Konsten att älska

Kapitel 2

Jag brer snabbt på smör på dom två fyrkantiga fullkornsmackorna som är placerade på bänken framför mig. Efter det lägger jag ett salladsblad och en skinkskiva på varje och geggar på lite majonnäs. Sedan är det bara att dela varje macka tvärs över på mitten så att det blir fyra trekanter och sedan lägga ihop dom två och två. Där har ni min lunch. Jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid att behöva göra min lunch själv varje morgon. Det har alltid varit pappa som skött den biten, jag har bara kunnat vandra ner till köket och få se min gröna lunchbox stå där på bänken med mat i, redo att läggas ner i väskan. Nej, det är inte som i alla filmer, jag paketerar inte min lunch i en liten brun papperspåse.

Idag är min första skoldag sedan pappa dog. Jag missade första veckan efter sommaren då jag helt enkelt inte orkade, istället låg jag hemma och grät. Jag har nog fortfarande inte insett att han är borta. Varje morgon går jag ner till köket och väntar mig att få se honom stå där och visslandes laga frukost. Varje morgon försöker jag intala mig själv att allt bara är en enda hemsk dröm. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det var det, en hemskt dröm. Tyvärr är det inte det, och att veta det, att min pappa aldrig kommer att komma tillbaka är hemskt. Det krossar mig långsamt inombords.

En vecka borta från skolan räcker gott och väl för att det ska hinna börja spridas rykten. Och lokaltidningen har inte direkt hållit min pappas död hemlig. Jag hade gärna stannat hemma ett tag till, men jag inser att jag inte kan gömma mig för alltid. Jag måste tillbaka till verkliga livet, jag måste tänka på något annat. Att sitta hemma med en deprimerad mamma, som håller sig instängd på sitt rum kommer inte få mig att må bättre. Jag bara önskar att allt var normalt. Att pappa var här.

Jag trycker ner lunchen i min ryggsäck och vandrar ut till hallen. Tar mina svarta sneakers från skohyllan och snörar på dom. Trots att min mamma inte går utanför rummet så försöker jag hålla någorlunda ordning i huset. Om inte hon tänker göra det så finns det inte så många fler tillgängliga för uppgiften. Jag drar på min tunna tygjacka och hänger sedan ryggsäcken över ena axeln. En blick på klockan får mig att svära till. Jag kommer få springa om jag ens ska ha en chans att hinna till bussen. Hela min värld rasar samman utan pappa. Det var alltid han som såg till att jag kom iväg dit jag skulle när jag skulle. Jag inser nu att jag nog var ganska bortskämd av min pappa. Men jag vet att han älskade att skämma bort sin enda dotter. Och jag älskade det. Jag älskade honom. Jag älskar honom fortfarande.

Efter att ha låst dörren så börjar jag springa mot bussen. Den står redan och väntar på hållplatsen hundra meter bort. Jag tackar tyst jag vet inte vem för att det verkar vara några stycken som ska gå på där. Det betyder att jag vinner några sekunder medan dom går på. Andfått stannar jag framför bussen precis när dörrarna stängs. Busschauffören får syn på mig och öppnar dörrarna igen, jag kliver på och han ger mig en irriterad blick.

"Se till att vara här i tid i fortsättningen!"

"Ja, förlåt herr." Piper jag fram men jag tror inte att han lyssnar.

Jag snubblar till när bussen plötsligt börjar köra, men lyckas ta tag i ett säte så att jag inte trillar. Efter att ha gått en bra bit bakåt i bussen så slår jag mig ner på ett tomt säte och sätter min ryggsäck i knät. Jag funderar ett bra tag på om jag orkar leta fram min mobil och hörlurar men bestämmer mig tillslut för att låta dom ligga kvar i tryggt förvar i väskan. Det är trots allt inte så länge jag ska sitta på bussen.

Bussen stannar vid skolan och min plan är att vänta till sist med att gå ut. Dock så knuffas jag snabbt mot dörrarna och när jag väl ska ta steget ut så snubblar jag på mina egna fötter. Innan jag hinner inse vad som händer så störtar jag ner mot marken. Mina handflator och knän skrapas mot asfalten och mitt ansikte vrids till en plågad grimas. Folk fortsätter gå ut från bussen och ingen ger mig ens så mycket som en blick. Jag reser mig upp och får i några få sekunder ögonkontakt med ett par blåa ögon. Mina handflator svider och är blodiga och när jag kollar ner så möts jag bara av ett par trasiga jeans och uppskrapade knän. När jag kollar upp igen och söker med blicken för att hitta dom blåa ögonen igen så är dom borta. Jag vet inte ens vem dom tillhörde, och jag vet inte varför jag bryr mig. Det var bara något med dom som gör att jag inte kan släppa det. Som om jag är allt personen dom tillhörde har väntat på. Jag skakar snabbt av mig tanken och börjar gå mot ingången för att leta upp rektorns kontor så att jag kan få mitt schema och min kod till skåpet. Min blick dras konstant till mina blodiga handflator och jag inser att det nog är bäst om jag börjar med att leta upp ett badrum och tvätta av dom lite. Det sista jag vill är att storma in på rektorns kontor halvt täckt av blod. Det ska bli skönt att få något att tänka på. Något som distraherar mig från den deprimerande värld som är mitt liv.