Lost love // foscar

0.4

Felix: 06:38
Jag vet att du har glömt bort allt från vårt förflutna och inte tror mig men kolla igenom våra gammal meddelande. Kolla igenom allt. Du måste få veta sanningen.

Felix meddelande väckte mig ur min lätta sömn, jag hade dock inte lyckats sova mycket inatt men det fick räcka för nuet.

Jag hade stannat uppe nästan hela natten och försökt komma fram till några slutsater. Och om jag ska vara ärlig var jag så förvirrad som man kunde bli - jag visste att jag hade fått en hjärnskakning. Men hur kan man glömma bort vilken läggning man har efter en hjärnskakning? Det är väll inte rimligt?

Jag scrollade igenom min och Felix chatt och började läsa ett par meddelanden precis som Felix hade bett mig göra.

Felix: 24/5-15
Jag saknar dig. Jag vill kunna ha dig i mina armar just nu och krama om dig. Jag behöver dig.

Oscar: 24/5-15
Det suger att vi måste dölja det här. Jag vill kunna skrika ut i omvärlden hur mycket jag älskar dig. Jag vill kunna skrika 'Foscar är ingen inbillning. Den finns.'

Felix: 24/5-15
Jag kan inte Oscar. Tänk. Alla skulle ta avstånd från mig. Alla skulle äcklas utav mig - jag är inte redo för det.

Mina tankar flög hejvilt och jag försökte komma på en rimlig anledning till varför jag hade skrivit allt detta.
Jag var väll ändå inte homosexuell??

Jag släppte hastigt min mobil och den landade tryggt på sängens lakan samtidigt som jag reste mig ur sängen. Solens strålar som reflekterades utav fönstret i mitt rum bländade mina gröna ögon och jag bestämde mig för att gå ut och ta en runda.
Med en massa tankar cirkulerandes i huvudet snubblade jag hastigt på en låda och mitt ansikte mötte de kalla golvet. Just i den sekunden lämnade ett smärtfyllt ljud mina röda läppar och jag kastade en blick på lådan som jag hade snubblat över.

Flera brev hade trillat ut och jag kollade undrandes på breven. Dem var inget jag kände igen, jag kröp försiktigt fram till dem och tog mig an det första brevet jag fick tag på.

Min blick sveptes rad efter rad och jag tog ett annat brev, och ett till, och ännu ett. Alla hade en sak gemensamt - de alla var hatbrev.
De breven var inget jag kommer ihåg från mitt förflutna men det var kanske lika bra det..

Jag ställde mig oberört upp och tog fram ett par jeans samt en enkel t-shirt ur min garderob som jag trädde över min kropp.

Med en trött kropp släpade jag mig själv ner till köket där jag snabbt tog en macka som skulle representera min frukost. Redan efter ett par tuggor blev jag mätt och jag lät mackan vila på bordet medan jag gick ut en sväng.

Ute var solen påväg att lysa upp staden Stockholm och jag steg ur ytterdörren med ett djupt andetag i hopp om lite risk luft.

Tanken bakom promenaden var att jag skulle rensa mina tankar men den tanken försvann snabbt när jag nådde centrum och mötte massa fans.
Jag hälsade glatt på allihopa och tog ett par bilder samt pratade lite innan jag fortsatte min lilla promenad.
*
Allt detta var så komplicerat, jag hade nu gått runt i flera timmar och försökte samla mina tankar men jag fann inget vettigt svar till alla frågor.

Jag visste bara att det fanns en 'foscar-ship' inom fanbase'n men det var väll inbillad kärlek? Den visade vi väll bara när kamerorna var på?

Men när jag tänker efter så skulle Felix nog inte ljuga om min läggning i det förflutna så jag var tillbaka på ruta ett igen.

Min blick lyftes från den tråkiga asfalten när en vind kom blåsande och jag kollade mig runt. Mina fötter som en gång drogs mot marken stannade och jag upptäckte snart att jag stod vid Felix hus.

Jag gick mot det och när jag väl var framme tvekade jag om jag skulle ringa på eller inte. Men det beslutet var snart över när ljudet av dörrklockan nådde mina öron.
Ett par sekunder efter hörde jag små tappande steg mot dörren och dörrens handtag flög ner.

"Oscar...?" Felix förvånade morgonröst fick mig att le ett litet snett leende och jag mötte hans blick.

"Får jag komma in?"

Med en handgest visade Felix att jag skulle komma in och jag gav honom ännu ett snett leende. Jag följde hand steg hack i häl upp till hans rum och snart befann vi oss på hans säng med vita lakan under oss.

"Jag har gått runt och tänkt hela morgonen." Började jag och hans blick möte min.

"Jag vet att det finns en 'foscar-ship' inom fanbase'n och det är väll bara påhitt?
Men sen har du sagt att jag är homosexuell och jag tror inte direkt att du ljuger om sånt. Samt så såg jag alla meddelanden, och jag är bara så förvirrad. Hur kan man glömma bort sin läggning under en hjärnskakning?"

Min röst var så låg som den kunde bli och jag petade oavbrutet på mina fingrar. En tyst suck lämnade Felix läppar och han kollade runt i det väl inreda rummet.

"Oscar vilket år är det nu?"

"2015?"

"När började vi med bandet?"

"2013."

"Precis, och vi har känt varandra sen en ännu längre tid tillbaka. Men år 2011. Det var året du berättade för vi att du hade känslor för mig. Och det var året jag besvarade dem. Kommer du ihåg det? " Sa Felix lågt och en klump bildades i min mage, en klump av skuldkänslor.

"Nej. Felix jag kommer inte ihåg något angående min läggning.
Jag får panik över det här. Det finns ett par viktiga saker jag inte kommer ihåg och jag blir bara mer panikslagen." Svarade jag skakigt med gråten i halsen och han kollade oroat på mig.

"Du klarar detta Oscar, jag kommer stötta dig igenom detta. Och jag tänker inte tvinga dig intill något.
Bara - bara försök att lev i nuet och så klarar du det, oroa dig inte om det förflutna eller framtiden."

Hans lugna och sansade röst fick mig att må lite bättre och jag lutade mitt huvud mot hans trygga axel. Han var nog den bästa vännen man kunde ha. Alla behövde en Felix i sitt liv.