Långt bort härifrån (n.f)

tjugoåtta

"Har Mollie blivit så stor att hon ska flytta hemifrån?" frågar mamma när jag sätter ner min sista flyttlåda i vanen vi hyrt för denna väldigt speciella dag. "Du som knappt har en kille." Pah, om du bara visste.

"Bara sängen kvar." pustar Julia medan hon och pappa ställer in mitt skrivbord i packutrymmet. De två skyndar upp igen för att ta tag i sängen. Mina egna små flyttgubbar.

"Hur känns det då?" Jag kollar på mamma som lutar sig mot bilen med ett leende.

"Bra, det ska bli kul. Fan vad jag har längtat." Hon kommenterar inte ens att jag svär utan ler stolt.

"Du kan alltid flytta hem igen, bara så du vet. Jag hade inte velat flytta till en Stockholmstvåa om jag ska vara ärlig." Namnet 'Stockholmstvåa' bara för att få en lägenhet där sovrummet inte har fönster att låta med fancy är lite ironiskt. Funkar att lägga in framför det mesta, som tur är har jag ingen Stockholmsdusch.

"Det blir nog jättebra." försäkrar jag henne.

"Du, vi har ett problem." berättar Julia när hon kommer utspringandes på trottoaren igen. "Sängen går inte ner genom trappen." Va?

Jag och mamma följer efter henne upp några trappor men stoppas vid vår våning där en säng sitter fastklämd. Hur i helvete?

"Det går inte att få loss heller." Smart familj. Varför byggdes det inte ett större trapphus? Hade löst det här.

"Det här är varför man ska ha flyttgubbar." mumlar mamma, tillräckligt tyst för att pappa inte ska höra det och bli arg. 'Vi behöver minsann inga flyttgubbar'. Mhm visst.

Jag klämmer mig förbi sängen för att se på misslyckandet från andra hållet. Kämpandes med att inte le så kollar jag så seriöst det går på pappa som drar händerna över ansiktet gång på gång. Lyckat.

"Om vi bara hade några som inte var särskilt försiktiga som kunde trycka så hårt de kan från den här sidan så borde det gå." Några som inte är försiktiga? Några som gärna flexar med sina muskler? Jag tror jag har de perfekta killarna för det här.

"Med andra ord några starka pojkar som inte tar betalt?" Pappa nickar. "Vänta en sekund."

Jag går in i lägenheten och sätter mig i mitten av mitt nu tomma rum på golvet. Allt från mina senaste år är helt borta.

"Hej Mollie." sprakar det i andra änden när jag ringer Noel och trycker telefonen mot örat.

"Hej älskling." svarar jag efter att ha kollat så att ingen kunde höra det sista. "Vad gör du?"

"Vi är påväg in till söder från studion." Den studion jag fortfarande inte varit i. "Själv?"

"Jag behöver hjälp från ett par starka unga män." Noel skrattar lite. "Kommer ni?"

"På direkten. Ludde vi ska till Högalidsgatan istället." Det låter som att Ludwig ska börja protestera. "Jo vi ska dit."

"Ni behöver inte." försäkrar jag honom. Jo ni behöver.

"Vi är där om typ fem."

"Perfekt. Älskar dig."

"Älskar dig." Sen lägger vi på.

"Vem älskar du?" Helvete.

"Du vet hur du nyss sa att jag knappt har en kille?" Mamma nickar. "Han och hans kompisar kommer snart." Hon flinar svagt.

"Har han ett namn?"

"Noel." Hon fortsätter bara kolla på mig. "Flike."

"Och han är snäll?" Jag nickar. "Och snygg?" Nickar igen. "Och han har pengar?" Ännu en nick. "Fantastiskt. Jag är så glad för dig!" Huh? Bara det? Ingen läxa om killar? "Marcus har du hört? Mollie har skaffat kille!"