt fram, Gardinerna är fördragna och rummet är halvmörkt. Jag har lärt mig att det inte är någon idé att försöka få henne att prata, så jag ställer bara ner skålen på bordet bredvid sängen och går lika tyst ut från rummet igen.

Efter det smiter jag snabbt in till mitt rum och byter ut mina numera förstörda och smått blodiga jeans till ett annat par. Tröjan behåller jag. 

Väl tillbaka nere i köket tar jag min skål och sätter mig ner på en av stolarna vid det vita köksbordet och börjar äta mina tydligen överkokta nudlar. Plötsligt fylls huset av ljudet av ringklockan vilket halvt ger mig en hjärtattack. Förvirrat reser jag mig för att gå och öppna. Jag väntar inget besök, vad jag vet iallafall.

Det blir inte bättre av att jag får se killen jag tror är Kale Rivers stå utanför dörren när jag öppnar. I vad som måste vara flera minuter står vi bara där och stirrar på varandra. Ingen säger något, ingen rör en fena. Hans blåa ögon kollar in i mina grågröna och tillslut blir jag medveten om att om han inte tänker säga något så får väll jag göra det.

"V-vad gör du här?" inombords svär jag åt hur skakig min röst låter, men jag försöker se normal ut. Hur jag nu någonsin kommer kunna se normal ut. Min hud är för blek och det mörka håret får den bara att om möjligt se ännu blekare ut. Mina näst intill gråa ögon är för stora för ansiktet och jag har hela mitt liv fått frågan om jag använder läppstift, men nej det är bara min läppar som är naturligt röda. Mitt ansikte speglas i killens tropiskt blåa ögon och vad jag kan se så sammarbetar inte mitt hår med mig idag, men det är ju å andra sidan ingen nyhet.