Kär i brorsans bästakompis

Kapitel 15

Förra kapitlet:
* - Man kan aldrig lita på dig ditt jävla pervo!! sa jag snabbt högt och tog mina skor och sprang ut ur hans hus och vidare utan nån aning om vart jag ska. *

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag bara fortsatte springa tills jag inte orkade mer. Jag visste inte vart jag var. Mobilen var död, och inte en enda människa syntes till. Jag satte mig ner i gräset längs vägkanten. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag satt länge i gräset. Jag grät. Jag tänkte. Skulle jag ge igen? Lossas som ingenting hänt? Vara ledsen hela tiden? Skulle jag sakna honom? Borde jag gå tillbaka? Va det han jag ville ha? Ja. Ja, det var det! Jag ska få tillbaka honom. Nu är det min tur att ta kommandot. Mitt i mina tankar far ett nummer upp i mitt huvud. Jag repeterar det i huvudet och försöker komma på vems nummer det var. 070.... Juste, det var Williams. Vågar jag verkligen ringa honom? I en sånär situation? Ja. Ja, det gjorde jag. Nu var jag bara tvungen att leta upp någon jag kan lina en telefon ifrån.

Jag ställde mig upp. Såg mig omkring. Jag såg skog, och en stor bilväg. Jag gick åt de håll jag tror att jag kom ifrån. Det kändes säkrast. Gick jag åt det andra hållet kunde jag inte veta när första hus skulle synas. Jag gick inte fort. Det var inte för att jag var trött, eller för att jag inte orkade. Jag kände bara att jag inte hade brottom tillbaks till platsen som förstört min dag, kanske hela mitt liv!??

Efter ungefär en timme kunde jag skymma området. Jag skyndade mig fram till första det första huset. Jag stod länge utanför grinden innan jag gick in på tomten. Huset var rött och litet. Ungefär liga stort som vårt garage. Jag ställde mig framför dörren och knackade löst. Jag kunde höra röster inifrån och lamporna var tända, men ingen öppnade. Jag knackade igen fast lite hårdare, då hördes långsamma klampade steg komma närmre och närmre. Jag tog ett steg bak. Dörren öppnades med en kort lite mullig tant. Hennes korta krulliga hår och hennes breda rynkiga kinder gjorde så att hon såg fantastiskt snäll ut vilket fick mig lite lugnare.

- Hej, min mobil är död och jag vet inte hur jag ska komma hem. Har ni någon telefon jag skulle kunna få låna.

- Javisst ja. Gumman då, kom in o värm dig. Du ser lite frusen ut.

- Tack, svarade jag kort

Jag steg in i huset och hängde min jacka på krok. Huset var litet och trångt och hon ledde mig in i vardagsrummet där det satt två andra gamla damer i tantens ålder. De hälsade glatt på mig när jag kom in, och tanten gjorde en gest att jag skulle slå mig ner. Så jag satte mig i en av fåtöljerna.

- Så vad heter du? frågade tanten.

- Sofia.

- Vad har hänt? Vad gjorde du där ute helt ensam? frågade en av de andra tanterna.

Jag funderade på att berätta alltihop men stoppade mig och gjorde historien kort.

- Bråk med pojkvännen.

Inte för att det stämde helt, men det var ju ungefär det som hände. Det lät iallafall trovärdigt, men tanterna nickade ändå förstående. Tanten pekade på telefonen i hörnet, jag gick fram och slog in hans nummer.
Jag tvekade lite innan jag tryckte på ringknappen. Jag hörde signalerna i luren. Efter rätt många signaler så hör jag en röst säga:

- Hej, William här. Hallå. Hallå?

- H-h-hej... svarade jag lågt

- Vem är det jag pratar med? frågade han lugnt

- S-S-Sofia...

- Jaha, men hej. Kände inte igen numret, har du bytt?

- Nae, nä. Det är inte min telefon...

- Jaha? Vems är det? Vad ville du? frågade han lite frustrerat

- Assåå... Jag va hos Zac, och så... och såå... och såå... Kan du hämta mig?

Jag kände tårarna tränga sig ur mina ögon, och falla ner längs mina kinder.

- Vad har hänt? Är du kvar hos honom? frågade han lugnande och jag kände mig genast tryggare

- Nä. jag sprang därifrån. Så nu är jag hos nån snäll tant. Jag bad om att få låna telefonen, min är död. Snälla kan du komma? sa jag bedjande

- Jaja, jag kommer. Säg adressen bara så ber jag mamma köra mig.

Jag bad om adressen från tanten, som jag sedan sa till William. Nu var han påväg hit. Jag skulle bli räddad. Min hjälte. Min riktiga hjälte!
Jag såg han och hans mamma svänga in på uppfarten, jag tackade damen, gav henne en snabb kram och satte mig i baksätet bredvid William.
Han tog min hand, och höll den länge.

- Vill du med hem till mig först? Så kan du berätta allt i lugn och ro från början?

- Mm, sa jag och nickade.

Vi gick in på hans rum och pratade. Jag berättade allt från början till slut med tårar forsande längs mina kinder. Han gav mig lugnande kramar hela tiden
När vi pratat klart satt vi bara där. Såg in i varandras ögon. Jag såg någon mystiskt i hans ögon. Han tänkte på något, men vad?

- Jag har en idé, sa han

~~~~~~~~~

Jag tänkte snart avsluta boken, eftersom jag nästan aldrig skriver mer!
Ha det bra!!! ❤️
// LiinaFiina