Kär i brorsans bästakompis

Kapitel 13

Förra kapitlet:
* Imorgon kommer jag troligen behöva möta både Zac och William, men nu har jag i alla fall fått tillbaka Clara... Men ändå. Hur ska detta gå? *

~~~~~~~~~~~~

Jag vaknar förvånat av att inte väckarklockan ringt. Jag kollar på klockan. 04:17. Jag ska egentligen inte gå upp förrän om två timmar. Jag la mig till rätta och försökte somna om. Jag vred och vände på mig länge. Jag kunde inte sova. Jag kollade åter igen på klockan. 04:34. Jag satte mig upp i sägen och såg Clara sova bredvid mig. Jag tog mig upp ur sängen på ett så smidigt sätt jag kunde så att jag inte skulle väcka Clara. Jag sträckte på mig länge innan jag gick in i min WIC.
Jag satte på mig en svart kortärmad crop-top och en råsablommig svart kjol. Till Clara tog jag fram ett kort svart gulligt linne. Jag tog också fram ett par vita shorts med spets i nedkant. (BILD)

Jag kollade ännu en gång på klockan. 05:05. Det var exakt en timma och 10 minuter kvart tills mitt alarm egentligen skulle ringa. Jag va för lat för att göra frukost, så jag satte mig framför tv:n och satte på senaste avsnittet av PLL (Pretty Little Liars) som jag missat. Tiden gick och precis samtidigt som jag stänger av tv:n hör jag någon gå i trappan. Det är nyvakna Clara. Jag antar att hon sett att jag lagt fram kläder åt henne för det va just de plaggen hon hade satt på sig, så jag orkade inte kommentera det.

Vi gick båda in till köket och gjorde oss var sin macka med Nutella på. När vi var klara gick vi upp till mitt rum där vi gjorde i ordning oss det sista, med smink och hår. Jag granskade mig själv i spegeln, jag blev fin. Inne alls lika fin som Clara, men jag blev fin. Vi hade segat oss rejält nu på morgonen så vi var tvungna att springa till bussen och som tur var kom den precis när vi ha framme vid busshållplatsen. Clara satte sig på ett av två-sätena längst fram och tog fönsterplatsen, så jag satte mig bredvid henne på det yttre sätet.

Jag såg hur William steg på bussen. Jag bockade lite lätt Clara i sidan med armbågen och nickade mot honom. Jag följde honom med blicken. När han blippat på sitt busskort och vänder på huvudet stirrar han rakt in i mina ögon. Jag kan inte se om det är ilska eller glädje i hans ögon. Han viker snabbt bort blicken och fortsätter in i bussen. Hela tiden följde både jag och Clara honom med blicken tills han satte sig vid ett av sätena längst bak.

Jag väntade länge innan jag steg av bussen så att jag blev sist ut för att inte stöta på William. Jag gick snabba långa steg för att komma bort från folkmassan då jag vänder mig om för att säkra så att Clara är bakom. Hon är inte där. Jag söker med blicken bakom mig och ser mig inte för och lyckas gå in i någon. Jag kollade ner i marken på alla papper jag antar att jag välte nej, jag böjer mig ner och tar upp papperna utan att lyfta blicken. När jag samlat ihop alla papper och rest mig upp lyfter jag blicken för att ge papperna till personen jag sprungit in i. Det är William. Jag står stel och tyst framför honom samtidigt som jag intensivt söker nervöst med blicken efter Clara, men jag kan inte se henne någon stans. Hon måste antagligen gått direkt till klassrummet. Varken jag eller William säger något. Vi bara står och kollar på varandra i stor tystnad.

> WILLIAM'S PERSPEKTIV <

Jag kunde känna den lilla smärta på mitt bröst jag fick när Sofia sprang in i mig, men jag bet ihop för att inte visa mig svag.

Jag stirrar rätt in i Sofias starka blåa ögon utan att säga något. Jag är både glad och lättad över att träffa henne, men samtidigt är jag sur och irriterad på vad hon gjorde mot mig. Det är en lycka för mig att se henne. Jag känner något för henne, det vet jag. Men hon ljög för mig rätt upp i ansiktet och är uppenbarligen kär i Zac då eftersom de antagligen numera är ett par. Jag trodde det var något mellan oss, mig och Sofia alltså. Hon vänder bort blicken och istället kollar ner i marken, då tar den sura dryga delen över. För att inte verka svag eller sur, men ändå dryg och nonchalant så säger jag bara: