Lost love // foscar

1.1

Mina knän blev svagare för varje steg jag tog och snart var min energi slut. Tanken var kanske inte att jag skulle behöva gå ett antal kilometer efter att inte ha ätit på flera dagar. Men efter att jag hade fått mitt lilla utbrott på Felix hade jag inget val.

Min dystra steg vandrade ända från Stockholms centralaste McDonalds hem till mig själv. Jag tog precis den vägen jag och Felix brukade ta när allt var bra, för fyra år sen, och för varje kvarter fanns det en busshållsplats.

Ibland brukade jag och Felix sätta oss på en buss och bara se vart vi kommer, under de resorna uppstod mycket skratt och ganska så mycket för brylling om var vi var men det var värt det. Även om dem minnena aldrig mer skulle återskapas kunde jag inte hejda mig från tanken av hur mysigt det skulle vara.

Ett par steg med en snabb takt hördes bakom och jag vände mig om, vilket jag önskar att jag inte hade gjort. Det var Felix kropp som syntes i mörket och jag stannade till då jag inte hade något ork att fortsätta gå. "Förlåt, det var inte meningen men-" sa han med andan i halsen. "Men?" Repeterade jag som om jag hade hörselproblem precis som min mormor.

"Fråga inte hur men, folk har fått reda på - på det som en gång var vi."

Jag kollade på honom och solens uppgång lyste i backgrunden. Hans händer skakade nervöst och hela han såg stressad ut. Jag hade aldrig sett honom såhär, inte ens när han nästan missade konserten till Usher. Aldrig. Och tro mig, då var han stressad, han var som en femåring som hade druckit tio burkar energi dricka. 

"Förstår du vad detta betyder? Förstår du vilket avstånd folk kommer ta ifrån mig, från oss? Jag klarar inte av det Oscar." Sa han med gråt i rösten, han var lika förstörd som en bit papper när man eldar upp den. Han var i bitar.

Sakta tog jag några få steg och var snart mitt emot honom. Jag la min hand över hans skakande axel och kollade honom djupt in i ögonen. "Felix, du vet själv att jag gillar dig, mer än vän. Men om detta nu kommer ut, borde vi stå för det." Sa jag lugnande men han skadade på huvudet och drog bort min hand.

"Du förstår inte, du har glömt allt."
Nej det har jag inte alls. Tänkte jag för mig själv men avbröt inte honom.

"Jag kom tillbaka för att berätta detta, jag trodde att du skulle förstå men jag hade glömt din lilla 'incident'.
Jag klarar inte ens av tanken att folk ska gå runt och avsky mig för min läggning Oscar. Dem alla kommer lämna mig." Fortsatte han och backade några steg.

"Det blir bäst om vi tar avstånd." Sa han och svalde. "Adjö för ett tag." Sa han avslutandes, innan jag hann svara och han försvann i mörket som ännu inte hade hunnit lysas upp av solen.

Han försvann precis som i spion filmer då skurken försvinner i mörker och inte synd till mer, det ända som fattades var en svart lång rock på Felix med en svart hatt. För det var precis vad han var, en skurk. Han stal mitt hjärta, och behöll det i fyra år ända tills idag då han ville 'ta avstånd' och krossade mitt hjärta.

"Felix" pepp jag till men han var redan borta. För andra gången denna kvällen satte jag mig dyster på marken och lutade mig mot stolpen som var bakom mig. Mitt huvud lutades bak och min panna mötte den kalla, metall stolpen.

"Jag ska hjälpa dig."
Den meningen hade lämnat hans läppar så många gånger, och jag gick omedvetet på hans lögner.

"Ursäkta?" Hördes en feminin röst vid min sida och jag vred på huvudet hundraåttio grader.
"Behöver du hjälp?" Sa hon, en slinga av hennes hår föll för hennes bruns ögon efter att hon hade lutat sig fram och snabbt var hennes solkyssta hand där för att placera det bakom örat igen. Hon såg ganska så bra ut och hon var nog i min ålder. Hennes kofta hade hon virat runt hennes kropp då hon antagligen frös och jag betraktade henne med en stillsam blick.

"Den meningen har man hört alldeles för ofta, oftast i lögn form." Svarade jag och skrattade hest med armen hängandes på mitt uppdragna knä. "Ville du ha hjälp eller?" Sa hon och höjde på hennes bruna, perfekt ögonbryn. Förvånande nog påminde de mig om Ogges.

"Det skulle nog vara ganska så trevligt." Sa jag och hon log mot mig samtidigt som hon hjälpte mig upp.