Konsten att älska

Kapitel 7

Jag står kvar på trappan och kollar efter Kale. Han syns bara som en mörkare skugga. Han svänger bakom buskarna mot uppfarten och jag ser honom inte längre. Ändå står jag här och ler som en idiot. Det är inte förrän jag hör Kale starta motorcykeln och köra iväg som jag vänder mig om och kliver in i hallen. Genast märker jag att något inte är som det ska. Det är inte tystnad jag möter, utan ljudet av dammsugaren. Vilket om jag ska vara ärlig är det ljud jag minst föväntade mig att få höra. Förvirrat rynkar jag på pannan och tar av mig mina skor. Klockan är efter tio. Jag tror knappast att mamma har anlitat någon städerska som kommer hit såhär sent på kvällen. Det finns bara två alternativ. Antingen har mamma på något mirakulöst sätt tagit steget att kliva upp från sängen eller också är mormor här.

När jag kliver in i köket så bekräftas båda mina teorier. Det är min mormor som dammsuger, men mamma sitter faktiskt på en av de höga barstolarna i sin morgonrock med en kopp te framför sig. När dom får syn på mig så tystar det surrande ljudet av dammsugaren och de båda stirrar på mig som om jag vore från en annan planet. Min mormor är, självklart, den första att säga något.

"Vart har du varit unga dam?" frågar hon och lägger händerna på höfterna. Jag drar nervöst i armarna på min tröja. Mormor har alltid fått mig nervös och osäker, jag vet inte varför.

"Ute..." mumlar jag.

"Ute!?" utbrister mormor argt.

"Förlåt.."

"Förlåt!?" ännu en gång upprepar mormor det jag nyss sa. "Du kan inte bara gå ut utan att säga till din mor! Det sista hon behöver just nu är att oroa sig över dig! Tänk om något hade hänt?" babblar hon på innan hon nämner det förbjudna. "Vi behöver inte förlora ännu ett barn i den här familjen."

Tystnad. Mormor slår handen för munnen när hon inser vad hon just har kastat ur sig. Jag sneglar mot mamma, väntar på en reaktion, men inget händer. Hennes blick är fäst vid koppen framför henne och hon rör inte en min.

"Förlåt..." mumlar jag tyst igen då jag inte vet vad jag annars ska säga.

"Sluta mumla! Prata ordentligt så att man hör! Och vad har du gjort ute så här sent? Inga rackartyg va?" mormor besämmer sig för att låtsas som att sekunderna innan aldrig hände.

"Nej, jag var på dejt med en kille..." min mamma kollar upp från sitt te och rakt på mig. Jag kan inte tyda hennes blick. Mormors blick behöver jag inte tyda, för hon gör det klart för mig vad hon tycker. Det gör hon alltid. Förmodligen därför hon skrämmer mig.

"Du har varit på dejt med en kille!?" utbrister hon med stark, ogillande ton på ordet kille. Det är ingen hemlighet att min mormor inte är något stort fan av den manliga befolkningen. Min morfar lämnade henne så fort han fick veta att hon var gravid med min mamma. Sedan dess har hon aldrig litat på en man igen. När min mamma var tre år gammal bestämde sig mormor för att bli homosexuell. Hur man nu kan bestämma sig för det? Som sagt, min mormor är speciell. Ett år senare gifte hon sig med en kvinna vid namn Grace. Jag gillade Grace. Jag minns att när jag var liten så brukade jag önska att det var hon som var min riktiga mormor. Hon var alltid den som lagade mat eller lekte med mig, medan mormor gick omkring och klagade på allt och inget. Grace dog för några år sedan och sedan dess har jag inte besökt min mormor. Det har alltid varit hon som fått komma hit.

Jag nickar bara och ignorerar mormors ogillande blick när jag går förbi henne, fram till köksbänken. Jag ställer mig på tå och sträcker mig efter ett glas från ett av skåpen över bänken och fyller det sedan med iskallt vatten.

"Vem är killen?" mamma bryter tystnaden. Först känner jag inte ens igen hennes röst, den är så hes och skakig efter att hon varit tyst i flera veckor. Jag dricker en klunk av mitt vatten innan jag svarar.