Not the one I want to be [foscar 1]

Kapitel 10

Oscars perspektiv-

Jag lindar Felix jacka tajtare runt min frusna kropp och styr stegen längs den mörka gatan.

Det är ödsligt här ute, mörkt och alldeles tyst. Det känns lugnande på något sett.

Ljuset från gatulamporna kastar långa skuggor bakom mig som blir kortare desto närmare ljuskällan jag kommer.

Den stora vita kyrkan syns på långa vägar där den ligger på vänster sida om landsvägen.

Jag hade gått genom skogen bakom mitt hus, följt den allt för bekanta stigen ut till vägen.

Mina fötter var lite ömma av allt promenerade på den hårda asfalten men mina andetag var lugna och jämna. Jag kastade då och då blickar mot kyrkan, alla minnen som den bar på gjorde det nästan lite ödsligt. Jag kollade mot kyrkogården som jag visste låg på höger sida om den stora byggnaden.

Jag gick över vägen och svängde in på grusvägen som mot kyrkans stora ingång. Jag gjorde en sväng höger in på kyrkogården och plockade upp ljuset och tändaren jag hade lagt i fickan.

Precis efter att mamma hade gått bort köpte pappa hem flera gravljus som han förvarade i garaget bredvid vårat hus. Men han hade aldrig tid att använda dem. Ibland undrar jag om han helt glömt bort mamma, han pratar aldrig om henne, har inga bilder på henne och han besöker heller aldrig hennes grav. Han kanske bara har gått vidare. Men det vill inte jag, jag vågar inte släppa taget om henne riktigt än, och att gå till kyrkogården känns som att ge mig en extra chans att träffa henne igen.

Jag går fram till den rundade gravstenen, det är en fin grå sten med två kritvita duvor uppe på. I guldig, snirklig text står det "vila i frid, älskade mor, fru och syster Mia Enestad". Under, i samma snirkliga text står två årtal inristade, året då hon föddes och året då hon dog, vilket var för två år sedan.

Jag sätter mig ner på knä framför graven och tänder ljuset som jag sedan ställer framför stenen så att lågan kastar ett varmt gult ljus över den. Jag rättade till en av blombuketterna och drog försiktigt handen över den fuktiga jorden.

"Hej mamma", sa jag och kände hur en varm tår rann över min kind. Känslan av den där hemska tomheten släppte sitt grepp om mig för stunden och jag drog in så mycket utav den friska luften som jag bara kunde.

"Jag saknar dig, det känns så tomt hemma utan dig och pappa jobbar alldeles för mycket", jag plockar upp lite utav den klumpiga jorden och smular sönder den mellan mina fingrar. Ytterligare några tårar lämnar mina ögon som jag fortsätter prata.

"Jag orkar snart inte mer utav allt detta med Felix". Orden stockar sig i halsen men jag lyckas tvinga ut dem. "När han är med Lukas och Alex är han en helt annan person, men med bara mig så är han inte alls sån...", jag stoppar in händerna i jackfickorna. "D-då är det nästan som att han tycker om mig", stammar jag fram med gråten i halsen.

"Och jag vet att jag tycker om honom, även fast jag inte borde göra det", säger jag och drar återigen handen över jorden.

"Jag vet att jag älskar honom, mamma".

Sådär, jag fick ihop något. Inte alls lika bra som jag hade tänkt mig men men.

Jag tyckte så synd om Oscar när jag skrev detta, jag vill bara sitta bredvid honom och krama honom :'(.

Tack för att ni läser och för att ni är allmänt underbara!

/Elli