Förbjuden kärlek - Jolex

Tillräcklig

Alex står i duschen. Det varma vattnet bränner på hennes kropp. Hon kan inte riktigt avgöra om det är vattnen eller tårar som rinner ner längs hennes kinder. Men hon förmodar på att det är tårar. Hon orkade inte med det här. Hon ville inte må såhär. Men hon visste verkligen inte hur hon skulle ta sig ur det. Hon hade ju försökt förr, men nu hade det ändå kommit tillbaka. Vad mer ska hon göra?

Josef sitter utanför badrummet och hör vattnet slå ner mot golvet. Han tror att han kan höra Alexs snyftningar och det ger honom en klump i magen. Fan. Han ville ju inte göra saken värre. Han ville bara hjälpa henne. Ville slå upp dörren och krama om henne tills alla problem försvann. Tänk om det vore så enkelt. Tänk om han bara kunde hjälpa henne.

Efter ett par långa tjugo minuter hör han hur vattnet slås av. Han ställer sig upp och väntar på att hon ska komma ut från badrummet. Det tog nästan tjugo minuter till förrän hon öppnade dörren. Josef stod kvar på sin plats hela tiden. Hon öppnar dörren och möts utav honom. Hon har håret invirad i en handduk och en annan handduk runt kroppen. Hon stannar upp framför hans kropp och väntar på att han ska säga något.
Han närmar sig henne och lägger händerna på hennes axlar. Hon kollar upp på hans ansikte och in i hans ögon. Hennes ögon är röda från alla tårar. Han drar sen in hennes kropp mot hans och ger henne en varm och lång kram. Hennes armar hänger fortfarande längs sidan av hans kropp men efter ett tag tar hon upp de försiktigt och lägger runt hans nacke. Hon trycker ner sitt ansikte i hans nacke och låter några tårar fälla. Han håller ena handen på hennes huvud och trycker in henne närmare och närmare till hans famn.

-Förlåt, mumlar hon mot hans hud.

-Du har inget att säga förlåt för, svarar han och pussar hennes huvud.

-Jo jag gör det så svårt för er, snyftar hon.

-Nej nej sluta inte alls, säger han och håller om henne ännu hårdare.

-Jag vill bara fixa det här och få allt bra igen, men jag vet inte hur, säger hon och gråter mer mot hans hud.

-Du gör allt du kan.

-Varför är inte det tillräckligt då? Säger hon och tar upp huvudet från hans nacke för att se hans ansikte. Hon tar sina handflator och torkar bort tårarna på hennes kinder.

-Det är tillräckligt, du är tillräcklig Alex.

Hon biter lite i sin läpp och kollar bort mot köket för att inte möta hans blick. Tårarna fortsätter bildas i hennes ögon.

-Alex kolla på mig, säger han och vrider hennes huvud för att möta blicken. Hon kollar på han med tårfyllda ögon.

-Vi fixar det tillsammans, du ska inte behöva göra allt själv, vi gör det tillsammans.

Hon tvingar fram ett litet leende och lägger huvudet på sned.

-Jag älskar dig, viskar hon i ett andetag och lägger sina händer på hans axlar.

-Och jag älskar dig, svarar han.

De kollar in i varandras ögon ett tag innan hon bryter distansen och närmar sig hans läppar. Han tar emot hennes läppar med glädje och värmen från varandras läppar strålar genom deras kroppar.

Alex sitter vid matbordet och matar Matheo när Josef kommer ut från sovrummet. Hon kollar upp och ler mot honom.

-Har du ätit? Frågar han och håller upp ett glas vatten.

-Ja, jag åt innan.

Josef nickar och grimaserar mot Matheo som skrattar tillbaka.

-Kan vi inte gå ut på en promenad och stanna på nått fik? Säger Alex och torkar Matheo runt munnen.

-Ja absolut, säger Josef och ställer ner sitt glas på bänken.

De städar undan det lilla som står framme och klär på sig lätta ytterkläder för att ta en promenad i det soliga vädret.

Josef går med barnvagnen och Alex håller i den hand som inte styr vagnen. Solen skiner genom deras solglasögon och de måste kisa med ögonen för att kunna se vart de går.

-Du vet att jag är tacksam för allt du gör va? Säger hon och kollar upp på hans ansikte. Han vänder ansiktet mot hennes och ler.

-Jag vet älskling.

-Nej men jag vill verkligen att du ska förstå att jag är tacksam, även om det kanske inte alltid syns.

-Alex jag vet, säger han och klämmer om hennes hand lite extra. Hon släpper ut ett andetag och lutar huvudet mot hans arm medan de går längs husen.

Plötsligt ser de framför sig Martin och Inger komma gåendes med armarna i krok. Martin lyser upp när han ser de och börjar gå lite fortare för att komma fram.

-Hej! Är ni också ute och njuter av det vackra vädret? Säger Martin och går in för att ge de båda en varsin kram.

-Jajemänsan, man måste ju passa på! Säger Josef och ler. Inger ger också de en varsin kram och sen kollar hon ner i vagnen.

-Men vad är det här för en lite sötis då? Säger Inger och kittlar Matheo lite på kinden. Han skrattar och klappar med händerna.

-Han är så fin, säger Inger och kollar upp på hans föräldrar igen.

De nickar synkat och kollar ner på deras son som ligger och ler i vagnen.

-Juste, hur mår du Alex? Säger Martin och rör henne lite på armen. Alex kollar upp förvånat.

-Bra?

Varför undrade han det? Och varför frågade han bara om hon mådde bra? Hon vände sig om lite diskret och kollade på Josef som stod och kollade ner i marken. Såklart.

-Säkert? Säger Martin och ger henne en oroad blick.

-Det är bra Martin, säger hon och ler. Josef kollar upp och möter Martins blick. Martin förstår direkt vad hans blick betyder.

-Okej men då ska ni få fortsätta njuta av solen! Säger Martin och krokar ihop armen med Ingers igen. De säger hejdå och går sedan därifrån.

Efter en liten bit kollar Alex upp på Josef och stannar han lite.

-Vad har du sagt?

-Va? Vadå? Säger han och kollar ner i vagnen.

-Vad har du sagt om mig till Martin?

-Inget speciellt.

-Men Josef tror du att jag är dum? Jag fattar ju att du har sagt nått, säger hon och skrattar lite lätt.

Han är tyst ett tag och fortsätter gå medan hon fortfarande kollar på honom i väntan på ett svar.

-Jag har bara sagt att du har det jobbigt just nu, inget mer än så.

Josef rycker lite på axlarna och vänder blicken för att kolla på henne.

-Varför då?

-Jag kände att han behövde veta det, med jobbet och så liksom.

Alex suckar lite lätt och kollar ut på vägen igen.

-Är det det enda du har sagt?

-Det är det enda jag har sagt ja. Och jag kan ha nämnt att du är jävligt snygg också, säger han och blinkar med ena ögat. Hon skrattar till och slår honom lite lätt på armen.

————————————————————————
Förlåt för att det har tagit sån tid att få ut den här delen. Jag har haft väldigt mycket för mig så har inte hunnit med att skriva, men jag hoppas på att få ut nästa del så snart som möjligt!❤️