Lost love // foscar

0.9

Varför skulle alltid allting gå åt helvete när det på något sätt hade löst sig? Varför skulle jag alltid förstöra allt? Varför? Varför är jag så bra på att skapa gåtor men dålig på att lösa dem? Jag var som ett olöst fall, ett hjälplöst barn, jag var jag.

Alla dessa otäcka tankar cirkulerade i mitt vilsna minne medan jag satt inlåst på toaletten. Det hade börjat bli en vana för mig. Sitta inlåst på toaletten, med det kalla kaklet under mig undrades om jag borde låta metallen skära igenom min hy och bilda nya sår eller motstå. Undrandes om jag skulle låta mig själv skapa fler ärr eller inte.
Tårar rann hjälplöst ner för mina kinder och blötte ner min svarta tröja. Den svarta tröjan som jag hade vikt upp armarna på för att den inte skulle bli förstörd utav allt blod.

Jag, Oscar John Ingvar Enestad borde ha tagit slut på mitt liv den dagen vid tunnelbanan. Då hade jag sluppit allt detta, jag hade inte behövt förlora mitt minne, jag skulle inte känt någon smärta. Eftersom att jag var död då.

Jag hade inte ätit något på flera dagar och min mage kurrade till, jag åt senast dagen jag träffade Felix. Det var tre dagar sen, mer exakt tre dagar, 7 timmar och 23 minuter sen. Sen dess har han också försökt få tag på mig konstant - ända till imorse, när jag stängde av min mobil.

Jag ryckte till mig, torkade bort tårarna som inte ville sluta rinna och gick raskt ut ur badrummet. Detta skulle ta slut, denna gången på riktigt. Jag skulle få slut på detta eländet. Jag gick mot dörren och öppnade den med ostabilla ben och röda ögon som fortfarande forsande tårar. Där såg jag det sista jag ville se, Felix stod vid min ytterdörr och skulle precis knacka på.
"Jag har försökt nå di-..." Sa han men hann inte långt innan han såg på mig. Han såg min svaga kropp och mina ögon som var rödare än tomater. "O-Oscar.." Stammade han fram och jag trängde mig förbi honom. Våra axlar krockade och en viss ström av smärta gick igenom min svaga kropp. Jag började springa det snabbast jag kunde bort från Felix. Jag skulle till tunnelbanan och få slut på det men allt var suddigt. Allt var så tomt och gatorna övergivna, kanske beroende på att jag var ute mitt i natten men det var fortfarande förbluffande tomt. "Oscar!" Hörde jag Felix skrika bakom mig och snart kollapsade jag mot gatans kalla mark.
Mina ben klarade inte av all springande pågrund utav att jag var så svag. Felix var snabbt vid min sida och smekte sitt finger över min panna. "Var skulle du?" Frågade han mig snyftande och försökte lyfta upp mig. "J-jag vill f-f-få slut på detta." Stammade jag fram när jag hade satt mig upp. Han drog in mig i hans famn och jag tystade mina snyftningar mot hans axel. "Jag har varit så orolig Oscar. Jag har försökt få tag på dig" Sa han hackigt innan han tog en paus och fortsatte. "Mina finaste Oscar, vad har du gjort? Du är smalare än en pinne. Dina armar.." Sa han och en ensam tår rann ner för hans kind medan han höll i mina sönder skurna armar.

Där ute satt vi, mitt på gatan i flera minuter utan att säga något. Gatlamporna som belyste nattens mörker lyste nu upp Felix ansikte och jag kollade på honom.
"Jag är svag Felix. Jag klarar inte av det längre, jag vill bara få ett slut." Sa jag tillslut och mot hans starka axel. Jag var så svag, så hjälplös.
"Oscar, du är som ett oskrivet kapitel. Du kan inte avsluta det i mitten. Jag ska hjälpa dig." Sa han och kollade oroligt på mig.