Lost love // foscar

0.3

OSCARS POV

Du är så värdelös och onödig. Du behövs inte i denna världen och speciellt inte i detta bandet. Dem klarar sig så mycket bättre utan dig, det gör alla.

Du är dessutom så fruktansvärt ful och du sjunger som en kråka. Att alla avskyr dig förvånat mig inte - alla lämnar dig, inser du inte det själv?

Du är ett missfoster som behöver hjälp.

Sekunden jag läste den sista meningen som kom från en brev utav min låda med massa hat brev föll en oskyldig tår nerför min kind. En kind som tidigare hade blivit belastad med många andra tårar och en snyftning lämnade min mun.

Det var dock sant, varenda brev som jag hade läst denna ensamma kväll var sann. Alla brev som att beskrev mig som tjock, ful och oduglig stämde. Varenda ord stämde och jag kunde inte rå för det. Det var sanningen.

Med en bedjande rörelse som motsvarade ännu ett brev i mitt hand dök jag ner handen i lådan. Lådan bestod utav hundratals hat brev och jag drog upp ett. Ett brev som snart skulle läggas i högen av de tjugo andra som jag redan hade läst.

Mina skakiga händer öppnade försiktigt brevet och några snyftningar hann lämna min mun innan jag fick upp brevet.

Oscar. Oscar Enestad.
Du är den fulaste och mest talanglösaste personen jag någonsin har sett. Jag slår vad som att alla har lämnar dig, alla förutom killarna förstås för de måste väll dras med dig. Dem vill väll inte att bandet ska splitras.
Och din familj tycker jag synd om. Dem tvingas leva med dig.

Kan du inte bara göra alla en tjänst och sluta i bandet, din fula röst och ditt avskyvärda utseende behövs inte. Jag spyr på dig. Försvinn, du skulle göra alla en tjänst.

Jag la ifrån mig brevet snabbt och torkade bort dem hundratals tårarna som hade åkt nerför min kind denna kväll. Mina armar använde jag som stöd för att komma upp och snart påbörjade jag min väg ut ur mitt rum. Där sprang jag nerför trapporna och anlände snart till ytterdörren där jag tog tag om min slängda jacka på golvet och gick ut.

23:04 visade klockan på min mobil och jag visste att jag var tvungen att skynda mig. Fot framför fot bildade steg efter steg som snart skulle leda mig till min slutdestination. Bokstavligen, slutdestination.

Jag kollade upp mot himmelen och möttes av ett par stjärnor som klädde himmelen så fint. En hand ströks igenom mitt fluffiga hår och jag suckade till - det hade blivit som en automatisk sak som jag gör när jag är nervös. Nu är det snart slut, slut på allt elände.
-
23:15 - spår 3. Tåg mot Luleå ifrån Göteborg. 23:15 Spår 3.

En kvinnlig röst hördes i högtalarna och jag kollade på klockan - 23:14.
En nervös blick sveptes igenom tåg stationen och jag upptäckte att jag var själv. Nu kunde ingen stoppa mig, det var nu, nu eller aldrig det skulle ta slut.

En lättad suck lämnade mina läppar när jag hörde tåget rulla in på spåret och jag gick ut på spåret.
Sekund för sekund närmade sig tåget och tågets ljus bländade mina gröna ögon.
Jag kunde snart känna tågets tryck mot mig och det var bara ett par decimeter från mig, det var sekunden då mina ögonlock slöt och allt jag såg var mörker.
*
"Oscar? Oscar snälla" hörde jag en sprucken röst.

"Oscar snälla, vakna. Jag behöver dig." fortsatte den maskulina rösten och jag öppnade försiktigt mina ögonlock.
Där möttes jag utav ett starkt ljus samt en färdig gråten killen med ljusbrunt hår. När han väl hade lagt märket till att jag hade vaknat drog han in mig i en lång kram och jag kollade förvirrat på honom.

"Ve-vem är... du?" Frågade jag honom försiktigt.

"K-Kommer du inte ihåg mig?" Frågade hans spruckna röst och jag skakade raskt på huvudet. Ett par tårar rann då nerför hans felfria kind och jag lyckades resa mig upp.

Men han satt kvar, på marken med blicken fast i det tomma inget och händerna liggandes på låren.

"J-jag är Felix. F-Felix, din kille. Vi är med i samma band. The Fooo Conspiracy" hackade killen fram och jag kollade undrandes på honom.

"Jag har ett svagt minne av The Fooo Conspiracy och att du var med i det. Men? Men, j-jag är straight. "

Jag såg att den en sista meningen tärde på honom i ögonvrån. Men han pratade nog bara nonsens, jag är straight. Jag skulle nog aldrig bli homosexuell, jag har aldrig haft något för samma kön och det kommer jag nog aldrig göra.

Min blick inspekterade sakta tågstationen vi stod på och jag insåg snart att vi var själva. Dock så var klockan snart vid midnatt så det förvånade mig inte, fast vad förvånade mig var vad jag gjorde här.

"Felix, vad hände precis?"

"Vet du inte?" Frågade han mig förvånat och lyfte sin blick från marken. Jag skakade på huvudet och han tog ett djupt andetag.

"D-du hoppade fra-framför ett tåg och jag försökte-e rädda dig. Men..."

Han hann inte långt innan han brast ut i ännu fler tårar samt snyftningar som följde och jag gick fram till honom.

Jag satte mig på huk vid hans sida och såg på honom att det inte var lätt för honom angående det jag hade sagt för ett tag sedan. Men jag är straight, det har jag alltid varit. Jag förstod inte vad han pratade om, aldrig i hela mitt liv att jag - Oscar Enestad skulle vara homosexuell.

"Ta det lugnt. " Sa jag lugnande till honom och smekte min hand över hans oskyldiga rygg.

"Rör mig inte." Sa han argt med en sårad ton i rösten och jag tog hastigt bort min hand. Snart reste han sig upp och påbörjade sin väg från stationen.

Men där stod jag kvar, på tågstationen alldeles själv mitt i natten. Undrandes vad som precis hade hänt.
*
Med massa frågor cirkulerandes i mitt huvudet skymtade jag en bänk som befann sig emellan två spår och satte mig på den.
Stjärnorna tindrade glatt på den mörka himmelen och det var som öken på stationen.

Mina fingrar färdades över bänkplankornas mellan rum och tankarna svävade vilt i mitt huvud.
Bänkplankorna var som livet, dem hade en massa gap som inte gick att fylla för det fanns något som saknades.