Lost love // foscar

0.2

Efter många knackningar och inga svar ifrån Felix så bestämde jag mig för att leta efter reserv nyckeln till Felix ytterdörr istället. Mina händer som hade blivit överfallna utav Stockholms kyla lyfte på mattan utanför Felix ytterdörr där jag möttes utav en nyckel. Snabbt tog jag upp den och låste upp dörren. Skorna sprakade jag snabbt av mina fötter och sprang upp till Felix rum där jag visste att han befann mig.

"FELIX" ropade jag ut när jag sprang upp för trapporna med hopp om ett svar som aldrig kom.

När jag väl kom fram till Felix rum hörde jag ett par snyftningar och en lättnad la sig över mig. Jag gick snabbt in i rummet där jag mötes av en förstörd Felix.
Rödgråtna ögon, kramandes om en kudde som nu var genomblött och massa snyftningar i en ojämn takt.

Det är den sämsta synen man kan mötas av, och bara tanken av att Felix får se mig såhär ibland tär på mig.

Jag gick medlidande fram till Felix som hade ansiktet täckt av kuddens genomblöta fodral. Jag satte mig försiktigt med ryggen lutad mot väggen och Felix huvud la sig automatiskt vid min axel. Han hade fortfarande huvudet över ansiktet för att jag inte skulle se hans ögon.

"Det kommer ordna sig. Oroa dig inte." Tröstade jag honom medan min hand försiktigt rörde sig i cirklar över hans ryggtavla. Han nickade och snyftningar lugnade sig snart dock så fortsatte tårarna rinna som om det aldrig fanns ett slut.

"Tänk så får någon reda på detta? Oscar, jag kommer bli stämplad som homosexuell livet ut. Ingen kommer vilja ha mig. Jag kommer... Allt kommer vara över" han hade nu rest sig upp i sängen och hans rödgråtna ögon stirrade in i mina.

"Det kommer inte komma ut Felix. Det är broromance som gäller när vi är ute i omvärlden. Ingen kommer någonsin komma på oss" sa jag tyst och han nickade ännu en gång. Hans lätta huvud landade försiktigt på min bröstkorg och jag pillade med mina fingrar i hans ljusbruna hår.

"Jag älskar dig" mumlade han mot mitt bröst och ett leende spreds över mina läppar.

"Och jag älskar dig."

Efteråt sa ingen ett ord utan en lång tystnad la sig över rummet. Den kvällen somnade jag med Felix över min bröstkorg och mina fingrar pillandes i hans hår.
*

Ett kvittrande ljud utifrån väckte mig och jag öppnade varsamt upp mina nyvakna ögon. Väl där möts jag utav världens finaste syn - Felix och ett leende spreds över mina läppar.

Han låg nedanför mina fötter med händerna hårt virade runt mina vader och oförberett skratt lämnade mina läppar som gjord så att Felix vaknade ur hans Törnrosa sömn.

"Shh" sa han hest med hans morgonröst och jag skakade på huvudet med ett flin på läpparna. Samtidigt så reste jag mig försiktigt upp och kröp ner sidan om Felix.
Hans morgon frisyr spretade åt alla håll och jag strök min hand igenom det med ett försök att rätta till det.

"Mår du bättre idag?" Frågade jag honom tyst då han hade öppnat ögonen och började vakna till. En svag nikning besvarade mig fråga och jag log medlidande mot honom.

"Min älskade Felix. Jag vill inte att du ska må såhär. Jag vill att du ska känna dig trygg i dig själv. Jag vill kunna se dig le med massor av skratt. Jag vill se min älskade solstråle mår bra dygnet runt." Sa jag med blicken mig honom och han kröp tätt in i min famn.

En suck lämnade min mun när jag jag inte fick ett svar och jag tog mig an min telefon istället. Den ljusa skärmen belyste hastigt mitt ansikte och jag såg att Daff hade skickat ett meddelande.

Daff: 10:06
Studion idag klockan 11.

En suck lämnade min strupe och jag kollade varsamt på Felix.

"Vi ska vara i studion om drygt 50 minuter" sa jag och han drog en kudde över huvudet.

"Jag vill inte" gnällde han.

Skrattandes tog jag tag i kudden som precis hade befunnit sig över Felix huvud och slog den lätt på Felix huvud.

"Kom igen" sa jag flinande och han reste sig motvilligt ur sängen.
*
Huset som vi för några minuter sedan lämnade skymtades mindre och mindre bakom min rygg och mina samt Felix steg ökade. På något sätt lyckas vi alltid komma försent.

Solen var uppe i högsta grad och belyste gatorna alla gator som gick att nå. På mig hade jag ett par jeans shorts med en svart T-shirt, utav solens värme hade T-shirten började klistras fast mot min överkropp.
Ett retsamt skratt lämnade snart Felix mungipor när han såg hur jag försökte få luft mellan min överkropp och T-shirt. Dock så dog snart det underbara skrattet ut när Felix såg att studion var befolkad av massor av fans.

Felix har alltid haft svårt att träffa fans när det gäller att vara i närheten av mig, han tror att dem ska lista ut att han är homosexuell. Men fansen kan ju inte läsa hans tankar så det är bara idioti enligt mig.
Vi båda gick fram med ett leende till fansen och kramade om dem samt tog några bilder, men mer hann vi inte förrän vi var tvungna att gå in till studion.

I studion mötes vi såklart utav en arg Daff samt Omar och Ogge som satt och väntade exalterat på våran utskällning.

"Ibland undrar jag om jag ska skicka er båda på en kurs där ni lär er klockan. Jag skrev till er 'klockan 11 i studio'. Klockan är halv tolv." Gapade han.

"Faktiskt så sa du 'studion kl 11' " retade jag Daff och Omar brast ut i skratt. Daff suckade till och bad oss att börja jobba istället.

Jag förstår egentligen inte ens varför han försöker. Jag och Felix är proffs på att komma försent och det är inget som kan ändra på det så det är bara slöseri med tid att skälla ut oss. Det borde han väll veta vid detta laget.

Vi alla satte oss i vårt lilla rum som bestod utav ett stort bord och ett par stolar.
Väll där skulle vi bestämma och planera inför vår Sverige turné vi snart skulle ha. Massor av idéer flödade omkring i rummet och vi alla var exalterade på resultatet av denna turnén. Vi alla förutom jag.

Jag ville egentligen inte gå på denna dumma turnén, ända sedan vi hade släppt nyheterna om turnén har jag fått massa hat meddelanden och hot.
Meddelandena handlande för det mesta om att jag bara kommer förstöra turnén och att ingen vill ha mig där. Min röst var tydligen för ful och likaså mitt utseende.

Och dem hade rätt på vissa sätt men det var inget jag erkände för allmänheten. Jag var väl medveten om att jag var ful och att min röst sög men jag höll det inom mig.

Alla brev jag fick där det stod hat hade jag i en låda i mitt rum. I den lådan fans verkligheten englit mig och det var ingen som visste om det.

Lådan som talade sanning.