Not the one I want to be [foscar 1]

Kapitel 13

Oscars perspektiv-

Felix hade varit i skolan under engelskalektionen och sedan gått hem.
Vilket var ovanligt även för honom.
Han brukade antingen stanna hela dagen eller inte komma alls.

Han betedde sig skumt sedan han räddade mig från Alex och Lukas, som inte heller verkar vara i skolan. Det är som att Felix är en annan människa, vilket jag bara kan hoppas på att han är.

Jag plockar upp min telefon från bordet framför mig och vänder på den i mina händer. Jag trycker på hemknappen för att kolla vad klockan är. 14.42.

Om tre minuter börjar den sista lektionen för dagen, vilket är NO.

Jag går fram till mitt skåp tvärs över korridoren och låser upp. En blå post-it lapp sitter på insidan av skåpsdörren. Det tar en stund för mig att faktiskt börja läsa de slarviga bokstäverna som står nedklottrade med blå bläckpenna.

Och när jag väl gör det slår mitt hjärta några extra slag, det låter precis som en klyscha, men det var exakt vad det kändes som.

'Ring mig efter skolan /Felix', stod det, flöjt av ett telefonnummer som förmodligen tillhörde Felix.

Jag kollade runt mig för att se om någon såg mig, med tanke på det fåniga leende som prydde mina läppar.

Linda, en tjej i våran klass, kollar undrande på mig och jag känner hur kinderna hettar och jag slår ned blicken.
Jag knölar ihop lappen och stoppar den i fickan, innan jag plockar fram de böcker jag behöver för lektionen.

Ogges perspektiv-

Stödjandes på ena armbågen sätter jag mig försiktigt upp i sängen. Baksmällan bultar i mitt huvud men jag slänger ändå benen över sängkanten och sätter mig upp.
Jag tar glaset som står på byrån bredvid min säng och tar fyra stora klunkar.
Jag är glad att jag i alla fall lyckades ta mig hem igår, med tanke på hur full jag blev.

Men det som hände innan mitt minne blev alldeles suddigt kommer jag ihåg.
Klara.

Jag gick ner till köket och plockade åt mig en alvedon innan jag gick upp på mitt rum igen. Jag sköljde ned tabletten med vattnet och klädde på mig.

Jag gick ner till hallen och trädde på mig mina slitna Converse. Det såg ut att vara ganska varmt men jag tog med mig en tunnare jacka innan jag gick ut.

Jag gick bort till busshållplatsen som bara låg några hundra meter från mitt hus. När bussen kom så steg jag på och gick längst bak i det långa fordonet.

Bussen passerade fyra hållplatser, varav en den stannade på för att hämta upp en mamma med barnvagn.
Innan den femte hållplatsen tryckte jag på stopp-knappen som satt ovanför mig i taket. Bussen stannade in och jag reste på mig och gick ut genom den bakre dörren.

Jag började gå på en gata i hopp om att hitta något mysigt fik där jag skulle kunna ta en kaffe.
Efter någon minut såg jag skylten till Espressohouse och bestämde mig för att gå in där.

Jag öppnade dörren och luften av kaffe och nybakat drogs in i mina näsborrar.

Jag skulle precis gå fram till kassan för att beställa min efterlängtade kaffe när mina ben plötsligt slutade fungera.

Kassörskan med det bländande leendet och det långa blonda håret kollade på mig och såg ut att känna igen mig.

Klara.

Jag kände hur leendet drog i mina kinder och mina ben började återigen röra sig fram mot henne.

"Hej, Ogge var det väl?", sa hon och skrattade. Jag nickade stumt.

"Tack för igår", sa jag.

"Tack detsamma, vill du ha något?", frågade hon och jag kom direkt ihåg kaffesuget som höll på att få mig galen.

"Ja tack, en kaffe", svarade jag och hon vände sig genast om och började fixa med min beställning.
Efter en liten stund vände hon sig om mot mig igen och sköt fram koppen med rykande kaffe över disken.

"Det blir trettio kronor", sa hon och knappade in några siffror på kassaapparaten.
Jag stoppade in mitt kontantkort i kortläsaren och slog in koden.

"Kvitto?", frågade Klara och log. Jag nickade bara kort och stoppade tillbaka kortet i telefonskalet.
Hon räckte fram kvittot till mig och jag noterade direkt att hon skrivit något på det.

Jag log mot henne innan jag tog kaffet och letade efter någon stans att sätta mig i lokalen, som för mesta dels var fylld av pensionärer och deras kaffe och bulle.

Jag satte mig längst ner i ena hörnet, med utsikt ut mot gatan.
Jag smuttade på mitt kaffe och plockade upp kvittot som jag pulat ned i fickan.

Hon hade skrivit ned hennes nummer, följt av en hälsning om att vi skulle ses någon gång, och att det bara var att ringa henne.

Jag kollade upp mot henne och avfyrade en nick innan jag plockade upp min telefon för att skapa en ny kontakt med Klaras namn.

Hej hej. Detta blev ett ganska långt kapitel så jag hoppas ni är nöjda.
Ha en jättebra fooofriday allihopa!

/Elli