Den Intagne Idioten

10

Nästa gång mina ögon ser världen är det mörkt. Mobilen tjuter om att jag måste gå nu för att hinna till jobbet. Så jag slätar till kläderna jag hade redan igår och trär i örhängena. Sedan överväger jag om det är värt att borsta tänderna och fixa håret. Antagligen inte, så jag smyger ut ur rummet och ser sorgset på den nu folktomma soffan. Den är helt full av burkar och filten ligger slarvigt halvt i och halvt av soffan.

Mitt sinne gör narr av min egen feghet när jag tassar över golvet mot ytterdörren. I hallen knyter jag snabbt men försiktigt på mig skorna och reser mig med en suck. För att hinna krävs användning av cykeln och det lär låta något fruktansvärt. Den står här i hallen gul och ful. Efter en snabb blick över axeln så lägger jag handen på dörrhandtaget. En irriterande handsvett bryter ut när jag i slowmotion drar ner dörrhandtaget. När dörren ljudlöst gått upp vänder jag mig mot cykeln. Den nedrans cykeln. Jag rullar den långsamt över tröskeln men inte hjälper det, det låter så att hela huset skakar ändå. Grymtande läten som uppvisar sitt missnöje hörs ifrån snubben i min mammas sovrum.

Hela jag stelnar till i panik och tappar cykeln med ett brak när ännu högre skälls ord bryter ut och snubblande fötter hörs. Då skiter jag fullständigt i allt som har med tysthet att göra. Jag drar tag i cykeln och drar ut den med världens bång och bang. Arga röster hörs och jag slänger snabbt igen dörren innan jag skyndar mig nedför trapporna. Att bära en cykel nerför dessa trappor är inte det lättaste men jag lyckas. Mycket tack vare övning, en gång snubblande jag när någon snubbe jagade mig nerför den, det hade gjort fruktansvärt ont.

Lättat klättrar jag upp trots att min kropp är slut och trampar snabbt iväg. Trots att risken är liten så slänger jag en blick över axeln och konstaterar att killen inte följt efter mig ut. Dock trampar jag ändå på som satan för att hinna till fängelset i tid.

När jag väl kommit dit och krängt på mig den blå skjortan så blev jag helt utmattad.

Nu står jag och gör iordning den sista mackan innan fångarna kommer in för sin frukost. Dock orkar jag inte ens bry mig eller vara orolig. Mitt sinne är uppfyllt med tankar på allt som är dåligt med livet. Hela min barndom känns sådär nertyngande, som om mitt hjärta hänger på sin sista sköra tråd. Som ett försök att klippa av även den slås dörrarna upp och in kommer Ogge tillsammans med resten. Dock blir min enda reaktion att stirra på dem med en tom blick. Tills Ogge beger sig ifrån sin fruktansvärda kompis Oscar och banar sig fram mot mig.

"Tjena gullet"

Han blinkar flörtigt med ena ögat och jag ser demonstrativt bort. En suck lämnar hans läppar innan han snabbt börjar prata igen.

"Så tack för igår, det var trevligt"

Trots att jag inte ser honom så kan jag höra flinet som leker på hans läppar. Det gör mig så irriterad att jag aldrig tycks slippa denna sort av människor. Så allt jag gör är att vända helt om och försvinna in i förvarningsrummet. Mycket till Ogges missnöje då han hektiskt ropar efter mig.

"Men va inte så pryd och jävla lättstött ditt rikemansbarn"

Åt det klämmer sig en tår ner för min kind. Om han bara visste hur mycket jag önskar att jag var just ett lättstött, prytt, ordentligt rikemansbarn med välmående föräldrar. Om han bara visste.

---------
Ogge är inte smidig i sina raggningsförsök alltså!

Jag hoppas ni haft det bra och mår bra idag precis som alla andra dagar😊min dag var sådär, en dag som bara suger rent allmänt men sådana dagar finns helt enkelt och just nu mår jag bra liggandes i min säng och skriver det här! Det låter irriterande men att på en sådan skit dag ta vara och fokusera på de små saker man gillar med dagen gör faktiskt hela dagen bättre! ❤️