Förbjuden kärlek - Jolex

Blöta kyssar

Matheo hade äntligen börjat på dagis. Eller ja äntligen, det var väll lite både och. Josef var glad för att han skulle få börja jobba igen, men samtidigt lite ledsen över att träffa Matheo mindre. Han fick ju iallafall spendera hela dagarna med sin blivande fru.

Han kunde inte förstå att de skulle gifta sig om två månader. De hade hållit på och planerat och planerat hur länge som helst nu. Det var ju ungefär ett halvår sen Josef friade. Det var Juni nu. Sommaren hade äntligen kommit. Vilket borde göra att humöret och måendet blir bättre. Men för Alex hade det varit några jobbiga veckor.

-Hej, hur är det? Alex kollar upp från datorn och ser Josef stå i dörröppningen.

-Va? Ja ja det är bra, svarar hon och ger honom ett litet leende. Det var inte bra, det såg han. Han stängde dörren bakom sig och gick fram för att sätta sig på stolen mittemot henne. Hon kollade på honom lite förvirrat.

-Hur mår du? Säger han allvarligt och lägger huvudet på sne.

-Bra sa jag ju, säger hon och fnissar till lite lätt.

-Mm men du ljuger Alex, säger han och lyfter på ögonbrynen. Hennes ögon spärras upp litegrann och hon skakar på huvudet.

-Det är bra Josef.

-Kan du inte bara prata med mig? Säger han och tar tag i hennes hand.

-Vad ska vi prata om?

-Men Alex jag märker ju att det är nått.

-Josef sluta, det är bra, säger hon och klämmer om hans hand.

Han kollar på henne med en seriös blick och blinkar långsamt. Hon kollar ut genom fönstret för att försöka undvika samtalet.

-Skulle inte du åka ut med Steinar till Solna?

-Byt inte ämne nu då.

-Det gör jag inte.

-Det är precis det du gör, säger han och flinar lite smått.

-Vi kan prata hemma sen, säger hon och ställer sig upp för att gå ut till köket.

-Lova det då, säger han och håller fast i hennes hand för att få henne att stanna.

-Lovar, säger hon och böjer sig ner för att pussa hans läppar.

I bilen hem är det tyst. Alex sitter och kollar ut genom fönstret medan Josef sitter bakom ratten. Då och då sneglar han över för att kolla på henne. Han vill få hennes uppmärksamhet så att de kan prata om det som han försökte prata om tidigare idag. Men han anar att hon kollar ut genom fönstret av en anledning. Hon är inte den typen som tycker om att prata om känslor. Josef var tvärtemot. Han behövde prata om känslor. Att de klarat av 2 år tillsammans var ju ganska beundransvärt på så sätt. Men på nått sätt kompletterade de ändå varandra så bra.

Matheos kvällsbad var klart och han låg nu i sin säng för att sova. Alex pussade på hans panna och släckte lampan innan hon smög ut. Josef satt i soffan och kollade på tv. Hon ville sätta sig där bredvid honom men hon visste precis vad som skulle komma då. Så istället gick hon till köket för att städa upp det lilla som låg framme.

-Kan du inte komma och sätta dig?

Hon vände sig om med lite glad i händerna och kollade på honom.

-Jo jag kommer, säger hon och ställer ner glasen i diskhon.

Hon går fram och slår sig ner i soffan bredvid honom. Han tar tag i hennes arm och drar henne mot honom för att hon ska hoppa närmare. Hon gör det och lägger sig i hans famn med huvudet på hans axel.
Hans hand vandrar igenom hennes mörka hår. Doften utav hennes vanilj schampo sprider sig och han lägger näsan i hennes hår för att få känna lite mer doft.

-Kan du prata nu? Mumlar han mot hennes hår.

Hon blundar och släpper ut ett djupt andetag.

-Jag vet inte vad jag ska säga Josef.

-Berätta bara hur du mår. Ärligt.

Hon är tyst en stund. Vet inte vad hon ska säga. Vet inte riktigt vad hon känner. Och inte heller varför hon känner som hon känner.

-Jag är bara trött, säger hon tillslut och stirrar på tv:n.

-Bara trött?

-Mm, säger hon tyst och hoppas på att det här samtalet är över nu.

-Nej på riktigt Alex, kan du bara säga allt du känner?

-Jag vet inte vad jag känner.

-Jag ser ju på dig att du inte mår bra.

Hon kollar upp på han försiktig och känner hur det börjar bildas en klump i halsen.

-Jag bryr mig om dig, jag vill inte att du ska må dåligt, så om det finns något jag kan göra så måste du säga det.

-Det finns inget du kan göra älskling, säger hon och er honom ett litet leende.

-Kan du göra nått då?

Hon släpper blicken från hans ögon och kollar upp i taket.

-Jag vet inte, jag har liksom allt man någonsin kan önska sig. Barn, jobb, en fantastisk man som jag ska få gifta mig med om några månader. Jag har allt, men ändå så känner jag mig bara så...jag vet inte deppig?

Han nickar långsamt och kollar på hennes profil när hon kollar upp i taket. Han ser hur hennes ögon börjar vattna fram tårar och det gör att samma sak händer med hans ögon.

-Jag är lycklig det är inte det. Jag är så lycklig. Men då och då så kommer all den där smärtan tillbaka. Den smärtan som jag fick leva med varje dag i flera år. Jag trodde aldrig att den skulle försvinna. Men sen träffade jag dig och den försvann utan att jag ens märkte det. Och jag har ingen aning om varför den har kommit tillbaka nu.

-Älskling, säger han tyst och stryker hennes hår. Hennes blick är fortfarande kvar på taket. Hon vågar inte riktigt möta hans blick. Hon vill inte att han ska se henne på det här sättet. Svag. Och om han skulle se in i hennes ögon skulle han se rakt in i henne. Han skulle se det som hon såg.

Några tårar rinner ner från hennes kind långsamt och Josef tar snabbt upp sin varma hand för att torka bort de.

-Alex kolla på mig, säger han och lägger fingrarna på hennes haka för att vrida på huvudet. Hon tvekar men vänder tillslut huvudet och möter hans blick. Hans ögon är också fyllda med tårar. Vilket bara ger henne dåligt samvete.

-Men älskling, säger hon och lägger sina händer om hans kinder. Hon kysser hans läppar och känner hans tårar falla ner emellan deras läppar.

-Vad kan jag göra? Säger han när de släppt läpparna från varandra.

-Bara vara du, du är allt jag behöver, säger hon tyst och torkar bort hans tårar. Han nickar långsamt och ler med ena mungipan.

-Jag älskar dig så så så mycket Alex.

-Jag vet, och jag älskar dig Josef. Så mycket.

-Det blir bra, vi fixar det här, säger han och kysser hennes läppar en gång till.