Not the one I want to be [foscar 1]

Kapitel 19

Felix perspektiv-

Festen var snart slut men Oscar hade bett mig om att vi skulle gå lite tidigare, så det hade vi gjort. Det var han som bestämde vart vi skulle gå och jag följde lydigt efter. Det var det eller lämna honom själv på den lilla skogsvägen vi befann oss på, och det skulle jag aldrig kunna göra.

"Kommer du?", ropade Oscar, som var några meter framför mig, med glad ton i rösten. Hans röst värmde mig inombords och fick mig att glömma mina fingrar som vid det här laget nästan frusit till is. Ett bubblande skratt lämnade min strupe och jag skyndade mig ikapp. Oscar sträckte ut sin hand mot min och jag tog med leende läppar den i min. Hans hand var lika kall som min, men på något sätt fyllde den lilla beröringen mig med en behaglig värme.

Vi kom fram till Oscars hus, men han stannade inte där som jag hade förväntat mig. Han fortsatte in i den smala gränden mellan husen och in i den djupa skogen bakom. Han hittade snabbt till en stig, och jag misstänkte att han hade gått här innan. Han vände sig mot mig och avfärdade ett leende mot mig, innan han fortsatte på stigen.

Stigen krökte hit och dit, den gick över en kulle och ned för en backe.

"Jag brukar gå här med Donna", förklarade Oscar och jag log. Vi fortsatte på den smala stigen och jag fick då och då akta mig för att snubbla på en rot, då jag var lätt påverkad av alkoholen jag druckit på festen. Men det var inte så mycket.

Vi kom ut på en asfalterad väg, vid en stor kyrka. Några få ljus lös på den annars mörka kyrkogården. En kall kår kröp upp längs min ryggrad när jag tänkte på alla döda, och för en sekund kändes det som att jag var i en zombie-film.

Oscar fortsatte att styra sina steg mot kyrkan, längs med vägkanten. Det knöt sig i magen på mig när jag kom på vart vi var på väg, till Oscars mamma.

Det var nästan så att jag stannade upp för en sekund, kände tårarna bränna i ögonen och en klump bildades i halsen. Oscar kollade bak på mig och jag förstod inte hur han kunde ha stått ut. Utan hans mamma, i en helt ny skola, att jag mobbade honom. Med ett var jag väldigt tacksam över att han levde, att han hade orkat med allt.

Vi gick genom den stora porten in till kyrkogården, Oscar började gå mellan gravstenarna tills han stannade framför en rundad, grå sten med två vita duvor sittandes uppe på. I guldfärgad text står det "vila i frid, älskade mor, fru och syster Mia Enestad". Graven var fin och välskött, förmodligen utav Oscar.

Oscar satte sig ned på knä framför graven och tog upp lite utav jorden i hans hand och lät den rinna genom hans fingrar tillbaka ner på marken.

"Hej mamma", sa han lågt och rensade bort några få grästuvor som växte i jorden framför stenen.

"Felix är med mig, jag tänkte att du kanske skulle vilja se honom", fortsatte Oscar och vände sig om mot mig. Han avfyrade ett litet leende och jag satte mig på knä bredvid honom.

"Hej Mia", sa jag osäkert. Jag vet att detta känns naturligt för Oscar men för mig gör det inte det, jag kan förstå att det känns som att hon är här för honom, för mig känns det endast tomt.

"Du vet att jag älskar honom, mamma" sa Oscar osäkert och log nervöst mot mig. Mina kinder hettade, han hade alltså pratat om mig tidigare?

"Det skulle du också gjort, även fast du kanske skulle ha svårare att förlåta honom", sa Oscar och jag kunde höra på hans röst att han log. Jag skrattade lite åt hans kommentar innan jag vände blicken ner mot jorden.

Känslan av att någon faktiskt var här fyllde mig, och det var inte på ett kusligt sätt utan mer betryggande.

"Jag önskar du var här, mamma. Så du kunde träffa Felix på riktigt, så ni kunde lära känna varandra", Oscars röst brast och en sorgsen snyftning lämnade honom. Jag kunde se en tår droppa ner i den torra jorden och innan jag själv ens hunnit reagera hade jag dragit in Oscar i min famn och placerat en kyss i hans panna. Mina armar strök sig upp och ned längs hans rygg och Oscar snyftade mot min axel. Hans kalla, salta tårar blötte ner hela min tröja men jag fortsatte att hålla honom i min famn och ibland stryka honom genom håret eller lämna en kyss på hans panna.

"Jag saknar dig, mamma", viskade han.

Det blev ett sorgligt kapitel igen. Helt seriöst satt jag och grät när jag skrev det här sista. Usch, stackars Oscar.

I alla fall så hade jag tänkt meddela att jag kommer antagligen publicera en ny bok imorgon, på söndag eller ikväll. (Antagligen ikväll eller söndag då jag ska till Andy som fyller år på lördag).

Den heter då i alla fall "Roadtrip" och ni kommer hitta den i min profil senast måndag. Det kommer vara en lite kortare bok, eller novell, som kommer handla om bästisarna Jessie och Nathalie som åker på en roadtrip upp till Stockholm, där de träffar The Fooo Conspiracy och Nathalie blir lite extra förtjust i Omar (helt förståeligt).

Hoppas jätte mycket att ni har lust att läsa den, även fast jag inte kommer uppdatera den så ofta.

Kommentera gärna vad ni tyckte om kapitlet så blir jag glad!

Love ya!

/Elli