Den Intagne Idioten

21

Omar:
Felix gick ut ur sitt eget sovrum utan att ge mig en godnattkram. Aningen snopet ser jag efter honom men samtidigt förstår jag honom. Ogge gjorde budskapet rätt klart. Om Felix rör mig på minsta lilla sätt så har han Ogges knogar på kroppen.

Med en suck vänder jag mig mot sängen där den missförstådde killen ligger. Han ler mjukt och lyfter på täcket. Mina ögon vidgas över hans vältränade kropp då han endast bär kalsonger. Varför måste han vara så snygg?

"Klä av dig och kom vet ja"

Han blinkar med högra ögat medan ett busigt flin sprider sig på hans läppar och sedan klappar han på lakanet. Jag rodnar kraftigt av situationen och flackar nervöst med blicken.

"Eh ja jag?"

Börjar jag och han skrockar lågt innan han ännu en gång ber mig att lägga mig bredvid honom i sängen. Efter ett snabb övervägande inser jag att det säkraste jag kan göra för både mig och min bäste vän är att lägga mig bredvid Ogge. För en arg Ogge vill man inte ha efter sig det bevisade han idag. Nu förstår jag hur mycket han höll tillbaka på grund av vakterna i fängelset. Bara tanken på hur långt han kan gå här, där det inte finns något som skyddar mig får mig att skynda mig mot sängen.

"Ska du inte ta av dig"

Man hör på långa vägar att det inte är en fråga och jag ser bedjande på honom. Dock höjer han endast på ögonbrynen som för att säga "jag väntar". Så med hans brännande blick drar jag av tröjan och viker ihop den på skrivbordsstolen. Jag kan känna Ogges brännande blickar i min rygg när även byxorna glider ner. Sedan står jag stilla ett par sekunder innan jag tar ett djupt andetag. Med generade kinder vänder jag mig om och ignorerar honom så gott det går. Det är dock inte så lätt när han busvisslar och genast placerar en varm hand över min midja när jag lägger mig på rygg i sängen.

"Ogge ta bort handen"

Säger jag spänt men det är som att han inte hör mig. Hans hand börjar istället cirkulera över min mage.

"Du är fin"

Hörs hans viskande röst i mitt öra. Handen rör sig upp över min bröstkorg nu och jag ryser över hela kroppen.

"Sluta"

Säger jag ynkligt men Ogge verkar ha blivit döv. Hans förföriska röst fortsätter istället att ljuda i mitt öra.

"Det jag sa förut är sant. Du vet att jag inte skulle vilja skada Felix va? Han verkar jätte trevlig. Dessutom är han din vän och jag skulle aldrig kunna skada dig. Det vet du väl? Aldrig skulle jag skada något så fint och ovärdeligt  som dig Omar"

Jag sväljer högt över hans låga röst och hand som nu långsamt drar sig ner över min mage mot kalsongerna.

"Du vet väl att jag aldrig skulle skada dig? Du som är så fin"

Fortsätter han och trots att de orden skadat mig så många gånger, trots att de orden bara kan lämna en lögnares läppar. Trots att jag borde veta bättre så kysser jag honom. Jag pressar mina läppar mot hans och efter en sekund är hans chock över. Hans tunga klämmer sig in i min mun och genast känner jag vem som bestämmer. Han är van så att det skriker om det och jag vet knappt hur man gör. Känslan av kyssen är överväldigande. Jag borde inte känna värmen som sprider sig genom kroppen men det gör jag ändå.

Men när Ogge lägger sig över mig och samtidigt hetsigt lägger sin hand över mina kalsonger avbryter jag hånglet. Hans irriterade ögon möter mina skrämda men han suckar bara.

"Du kan inte backa ur nu"

Sedan försöker han kyssa mig igen men jag vrider huvudet så att hans läppar träffar min kind igen.

"Omar"

Säger han bestämt men jag för bort hans hand från mina privataste delar som svar.

"Du kan inte bara inleda något och inte slutföra det"

"Men jag vill inte mer"

Säger jag och försöker vrida mig men han lägger snabbt all tyngd på mig och jag blir fast. Ogges ögon ser bestämda ut och skräcken griper tag i mig. Varför kan jag inte följa mina egna råd. Orden Ogge sa som fick mig att kyssa honom leder alltid till samma sak. Samma obehagliga sak. Nu är jag här igen.

Ogge böjer sig ner igen och paniken gör mig handlingsförlamad. Men halvvägs ner så stannar han upp. Hans ögon flackar mellan mina båda och försiktigt stryker han min kind.

"Självklart ska jag inte tvinga dig"

Säger han enkelt och rullar av mig, bara sådär. I chock vänder jag på mig så att jag ser på Ogges lugna figur.

"Va?"

Frågar jag dumt och ett litet oskyldigt leende tar plats på hans läppar.

"Jag lovade att aldrig skada dig Omar och jag menar det"

Förvånat ser jag hur han ömt ser på mitt ansikte.

"Jag tycker om dig men jag är inte så van. Förlåt om jag går för fort fram eller är för påstridig, jag tycker bara om dig så mycket"

Häpet ser jag på hur Ogges hand lägger sig på min kind och sakta låter tummen smeka min hud. Vad jag ska tro om hans ord har jag ingen aning om.

"Får jag kyssa dig? Alltså bara ge dig en kyss"

Jag känner hur jag nickar och ser hur han spricker upp i ett leende, ett äkta leende. Sedan förs hans läppar försiktigt mot mina. Kyssen är kort, mjuk och trevande men jag gillar det.

Ogge:
Jag vaknar av att solen sticker i mina ögon och snabbt stänger jag dem igen. Jag känner hur någon ligger bredvid mig, en liten kropp som jag har virat mina armar runt. Det är Omar, det känner jag bara på lukten, han luktar gudomligt. Girigt kramar jag om honom i min famn och borrar ner ansiktet i hans lockiga hår.

Värmen under täcket gör våra kroppar mjuka men även min själ. Jag känner ett otroligt lugn där jag ligger i sängen med Omar i famnen. Det är så att jag aldrig vill lämna den här stunden. Jag känner mig så harmonisk där jag ligger och lyssnar på våra andetag och känner Omars hjärtslag mot mitt bröst.

Men så får jag syn på väckarklockan och svär tyst. Nu är friden över. Det är dags att hämta ut Oscar.