Långt bort härifrån (n.f)

elva

Efter en snabb titt i spegeln godkänner jag klädseln jag satt ihop för kvällen. Klänningen Ludwig skickat hit ligger fortfarande i sin kartong och på kroppen bär jag en stor, beige kostym med ett vitt linne under kavajen. Jag är något redo. Så redo man kan bli i alla fall. Jag får ett sms som berättar att jag kan gå ner och mycket riktigt står Ludwigs svarta g-klass på tomgång vid trottoaren.

Han ler brett och tutar några gånger när jag kommer ut ur porten. Tönt.

"Kliv in min sköna" ler han genom den nervevade rutan och jag tar plats på passagerarsidan. Egentligen sitter man ju i baksätet när man har privat chaufför men tanken på att det inte finns ordentliga air-bags där gör så att det känns bäst att sitta fram. Jag dör inte i en bilkrock med Kronstrand.
"Vart ska vi?" Ludwig fortsätter le finurligt och kollar på mitt säkerhetsbälte för att visa att jag ska knäppa det innan han börjar köra ut från gatan jag kallat min sedan vi flyttade hit kring tiden jag fyllde fjorton. Trots att jag älskar det här måste jag snart åka tillbaka till min hemstad. Borta bra, hemma bäst.
"Vet du vad det roliga med det här är?" Jag skakar på huvudet. "Att du inte vet" fortsätter han och gör en hastig sväng vid Hornstull tunnelbanestation.
"Vem ska jag träffa då?"
"Vet du vad det roliga med det här är?"
"Att du inte vet" härmar jag honom och suckar svagt när han flinar. Aldrig att jag erkänner att det här faktiskt kommer bli kul. Eller åtminstone intressant.

Resen bär vidare från Södermalm över Gamla Stan där han börjar köra runt bland gränderna. Nästan som att han på så vis ska göra mig osäker på vart vi är.

"Du vet det är ju ett perfekt tillfälle för mig och Axel att fixa det här" säger han när låten han sjungit med i för fullt tar slut. "Vi är bara hemma i några dagar för att fixa lite innan vi åker tillbaka"
"Jaha. Är Noel också tillbaka?" Jag försöker låta obrygg, jag vet inte riktigt hur bra jag lyckas.
"Yes, men han har fullt upp med massa saker. Valter och alla andra som är kvar hade massa godisgrejer de ville ha härifrån så han åker Stockholm runt för att se till så det sker. Han hade säkert gärna setts om det inte var för några olika såna grejer" försäkrar Ludwig mig och skruvar upp musiken när jag inte svarar. Par verkar bli mer och mer som varandra med tiden för några sekunder senare så rappar han med till Outkast-låten som börjar spelas.

-

"Stäng ögonen" Bara för att han sagt det börjar jag kolla mig omkring när han går runt bilen för att öppna min dörr. Vi står parkerade på Strömgatan utanför inget mindre än Grand Hôtel.
"Nej, jag kommer inte dö genom att Ludwig Kronstrand fäller mig" protesterar jag och kliver ur bilen själv varpå han skrattar.
"Då får du blunda när vi kommer in, annars förstörs halva grejen liksom"
"Kanske" Jag kommer inte gå runt och blunda i Stockholms dyraste hotell.

Han går självsäkert in, förbi lobbyn och mot restaurangen fylld med människor som pratar svagt över pianomusiken som spelas. Om jag behöver ta notan ikväll blir det nog inte mycket kvar av senaste lönen. Inte ens om vi splittar den.

"Heeeej" Dante kommer fram och ger mig en snabb kram innan han slår sig ner vid sitt bord igen. Steffi gör detsamma vi alla kollar bort mot Ludwig som pratar fort och tyst i telefon några meter bort. Om jag var förvirrad förut finns det inte ord för vad jag känner nu.
Han sträcker upp handen och pillar försiktigt på en kristallkrona innan han ställer sig rätt och gör honnör till en servitris som går förbi och kollar strängt på honom.

"Okej ta in honom om några sekunder måste bara få henne att blunda" säger Ludwig till sist och lägger på samtalet. "Stäng ögonen eller så håller jag för dem" Jag sätter mig ner vid bordet på stolen som Ludwig håller ut för mig. Både Dante och Steffi kollar på mot mig från sitt bord på andra sidan gången.
"Tack" Jag stänger ögonen och håller demonstrativt händerna några centimeter ifrån ansiktet för att visa att jag gör som han säger.