Den Intagne Idioten

3

Efter att jag lassat upp soppa på allas tallrikar och fått så många blickar av alla de möjligas slag sjunker jag trött ner på en stol. Kommentarerna har varit hemska men blickarna vinner priset. Antingen var de nedlåtande rent ogillande som de flesta idioters fast tusen gånger mer skrämmande. Eller så var de nedlåtande på ett sexuellt sätt. Vissa av dem såg ut som om de skulle hoppa på mig vare sig jag ville eller inte här mitt i bamban. De synerna skrämde mig något sjukligt.

För att vara ärlig så trodde jag inte att så många var gay som satt i fängelse? Jag trodde de skulle vara tuffa anti gay personer snarare. Inte för att dessa grabbar ser mesiga ut, det är snarare tvärt om. De skrämmer mig från vettet med sina blickar och jag bestämmer mig för att i alla fall ta ur örhängena till i morgon. Det kanske hjälper mig lite på traven från deras hemska blickar.

"Grabben skura upp soppan på golvet"

Så mycket för den vilan tänker jag trött innan jag ställer mig upp. Med tunga steg går jag mot rummet Emil pekar på. Där tar jag fram en förvånansvärt ren mopp och drar med mig en skurhink.

När jag kommer fram till dörren som skyddar mig från idioterna på andra sidan så fryser jag fast på stället. Min darrande hand kan inte förmå sig att trycka ner handtaget. Mitt hjärta kan inte sluta slå som om jag sprang. Jag kan inte gå ut dit.

"Men kom igen grabben du måste hinna städa rummen också skynda dig"

Plötsligt har Emil ryckt upp dörren och allas blickar bakom den ligger nu på mig. Jag känner deras blickar som om de hakat fast sig i mitt skinn när jag sakta börjar gå. Det går långsamt då jag verken vågar gå snabbare eller kan rent fysiskt. Tillslut kommer jag fram till fläcken med soppa och tar tag i trasan som Emil räckt mig. Han står nu några meter ifrån och iakttar killarna vilket inte lugnar mig alls.

Jag försöker hopplöst tränga ute de låga viskningarna som smyger runt rummets alla väggar och böjer mig snabbt ner. Det önskar jag att jag inte gjort då en busvissling ilar genom rummet. Panikslaget ser jag ut över killarna och finner killen med de blå ögonen och blonda rufsiga håret. Han knuffar lätt på killen som fick mig att spilla ut soppan som nu flinar stort och de skrattar högt tillsammans med resten i rummet.

Jag ställer mig genast upp igen och är påväg att gå därifrån när Emils blick möter min. Den säger så mycket mer än ord. Att jag inte borde ge med mig, att jag inte ska visa att deras uppförande sätter galler i min hjärna. Att inget blir bättre att jag ger vika. Men hur enkelt är det när de verkar tro att de ser på en strippuppvisning?

Med en suck kniper jag ihop ögonen och tar tag i moppen. Jag mässar orden du kan om och om igen. Sedan drar jag moppen hårt igenom sörjan vilket bara får det att bli mer utspritt. Mina öron värker tillsammans med hjärtat när killarnas ogillande rop ljuder genom rummet.

När jag griper tag i trasan igen och bestämt böjer mig ner så vet jag inte om det är för att få tyst på dras buande eller för att kunnat göra klart jobbet och komma härifrån. Hur som helst så hörs applåder både ärliga och endast sådana för att driva och förnedra mig när jag tvingas vrida på mig där jag sitter på huk för att komma åt fläcken bättre. Nu har de full uppsikt över min rumpa och applåder tar över rummets alla hörn. Det är urlöjligt.

När jag reser mig upp känner jag mig så förnedrad att jag vill gråta. Plötligt förstår jag Emils trötta ord om att "de" lika gärna hade kunnat skicka en tjej. För de här killarna verkar inte se någon skillnad. Så snabbt går jag ut genom dörren men hör ändå killarnas höga rop.

"En gång till, en gång till"

Det är så konstigt och psykiskt sjukt att jag knappt tror att det händer. Vad fan är felet på människorna? Emils arga röst skallrar i väggarna och alla tystnar direkt. Snällt av honom att göra det försent. När Emil väl kommer in till mig så håller jag bara upp handflatan och han suckar. Sedan går han fram till kylskåpet och rotar.