Förbjuden kärlek - Jolex

I nöd och lust

-Det som är så fint med våran historia är att vi inte fick falla för varandra. Det var som kallat förbjuden kärlek. Och grejen är den att jag verkligen försökte följa den här regeln. Jag gjorde allt i min makt för att motstå alla de känslor som jag kände för min chef. Men som ni alla förmodligen har förstått och sett så var mina känslor för Alex så pass starka att det inte gick att motstå. Jag var redo på att ta alla konsekvenser som skulle komma om det innebar att jag fick vara med dig. Och jag är så glad över att vi tog alla de där motgångarna för de ledde oss hit. Och nu står vi här.
Det finns ingen människa som jag älskar så som jag älskar dig Alex. Du är allt som jag inte visste att jag behövde. Du är mitt skratt, mina tårar, min trygghet och min bästa vän. Jag hade kunnat stå här i flera timmar och prata om hur mycket jag älskar dig, men nu ska jag inte göra det för vi har en tidsplan att följa.

Hela loken fylldes utav skratt från alla håll. Han kollade upp från sitt papper och in i Alexs gröna ögon. Längs hennes kinder rann det långsamt ner små tårar medan hon log.
Josef tog ett djupt andetag och fortsatte sedan att prata.

-Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förklara hur tacksam jag är över att det är just dig jag får vakna upp bredvid varje morgon. Det finns ingen som du och jag är så glad över att det var just jag som fick dig. Jag kommer älska dig för alltid Alexandra Beijer.

Hon bet sig lite i läppen för att inte släppa ut några ljud från sitt snyftande. Hon tog upp servetten som hon hade i handen och torkade sig under ögonen. Hon kunde knappt kolla på honom. Då skulle hon bryta ihop. Bryta ihop för att hon älskar honom så mycket. Hon ville bara slänga sig på honom och kyssa hans läppar tills ingen av de fick luft.

Hon kollade på honom och han log varmt tillbaka. Han tog tag i hennes hand och gav den en liten kläm. Hon log genom tårarna och tog fram det andra pappret som hon hade i handen. Hon vek upp pappret och började små fnissa lite medan hon torkade tårarna. Hon tog ett djupt andetag och började sen prata.

-Jag vet inte hur jag ska kunna toppa det där, men jag ska iallafall försöka, säger hon och skrattar lite lätt. Skratt hörs från alla rader.

-Jag trodde aldrig att jag skulle stå här. Jag trodde att kärlek var något som bara fanns i filmer och böcker. Hela mitt liv har jag trott det. Men sen en dag, så utav slump träffade jag Josef. Vårat första möte var väldigt speciellt, men det behöver vi inte gå in på.

Alex flina upp mot Josef och han kolla ut mot deras vänner och familj som skrattade med de.

-Iallafall så har jag sedan den dagen förstått att kärlek inte bara finns i filmer och böcker. Det finns på riktigt. Precis framför mig.
Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig för allt Josef. Du har gjort mig till en bättre människa. Dessutom har du gett mig livets största gåva.

Hon snegla över mot Matheo som satt i Steinars knä.

-Det finns ingen människa som jag känner mig så trygg med som dig. Det finns ingen som kan få mig att känna så som du får mig att känna. Du är min absoluta bästa vän och det finns inte en enda människa som jag älskar så som jag älskar dig. Tack för att du är du och för att du är min. Jag älskar dig.

Han kolla ner för att dölja sina tårar, men kom sen på att det inte var någon idé. Han hade ju redan stått och stor lipat ända sedan hon klev in genom dörrarna. Han kollar istället upp på henne och ser henne skaka lite smått. Han tar hennes hand igen och smeker sin tumme över hennes hand. Hon är så fin. Han kan inte ta ögonen bort från henne. Hennes hår ligger helt perfekt över axlarna. Hennes ögon skimrar och hennes klänning, wow. Den satt helt perfekt på hennes kropp. Den satt åt på överkroppen och övergick sedan till en mer svängig nederdel. En väldigt stilren och elegant klänning. En Alex klänning. Och ärret. Det där ärret som hon hade varit så nervös över att behöva visa upp. Det ärret gjorde henne bara hundra gånger vackrare.

De log mot varandra med tårar i ögonen. De kunde inte förstå vad som hände. Att de stod här nu. Från att jaga varandra med pistol, till att stå framme på ett altare för att säga ja till varandra. Tänk va snabbt livet kan vända.

-Då frågar jag dig Josef Eriksson om du tar Alexandra Beijer till din hustru och älska henne i nöd och lust?  Frågar prästen och kollar på Josef. Josef ler stort och nickar.

-Ja.

Det faller ner en tår från Alexs kind som hon låter ligga kvar. Prästen vänder sig sedan mot henne.

-Då frågar jag dig Alexandra Beijer om du tar Josef Eriksson till din man och älska honom i nöd och lust?

Alex blundade och försökte ta in stunden. Sen öppnade hon ögonen igen och kollade på Josef. Hon la huvudet på sned och log stort.

-Ja.

-Då förklarar jag er man och hustru!

Alex skratta lite smått och Josef klev fram för att fånga in henne i en varm, lång kyss. Applåder från publiken fyllde nu lokalen och de kunde höra Matheo babbla. De släppte varandras läppar och kollade på deras son. Josef vinkade upp honom och Steinar släppte ner hans lilla kropp så att han kunde få springa fram till sin mamma och pappa. Josef lyfte upp Matheo och Alex sträckte sig upp för att pussa hans lilla kind. Sen tog Josef tag i Alexs hand och började gå utåt medan publiken stod upp och jublade för deras skull. Mitt i gången stannade de upp lite för att ge varandra ännu en kyss. Deras andra kyss som man och fru.

—————————————————————————————————-

Detta var sista delen på denna lilla historia. Jag vill verkligen säga tack för all support, det betyder så mycket!❤️

Jag vet inte hur det blir nu, ifall jag börjar skriva på något nytt eller inte. Jag vill verkligen fortsätta, men har väldigt mycket i skolan och så framöver så vi får se när det kommer isåfall!

Tack igen för att ni har läst och gett support!❤️