Lost love // foscar

0.8

Oscar hade somnat in vid min sida för flera timmar sedan och jag satt bredvid honom med mina vilsna tankar. Klockan på väggen tickade irriterat och snart skulle den slå 3, bara några ynka minuter kvar.
Min hand svepte jag över Oscars släta panna och beundrade hans vackra, felfria ansikte. Vem hade någonsin trot att han mådde såhär? Vem hade någonsin trott att han hade suttit med ett skadande material i handen med tanken om det är värt smärtan.
"Vad gör du vaken?" Frågade Oscar tyst och la sin arm över min mage som symbol över att han hade vaknat till. "Tänker." Sa jag tyst.

Ett par minuter efter mitt korta svar väcktes han till liv och satte sig upp i sängen. "Vad tänker du på?" Frågade han mig nyvaket. Jag funderade en stund över ett rimligt svar och det slutade med att jag svarade "Dig." "Dig, vad?" Frågade han mig och en suck lämnade mina mungipor.

"Du borde sova." Svarade jag men han skakade bara på huvudet medan han inväntade ett svar på sin fråga.
"Du kommer klara dig igenom det men svaret 'hur' kommer du inte få när du skadar dig själv." Sa jag efter en stund.

Hans ben drog han upp till hakan och armarna korsade han runt benen. "Jag vet, men i just den stunden. Stunden då metallen rör min hud känner jag mig så fri. Det är som en tyngd släpps från mina axlar." Sa han suckandes.
Jag visste precis vad han menade, det fanns stunder då jag kände desamma men det fanns också stunder då jag visste att skada sig själv inte var utvägen. "Jag kan vara din frihet. Du kan vända dig till mig, låta allt komma ut. Släppa allt, låt tyngden får dina axlar släppa och hamna på mig."

Hans fingrar formade små cirklar i det skrynkliga örngottet och han funderade ett bra tag innan han sa något.
"Cirklar. Cirklarna är precis som mitt liv. Dem går runt och runt i cirklar utan att komma någon vart. Dem får aldrig svaret av vad som finns i mitten eller utanpå." Sa han och ignorerade mitt tidigare svar.

Jag reste mig upp och satte mig bredvid Oscar för att trösta honom. Jag la min hand över hans ryggtavla och hans gröna ögon kollade upp på mig.
"Kommer jag någonsin få svar på alla mina frågor?" Sa han medan en ensam tår rann ner för hans kind. Hastigt torkade jag bort den och nickade. "Tillsammans kommer vi få reda på svaren." Sa jag uppmuntrande och han log mot mig.

Täcket som en gång låg under oss lyfte Oscar upp och vi la oss under det. Hans huvud la han försiktigt över min bröstkorg och formade små figurer med hans finger över min tröja. "Jag älskar dig, Felix." Sa han med en gäspning som följde. "Och jag älskar dig bäste vän." Sa jag skrattandes.

"Jag tror att jag älskar dig mer än som min bästa vän." Viskade han innan han föll in i sin Törnrosa sömn.

Mer än som bästa vän. Hans tysta röst ekade i mina öron med 5 ord som upprepades. 5 ord som hindrade mina tankar från någon som helst sömn den natten.

-----

Well, well klockan är 2 på natten och jag sitter uppe och skriver ett kapitel. Normalt? Nej, inte direkt.
Men jag lovade er ett kapitel så here you go. Inte något vidare långt men det blev som det blev.

Jag hoppas att ni sover i nuläget och så kommer det nog ett kapitel någon gång denna veckan. Ha det så bra.