Lost love // foscar

1.0

"Oscar min finaste, vi ska på turné om några månader. Du kan inte se ut såhär." Sa Felix tyst med gråt i halsen som han försökte gömma. Jag låg vilsen och hjälplös i hans famn utan att ha något att tillägga. Han hade rätt, jag kunde inte se ut såhär, så varför lät han mig inte få avsluta det? Varesig jag var ett oskrivet kapitel eller inte, jag var inget att ha.

Saken var den att, under de tre senaste dagarna jag var ensam fick jag lite tid att tänka. Jag kommer ihåg nästan allt nu, dem fyra senaste åren var glasklara för mig, jag kommer ihåg hur jag mådde, hur Felix mådde, hur hans och mitt förhållande såg ut. Jag kom ihåg alla brev, allt hat och det var det som ännu en gång fick mig att vilja avsluta det. Men Felix visste inte något än. Visst, jag hade känslor för honom och ville berätta allt, och jag må gilla honom mer än vän men jag ville inte förstöra vad vi hade just nu. Han kan inte få reda på det nu. Jag behöver honom som min vän, min bästa vän.

"Vad handlar detta egentligen om?" Frågade han mig efter en stund. Jag reste mig upp och krökte min stela rygg efter att ha legat ner en stund. Min kropp var fortfarande svag men jag klarade mig. "Inte vara tillräckligt." Sa jag kort.

Innan Felix hann svara på mitt korta men innehållsrika svar byte jag samtalsämne. "Vi går ut och äter." Sa jag med ett försök om att låta glad. "Är du säker på att du vill? Jag vill inte tvinga dig till något." Sa han men jag skakade bara på huvudet med ett leende på läpparna.
Om detta innebar att jag skulle få Felix på andra tankar skulle jag göra det. Jag hoppade upp ur den mjuka sängen med ett vitt lakan på och gick mot dörröppningen.
"Kommer du?" Frågade jag Felix som satt tveksamt kvar på sängen. Han rycktes till liv och log, så väl som jag känner honom visste jag att det var ett falsk leende. Men det var inget jag övervägde att kommentera.
-
Vi la lätt ner brickorna fulla med mat på bordet vi skulle sitta på. Felix hade beställt en big Mac & co. medan jag nöjde mig med en cheesburgare samt en liten Cola. Vi hade satt oss vid fönsterbordet och våra blickar riktades ut. Klockan hade hunnit slå två på natten och ute skymtades inte en levande själ men ändå satt jag och Felix ute och åt. Jag tror inte att någon av oss ens hade tänkt på att sova efter mitt lilla 'incident'.

"Kommer du ihåg kvällen då vi satt här inne en hel natt, från ett till fem efter en konsert och enbart pratade om hur vi ville att vår framtid skulle se ut. Hur vi ville att vår dröm lya skulle vara och hur vi skulle ha varsin bulldog?" Sa han och log för sig själv. "Vi var så fulla utav spontanhet, vi hade inga tvivel på livet." Fortsatte han och utan att jag tänkte mig för svarade jag. "Det var en bra kväll."

Han höjde huvudet och kollade fundersamt på mig samtidigt som han höjde ögonbrynen. "K-kommer du ihåg det?"
Jag tvekade till, skulle jag berätta att jag mindes allt, alla fyra år vi spenderade tillsammans? Skulle jag riska det, var det värt det?
"Ett par minnen har man ju kvar." Försökte jag och fejk skrattade lite. Han kollade besviket ner i bordet utan något att säga och tog en tugga från sin hamburgare. "Jag saknar det." Mumlade han tyst och jag svarade hastigt: "inget stoppar oss från att skapa fler minnen, eller hur?" Försökte jag och han log. "Sant." Sa han och kollade ut mot nattens mörker som gatlamporna belyste.

Jag inspekterade hans profil till varje millimeter. Hans blåa ögon som var en definition av havet och hans kindben som formade hans ansikte. Hans käkben som bildade en skarp linje som följde upp till hans öron. Det var inte en ända sak med Felix som inte var perfekt. Det kunde jag sätta pengar på.

"Handlar detta om breven?" Frågade han mig när han hade återhämtat sig från sitt tänkande. "Du? Kan jag få några pommes?" Sa jag för att undvika hans fråga. Inte för att jag skulle äta dem men.
"Oscar, handlar detta om breven? Svara." "Jag vet inte vilka brev du pratar om." Sa jag nonchalant.

Han ställde sig upp och hans händer hamnade ilsket i bordet. De få människor som befann sig runt om oss kolla förbryllat på oss och Felix repeterade sig själv: "handlar detta om breven?"

Jag kollade oskyldigt på honom och min underläpp dallrade.
Vad skulle jag berätta? Skulle jag berätta sanningen? Och om jag berättade att det var breven skulle han hata mig? Skulle han lämna mig?

Utan att få svar på mina alldeles för många frågor sprang jag ut och möttes av den kalla nattluften som attackerade min kropp. Jag sprang bort några få meter och lutade mig mot en tegelvägg. Mina ögon kollade på Felix som gick mot mig. "Jag behövde luft." Sa jag som en ursäkt, världens lamaste ursäkt men den flög bara ur mig. "Och jag behöver svar för att hjälpa dig." Svarade han.

"Oscar är det breven? Vad är det som pågår? Oscar?" Felix röst verkade inte finna ett slut och snart fick jag nog.

"JA FELIX JA, DET ÄR DEM DÄR JÄKLA BREVEN! ÄR DU NÖJD? OCH JA JAG TROR PÅ DEM. JAG TROR PÅ ATT JAG INTE RÄCKER. JAG TROR PÅ ATT JAG ÄR FUL, TJOCK OCH SJUNGER SOM EN KRATTA. ÄR DET DET DU VILLE HÖRA? Är det det? Ville du se mig bryta ihop eller vad är det? Räcker det inte att du ser hur jag mår?!" Sa jag och han kollade på mig. Flera sekunder utan svars övergick till minuter gick och fortfarande inget svar.

Jag vände mig snart om och gick ifrån honom, för varje steg jag tog var jag ett steg längre bort ifrån honom. Och denna gången stod han kvar, han sprang inte efter mig, han bad mig inte stanna. Han bara stod där. Stod lika still som en stolpe och lika tyst som löven faller.

---------

Aloha Mi amigos, det var ju länge sen. Typ. Iallafall jag hade en fråga.

Jag skriver ju både en foscar story och en Felix och i båda mår någon dåligt. Så ville jag skriva en annan där igen mår dåligt osv. [ Det kommer ju fortfarande hända massa. ] Fast jag vet inte om jag borde. Skulle någon läsa den? Och isåfall vem borde den handla om?