Konsten att älska

Kapitel 1

Två veckor har gått sedan min pappa dog. En vecka sedan begravningen, och inget har förändrats. Min mamma har inte rört sig från sin säng. Enda gången hon reser sig upp är när hon ska gå på toa, och så dagen då pappas begravning var förstås.

Hon pratar inte med mig. Psykologen som har besökt oss två gånger säger att min mamma är djupt deprimerad på grund av min pappas död och att det är därför hon inte pratar med mig, därför hon inte pratar med någon.

Trots det kan jag inte låta bli att undra om anledningen till att hon vägrar prata med mig är att hon tycker att min pappas död är mitt fel. Och om hon tycker det så dömer jag henne inte, för det är bara sanningen. Ja, jag beskyller mig själv för min egen pappas död.

Dagen då allt hände, då mitt och min mammas liv rasade samman totalt var för exakt två veckor sedan. Jag och min pappa var ensamma hemma för mamma var på någon jobbkonferens i New York. Allt var som det alltid var när mamma var borta, vi lagade kycklingpaj tillsammans samtidigt som vi åt glass. Äta glass innan maten, det är bara något man gör när mamma inte är hemma. Vi åt och sen plötsligt, för första gången någonsin , började vi bråka. Världens onödigaste bråk, men för oss var det som om det gällde liv eller död. Jag tog till min vanliga flykt, som jag alltid gör när livet blir för mycket, stormar ut från huset, pluggar in mina hörlurar i mobilen och startar musik och börjar gå. I över en timme gick jag bara omkring. Det var så lång tid det tog för mig att lugna ner mig. Väl tillbaka hemma var jag redo att be om ursäkt. För det var trots allt en så töntig grej vi bråkat om.

Jag tänker inte säga något klassiskt som 'Så fort jag klev innanför dörren så kände jag att något var fel' , för så var det inte. Tvärtom så kändes allt helt normalt då jag la mobilen på det lilla bordet i hallen och böjde mig ner för att knyta upp skorna. Jag ropade på min pappa och inte ens då, när han inte svarade så fick jag känslan av att något var fel. Jag trodde bara att han fortfarande var sur. Som alltid ställde jag mina skor prydligt på skohyllan då min mamma fick smått panik om inte allt var på sin plats. Jag ropade igen men fick fortfarande inget svar. Jag minns också att jag ropade att han var töntig som inte svarade.

Sedan hände allt för snabbt. Jag klev in i köket och fick se min pappa ligga på golvet. Först blev jag bara förvirrad, tills jag insåg att han inte andades. På två sekunder var jag framme hos honom, på knä vid hans sida. Jag minns att jag skakade på honom och skrek åt honom att vakna, ett desperat försök att väcka honom. Det var först när jag tog hans hand, kände hur den inte hade någon som helst kraft kvar, det var då tårarna kom. Jag la pannan mot hans bröst och skrek. Skrek som om att det skulle få honom tillbaka till liv. Skrek då det var det enda jag kunde göra medan tårarna rann. Hans kropp var fortfarande varm. Jag vet inte hur lång tid jag bara låg där på golvet med honom, grät och tyst bad honom att komma tillbaka. Bad om ursäkt för vårt bråk. Gav löften om saker vi skulle göra om han bara kom tillbaka. Allt helt utan resultat förstås.

Efter ett tag blev jag medveten om att jag kanske borde göra något. Motvilligt släppte jag hans numera lite stelare hand och med tårarna rinnandes hämtade jag min mobil och ringde en ambulans. Visst han var redan tydligt död, men det var det enda jag kunde komma på att göra.

Tio minuter senare stod jag där och såg på medan två män bar ut min pappa till ambulansen. Han låg på en bår och hans kropp var täckt med en tunn filt. Mina tårar verkade ha tagit slut och jag bara stod där och kollade efter honom. En av ambulanssjukvårdarna pratade med mig, men jag lyssnade inte. Min pappa var död, vad mer fanns det jag behövde veta?

Efter ett tag försvann dom och jag stod ensam kvar i hallen. Huset kändes helt plötsligt alldeles för stort och jag klarade inte av att gå upp till övervåningen. Jag var törstig men vägrade gå ut till köket. Det var därför jag efter ett antal timmar somnade där, mitt på det hårda hallgolvet.