Lost love // foscar

0.7

FELIX POV

Jag vaknade upp utav åskans regndroppar som aggressivt kraschade mot fönsterrutan i mitt rum. Efter gårdagens lopp hade jag uppskattat lite extra sömn men det blev nog aldrig som man hoppats. Mina händer gneds mot mina nyvakna ögon och jag gick upp från den bekväma sängen. Mina steg hördes knarrade i trägolvet och störde dem ljuva tystnaden. Jag ställde mig mitt emot fönstret och såg min spegelbild reflekteras med massa regndroppar som gjorde det suddigt.

Utanför såg jag träden svepas med vindens motstånd och regndroppar falla kraftigt mot marken. Oscar. Det var det första som slog mina tankar vid denna synen. Oscar hade ända sedan första dagen jag träffade honom varit rädd för åska, och jag hade alltid varit vid hans sida för att trösta hans rädsla när den var som värst.
Men nu var han inte här, han var varken vid min sida eller 'Oscar', han hade ändrats. Hans tankar hade bytt åsiktsriktningar och desamma hade hans läggning. Eller hans läggning kunde jag inte kommentera. Han sa att han var heterosexuell men man kysste mig häromdagen. Men allt hade ändrats sen 'olyckan'.

Utan någon vidare eftertanke räckte jag mig efter min telefon som låg på nattduksbordet, några meter ifrån mig och ringde Oscar. Signal efter signal gick fram utan svar och jag försökte ännu en gång. Denna gången svarade han och jag pustade ut.

Felix: Oscar, mår du bra? Vill du att jag ska komma över?
Frågade jag honom. Jag visste att det var spöregn ute och att jag skulle bli dyngsur men för Oscar skulle jag gjort vad som helst. Bara han mådde bra.

Oscar: F-Felix, jag är rädd.
Hans röst lät hackigare än någonsin och jag blev stressad på sekunden.

Felix: Jag kommer, jag är hos dig om fem minuter.
Jag höll kvar honom på linjen för att veta att han mådde bra och han la inte heller på. Jag drog snabbt på mig en hoodie och ett par mjukisbyxor, inte bästa kombinationen men det fick duga. Jag sprang ner för trapporna med mobilen i handen och drog snabbt på mig ett par skor innan jag sprang ut i regnet. Jag kopplade in hörlurarna till mobilen för att höra Oscar bättre och jag sprang mot Oscar som bodde ett par kvarter bort.

När jag väl kom fram var jag dyngsur och andningen var ojämn. Flåsandes plingade jag på hos Oscar men kom på att han aldrig skulle öppna. Istället berättade jag för honom igenom telefonen som vi fortfarande hade på att jag stod utanför och snart öppnade han dörren. Innan jag hann säga något hade han kastats sig i mina armar och jag skrattade till en aning.
"Oscar jag är dyngsur." Skrattade jag och hans grepp låssade. "Tack..." Mumlade han och jag gav honom ett medlidande leende. Jag gick in till Oscar och vi gick automatiskt in till hans rum.

Tveksamt om var jag skulle sitta för att inte blöta ner allting frågade Oscar mig om jag ville låna kläder och jag nickade som svar. Han gick fram till sin stökiga garderob som knappt gick att stänga och plockade fram en T-shirt med ett par mjuka shorts.
Jag tackade och gick in till badrummet för att byta om och snart kom ut igen.

Oscar låg ihop krypet i sängen och jag skulle precis gå fram till honom när jag skymtade en låda som låg öppen med massa brev på golvet, den hade jag aldrig sett. "Vad är det för något i den?" Frågade jag Oscar och pekade på lådan.
"Jag vet inte, jag kommer inte ihåg den." Mumlade han och jag skulle precis gå fram till den men gick istället till Oscar. Jag satte mig vid hans sida och kollade sorgset på honom.
"Hur mår du?"

Min sorgsna blick fastnade på Oscars ögon och han kröp under täcket och tröjarmarna sträckte han ut som svar. Han kurrade ihop sig i täcket och jag suckade till, typiskt Oscar.
Jag tog tag i hans armar och gnällde på att han skulle gå upp men han ryckte till sig armen och tröjarmen gick upp.

Hans arm var full utav nya sår och jag kollade chockat på honom. Jag visste att han hade mått dåligt innan men inte att det hade fortsatt...
Jag tog ännu en gång tag om hans arm för att dubbelkolla så att jag inte såg fel men han ryckte åt sig armen. "Varför, Oscar? Varför?" Min röst ekade i det tomma rummet som nu var fullt utav mina vilsna tankar.

"Vad tror du...? Jag har precis fått reda på att mina fyra senaste år har varit en lögn och jag är helt vilse. Jag har en uppfattning om hur allt var men den verkar inte stämma. Det är inte lätt. Jag vill inte med jag måste." Sa han tyst och en tår rann ner för hans kind. Snart hördes en blixt utanför och Oscar hoppade till. Försiktigt la jag mig ner bredvid honom och försökte lugna honom.