Långt bort härifrån (n.f)

sju

"Ni går bara bakom oss" viskar Dante till mig och Alma när vi ska in på klubben. Hade ju varit kul om vi behövt visa id och det visat sig att vi inte alls är över 21 år.
Vi går försiktigt in bakom gänget av killar som blir som en mur mellan oss och vakterna. Att Elvira behövt vara hemma var ju väldigt synd, nästan så jag gråter.

Vi tar plats vid några soffor lite avskilt från där det är mest personer och Fabian ger sig genast av efter att ha räknat hur många vi är.
Någon minut senare kommer han tillbaka så vi har varsitt shotglas och några glas vatten.

"Skål" säger Alma och Dante i kör och vänder glaset upp och ner i munnen och senare över huvudet.
"Ta det lugnt" varnar Valter när han släpper några små påsar med gräddvitt pulver i, skulle passat med Ludwig om han hade haft sin hatt, på bordet.
"Alltid" nickar Dante och häller försiktigt upp lite vatten från ett av glaset i sitt nu tomma shotglas. Jag är osäker på om jag vill se vad som kommer hända nu. Jag har sett tillräckligt med filmer för att veta varför han gör som han gör och vad som kommer hända här näst.

Linn reser sig med en ogillande blick och börjar gå iväg medan Alma kollar efter henne med en nästan ursäktande min. Den försvinner dock fort när Dante tar upp en av påsarna från bordet och strör ner lite i vattnet.
En del av mig vill stanna och se vad som kommer hända, en annan vill följa med Linn bort från vad som verkar bara dåliga beslut tagna av dumma ungdomar. Jag väljer att stanna kvar, i alla fall för tillfället.

"Har någon något band?" frågar Ludwig och kollar ner mot Almas air forces.
"Aldrig att du tar mina skosnören" säger hon och kollar på Dantes händer som rör i shotglaset med en tandpetare. Ludwig suckar och börjar snöra upp en av sina egna skor när ingen kan ge honom något band. 

Noel, Valter, Axel och Fabian verkar inte fullt lika på det som händer bredvid de men kollar då och då dit, för att se så inget går allt för fel antar jag. 

"Je serai bientôt là" säger Alphonse och jag nickar när han går iväg men någon annan som också kan franska. Skönt för honom om han kan prata med någon som har samma modersmål som honom. Någon som förstår honom på ett annat sätt än mig.

Jag återgår till att fortsätta kolla på vad som verkar vara något de tre människorna framför mig gör som om det vore ingenting. 
Alma tar skosnöret Ludwig räcker henne och drar det några varv kring hans vänstra biceps innan hon knyter det och Ludwig börjar röra på handen för att få venerna under huden att framhävas mer.
Dante lutar sig över Almas, som sitter emellan de två, knä och tar ett grepp kring sprutan han nyss förberett.

Nålen glider ner under den solkyssta huden och det ser obehagligt ut, onaturligt. Ludwig reagerar nästan omärkbart när det kalla vattnet blandat med pulvret från påsarna sprutas in i hans underarm.
Har drar av sig skosnöret och samma procedur repeteras på Alma och hon trycker handflatan mot hyn där nålen äntrat henna för att försöka förhindra att mer blod ska följa den ensamma droppen som börjat ta sig längs hennes bara underarm. De två lutar sig bakåt i soffan med hängande ögonlock och sjunker ihop mot varandra. Första ruset borde vara i kanske tio minuter, sen blir de mer levande, eller mindre döda. Beror på hur man ser det.

"Vill du?" frågar Dante, som verkar vara proffset på plats, och fyller en ny spruta.
"Kanske någon annan gång" svarar jag och besvarar hans leende för att senare kolla bort när han pressar ner kanylen i en tatuering.

Alma och Ludwig sluddrar något mellan varandra med dåsiga röster och Dante lyssnar bäst han kan på Valter som berättar vad de ska göra imorgon.
Visst att det har hänt att jag tagit saker man kanske inte borde men det tog knappt femton minuter från att vi kommit in hit tills att en av de kanske största drogerna inom svårt missbruk tagit över deras kroppar.
Det är inte att partyknarka.

-

"Hej" hälsar Linn när jag slår mig ner på stolen bredvid henne.
"Är det okej om jag sitter här?"
"Absolut Mollie" Hon skjuter ett glas fyllt med en grön vätska mot mig. "Den ser bara konstig ut" förklarar hon.
"Tack" Den smakar sött och med största sannolikhet kommer jag vara grön i hela käften efter några klunkar.
"Hur mår du?"
"Bra, själv?" Hon andas tungt ut och verkar avgöra om hon ska svara ärligt eller automatiskt.
"Jag följer sällan med utomlands för att just det här händer. Ingen känner igen killarna så de kör på hur som helst med" Hon tvekar några sekunder. "Drogerna och allting. Det känns som att jag blir deras mamma"
"Så det blir enklast att bara hålla sig borta?"
"Exakt" Hon tänker efter igen. "Men till något annat. Hur var Frankrike? Jag drömde om att göra samma sak men kom aldrig iväg"

Jag börjar dra samma historia som för varje person som frågar den frågan, denna gången bara mer detaljerad. Hon verkar faktiskt intresserad utöver att bara vilja kallprata. Att vi inte blivit bättre vänner i somras förvånar mig, fantastisk tjej.

-

Hon som kollar tillbaka på mig i spegelbilden ser fräsch ut. För en gångs skull så är de mörka ringarna som brukar vara bestående under ögonen borta. Semester var vad jag behövde. Jag skruvar lite på mig för att se hur brännan blivit på ryggen tills dörren in till handfaten utanför toaletterna slås upp.

Han stannar upp, precis som jag.

"Salut" ler Noel försiktigt och tar några steg mot mig. Déjà vu. Det känns som att jag ät tillbaka vid kvällen på studenten. "Förlåt för tidigare"
"Det var inget" Han drar en hand genom håret och kollar mig i ögonen. För första gången på samma sätt som i somras.
"Jag vet knappt vad jag vill, eller vad du vill, eller vad vem fan som helst vill egentligen" Han tar min hand med båda sina och lägger den mot sin bröstkorg. Genom tyget känner jag bara svagt hur hans hjärta slår. Det hjärtat jag legat och lyssnat på i mörklagda rum hur många gånger som helst. "Men jag vet att jag vill försöka igenom om du vill" Det svider i läppen där jag biter mig själv.

Jag lägger armarna kring honom och trycker mig hårt mot honom. Känner parfymen och nickar mot hans hals. "Jag vill" viskar jag till slut och drar in ett häftigt andetag när han lägger ena handen i mitt ryggslut under linnet. Elektriska signaler pulserar genom hela kroppen.

-

Tänk att det bara tog sju kapitel innan den här började rasa utför
Ändå lite komiskt