Konsten att älska

Kapitel 11

"Vart ska vi nu då?" Frågar jag när Kale inte går mot bilen utan åt ett helt annat håll.
"Handla." Säger han lugnt och jag stannar och lägger armarna i kors.
"Handla?"
"Ja, du vet. Mat. Sånt som man behöver för att överleva."
"Stället vi ska till har ingen mat?"
Kale kliar sig i nacken.
"Det finns nog en och annan spindel du kan äta om du vill. Själv föredrar jag att slippa leta upp dom, så jag tar alltid med mig mat."
"Kale! Kan du inte bara berätta vart vi ska?" Säger jag frustrerat och stampar med vänster fot i marken. Jag inser snabbt att jag beter mig som en femåring.
"Du får se. Men ha inga höga förväntningar."
Sedan händer något oväntat. Han tar tag i min hand. Jag uppfattar nätt och jämt att han drar med mig över parkeringen mot en stor affär, men hela jag är fokuserad på hans stora hand som håller om min lilla. Bara den lilla oskyldiga beröringen väcker känslor inom mig som jag inte visste att jag hade. Känslor som jag inte är tillåten att känna. För att jag är en mördare. Och dessutom vill jag inte ha sex med Kale oavsett. Jag är inte det minsta intresserad av det. Inte alls.

Kale släpper min hand när vi står utanför affären och jag drar den snabbt till mig. Den blev kall, och trots att jag inte höll Kales hand mer än högst en minut så känns det tomt.
"Riley! Kan du springa och hämta en vagn?" Kale väcker mig från mina tankar och jag nickar snabbt.
"Okej." säger jag och går iväg till vagnarna, letar upp ett mynt från jackfickan och stoppar i det i vagnen så att jag kan ta den.

När jag vänder mig om för att gå tillbaka till Kale så står han inte längre kvar utanför ingången. Min blick hoppar fram och tillbaka i sin jakt på Kale och inom loppet av några sekunder har min hjärna kommit fram till tre tänkbara scenarion, anledningar till att han är borta.

Ett. Han har blivit kidnappad och befinner sig redan långt härifrån. (Inte så troligt med tanke på att det inte ens har gått en minut sedan jag lämnade honom)

Två. Han lurade mig att gå och hämta en vagn så att han kunde springa tillbaka till bilen och köra hem. Utan mig. Vilket betyder att jag förmodligen kommer att dö här, ensam och oskuld. Kanske lika bra det. (Inte heller särskilt troligt att han skulle ha hunnit utom synhåll. Men vad vet jag? Han kanske är snabb.)

Tre. Han har gått in i affären i förväg. (Ganska troligt.)

Då jag inte kan ringa polisen (Jag är ju inte säker på att en kidnappning har skett och vill undvika onödigt drama, plus att min mobil är kvar i bilen) eller springa som en idiot tillbaka till bilen i ett försök att stoppa honom (om han nu försöker rymma) så puttar jag vagnen framåt och går in i affären.

När jag väl inne i affären inte ser Kale någonstans så börjar paniken stiga inom mig igen. Min blick studsar över alla varor och människor i affären och jag försöker få en skymt av Kale. Utan resultat. Tänk om han faktiskt har blivit kidnappad? Tänk om han behöver min hjälp och så är jag här och tänker handla grönsaker. Åhgud, jag måste säga till någon. Jag måste...
"Bu!" plötsligt drar jag bakåt av ett par starka armar och in i en famn. Jag skriker till och vänder mig snabbt om bara för att få se... Kale.

Några kvinnor kollar på oss och jag inser ganska snabbt att det beror på att jag skrek ganska dramatiskt. Jag ler lugnade åt dem och de kollar misstänksamt på mig men går snabbt tillbaka till att kolla på sina inköpslistor. Jag kollar upp på Kale och slår lätt till honom på bröstet.

"Vart tog du vägen!?" skäller jag. "Jag trodde att du hade blivit kidnappad!"
Kale skrattar till och kollar ner på mig med en road blick.
"Du trodde vadå?" frågar han och jag rodnar och kollar ner.
"Vad är det vi ska handla?" tyst byter jag samtalsämne och Kale släpper mig. Jag vill inte backa undan från hans famn men inser att jag inte har något val. Vi står mitt i en affär. Och dessutom har jag ingen rätt att vara i hans famn. Jag förstår inte ens varför han höll om mig.