Den Intagne Idioten

1

Med nervösa steg låter jag fötterna vandra mot dörren. Den dörr som innehåller några av Sveriges farligaste ungdomar, GBG:s ungdomsfängelse i Göteborg. Med ett patetiskt försök att ljudligt svälja mitt saliv för att lugna ner mig inser jag att det är omöjligt. Vad gör jag här? Jag hör inte hemma på ett sådant ställe som detta.

Precis när jag är påväg att vända på klacken så öppnas dörren inifrån. Paniken väller över mig när personen leendes får syn på mig. Det är en kvinna med blont hår och trötta ögon.

"Är det du som är Omar?"

Med ett ljudligt svälj nickar jag nästan frågande och hon ler vänligt.

"Välkommen in då"

Hon viftar med handen och nästan föser in mig i byggnaden. Med ögon som en höks ser jag runt efter möjliga faror och hon skrattar högt.

"Omar här finns inga intagna"

Förvirrat ser jag på henne och sedan runt omkring mig igen. Varför kallar hon dem för intagna? De är fångar i mina ögon och rättmätiga sådana också. Bara hennes begrepp på killarna här får mig att svepa ännu en gång efter lurande faror. Vem kallar ens brottslingar för intagna? Det låter alldeles för snällt i min värld.

Kvinnans skratt dör ut och hon ler snett mot mig medan vi går mot en disk. Det verkar vara någon slags reception då hon går runt disken och placerar sig framför en dator.

"Då behöver jag se en legitimation"

Förvirrat börjar jag rota efter min plånbok och hon ursäktar sig hastigt.

"Det är en säkerhetsåtgärd så att du inte påstår dig vara Omar och egentligen är här för att hjälpa någon fly"

Mina ögon lämnar genast min plånbok i handen och finner hennes leende ansikte. Precis som om vi pratade om vädret speglar hennes ansikte en enkel känsla. Som om att ingen av oss borde reagera på hennes ord på annat sätt än leendes. Ännu mer förvirrat än jag tidigare känt mig räcker jag henne mitt id kort.

Jag iakttar henne medan hon skriver av några siffror och knapprar på sin dator. Hennes blonda hår är uppsatt i en hästsvans och sminket får henne antagligen att se yngre ut. Jag skulle gissa på att hon var runt fyrtiofem alltså kanske femtio i verkligheten. Hon ser väldigt ordningsam ut må jag säga.

"Okej så du heter Omar Rudberg är sjutton år bor på slottskogsvällgatan 75"

Hon avbryter sig och ger mig ett förvånat ansiktsuttryck innan hon fortsätter.

"Du har gått ut första året i gymnasiet och ska börja andra till hösten på Shillerska i Göteborg?"

Jag nickar bara artigt eftersom jag redan fyllt i allt det här i ett formulär. Eller det var min mamma som tvingade mig. Hon sa att det var dags att jag började uppskatta henne och att jag skulle få se hur jag hade kunnat haft det om jag lämnat henne. För det har jag många gånger hotat om som yngre, inte längre.

"Du läser samhälls linjen och har fina betyg ser jag här"

Hon ger mig ett leende jag så många gånger fått. Som om mina C:n var bättre än de A resten av eleverna får på Schillerska eller andra skolor. Det leendet har jag fått alldeles för många gånger.

"Mmh"

Säger jag bara och ser bort för att dölja min irritation.

"Okej allt verkar stämma, välkommen hit Omar. Jag ska visa dig var Emil finns, det är han som kommer att vägleda dig här"

Säger kvinnan överdrivet glatt och börjar runda disken igen. Halvvägs stannar hon upp.

"Just det ja din namnskylt kom imorse"

Hon vänder igen och får fram något ur en låda som jag senare får tryckt i min hand. Mycket riktigt en namnbricka där Omar står i fet stil. Perfekt nu kan alla idioter här söka upp mig och mörda mig, jippi.

Jag följer kvinnan med dystra och försiktiga steg igenom ännu en dörr och fram till en tredje. På dörren finns en skylt där ordningshållare står i rejäl text.

"Här sitter Emil"

Med det sagt blir jag inföst i rummet för att nästan snubbla på en sopkvast. Det får en man i 57 års åldern att vakna från sin slummer. Hans ben flyger snabbt men ansträngt ner från skrivbordet och hans ryggrad sträcker plågsamt på sig.

"Hmf?"

Hans röst rosslar hejvilt och jag gillar inte vad jag ser. Att jag ska umgås med den här sjaskiga mannen känns inte lockande alls.

"Emil det här är Omar"

Säger kvinnan med ett påklistrat leende och jag ser snabbt tillbaka på gubben igen. Han ser oförstående på mig och sedan kvinnan igen.

"Omar han ska jobba här ett tag du vet?"

Säger hon med ett fejkat skratt och mannen verkar få igång hjärnan igen då hans kropp genast får fart.

"Ja men det är klart, välkommen Omar"

Säger han glatt medan han skyndar sig fram för att skaka min lilla hand med sin stora kraftiga. Äcklat drar jag min mot byxornas tyg när han vänder ryggen om. Vem vet var någonstans hans hand hållit hus?

"Okej men då lämnar jag dig till Emil. Han kommer förklara mer regler för dig. Lycka till"

Med det sagt stänger kvinnan dörren om oss och Emil slår ihop sina grova händer. Hans fåror i ansiktet och skäggstubb tyder bara på att denna man har varit med om många tuffa tag. Det både skrämmer mig och får mig lugn eftersom han lär vara trygg att hålla sig till jämfört med resten av dårarna i denna kåk.

"Okej så Omar har du jobbat på ett ungdomsfängelse innan?"

Jag tänkte precis låta lögnen lämna mina läppar när hans ögon spänner sig i mina. Bara blicken får sanningen att fumla ut.

"Eh jag? Nej"

Mitt svar får honom att sucka medan han studerar mig. Jag önskar mer än någonsin att jag hade kunnat läsa tankar. För hans bekymrade blick sveper över mig där jag osäkert står vid dörren.

"De hade lika gärna kunnat sänt mig en tjej"

Hans muttrande stämma når knappt mina öron men meningen kommer fram ändå. Förskräckt ser jag på mannen som bara skakar på huvudet över min reaktion.

"Okej Omar du kommer få laga mat och städa de intagnas rum"

Mitt hjärta går nu upp i ett lokomotivs fart och oroligt öppnar jag munnen för att stänga den igen. För inga ord kommer ut. Han kan inte mena allvar.

"De kommer inte vara där såklart. Tat lugnt grabben"

Emils skratt är högt och skär sig i mina öron. Ändå klämmer jag fram ett leende medan min puls lättat faller ner till normalitet.

"Du får inte prata med någon intagen mer än nödvändigt"

Jag nickar kraftigt då jag inte har någon som helst önskan att prata med någon av människorna här.

"Och ta ingen skit ifrån dem. Det är bara att gå därifrån och låssas som att de inte finns"

"Jag trodde du sa att de inte skulle vara där"

Säger jag mest panikartat och hans ansikte spricker upp i ett stort nästan hånande leende.

"Men vem hade du tänkt servera mat till då?"

Skrattar Emil glatt och jag ser närmare spyfärdigt på honom. Menar han på allvar att jag ska ha kontakt med dem som en bambatant?

"Det är lugnt grabben, de är inte så farliga. Bara du håller dig till mig så ska allt vara kalas, okej?"

Han ler vänligt mot mig och jag pressar fram ett leende. Vad sjutton gör jag här?

---
DET FINNS INGA SPECIELLA UNGDOMSFÄNGELSER I SVERIGE MEN NI FÅR LÅSSAS!!!! Försöker efterlikna dem till "riktiga" fängelser iaf.....

Hoppas att den verkar intressant❤️