Den Intagne Idioten

16

Omar:
Resten av kvällen svarar jag surt på Felix förslag om att loser ett och loser två kan bo hos honom eftersom hans föräldrar åker bort imorgon. Jag har försökt att prata vett med honom men han svarar bara, yolo Omar yolo.

Efter säkert tionde gången han uttalar den dumma förkortningen får jag nog och allt bara brister.

"Men va fan Felix. Ja du kommer bara leva en gång och jag tänker inte låta dig dö som sjutton åring. Okej de jävlarna är farliga? De kommer inte bo här punkt slut!"

Skriker jag och han tystnar tvärt. De så välkända ögonen ser oroligt in i mina som vattnas mer för varje sekund som går. Pressen är för stor jag klarar inte att hålla inne tårarna.

"Snälla Felix. Tro mig sådana människor är inget du vill blanda dig med. Snälla förstå att du har det bra och förstå att du förtjänar en kille som kan betala räkningarna, inte släpar runt dig genom landet med er lilla son, inte slår sonen eller dig, en som inte dricker konstant eller tappar humöret och blir helt galen utan att du gjort något. Jag ber dig, du förtjänar så mycket mer, en god man som kan ta hand om dig."

Jag ser snyftandes bort och drar upp knäna mot magen där vi sitter på golvet och gömmer mitt blöta ansikte. Jag pratade om min mamma och mig. Det gör så ont men att äntligen säga det högt till honom kändes inte lika förundmjukande som jag trodde. Det gör ont i hela hjärtat och skammen över mitt liv kastar sig runt halsen på mig, jag vill bara försvinna. Men ändå känns det som en lättnad att jag sagt orden högt till honom.

När jag hulkande kikar fram på Felix så sitter han där som i chock. Han verkar inte förstå hur han ska kunna tolka och hantera situationen. Han ser helt tagen ut och hans underläpp darrar lätt. Jag får en känsla av att han förstår och drar kopplingen till mitt liv och min varning om hans framtid. För hans ögon vattnas kvickt vid realisationen och de varma tårarna faller mjukt och långsamt över hans röda kinder. Hans chockade och förskräckta ansikte som visar saker som förvirrning, sorg, orolighet och fruktan får mig att snora till och ännu en våg av tårar att välla över i ännu större kraft. Så jag gömmer åter mitt huvud mellan mina knän och gråter högre. Jag låter allt inom mig, alla lögner, hemligheter om mitt liv som jag underhållit den hela pojken jag nu gjort ett jack i explodera ur min kropp. Jag skriker till och alla känslor av hat, sorg, rädsla och krossat hopp skjuter ur mig.

"Herregud vad har du varit med om?"

Viskar Felix bredvid mig och hans snyftningar komponerar nu mina i en sorgsen symfoni. Om han bara visste, om han bara visste.

-----
Ja det var ju depp!

Jag hoppas att ni haft en jätte bra dag iaf :) kram kram <3