Drakön "drakryttarens hämnd"

Förord

Jag huttrade och drog min rosa kofta närmare om axlarna. Egentligen frös jag inte. Det var bara rädslan som fick gåshuden att komma fram. Det var knappt att jag vågade andas. Så mycket känslor forsade igenom mig på en och samma gång. En väldans massa tankar också för den delen. Fast ändå stod det still i huvudet när jag logiskt försökte tänka ut en plan. En för att slå ihjäl bedragarna i förarsätet och en för att rymma. Fast egentligen var båda alternativen hopplösa. Det var två mot en. Aldrig att jag skulle vinna över dem. Jag var dessutom mycket svagare än dem.
       Jag tittade på mina darrande händer. De var röda. Förmodligen efter att jag slagit i plåtväggarna. Jag kunde känna blodet pulsera i dem och det gjorde ont. Riktigt ont. Jag tryckte dem mot min kropp för att få dem att sluta darra, men det hjälpte inte. Tänderna skallrade när jag såg mig. Det enda som fanns där var några flyttlådor i ena hörnet. Om man bortsåg det tjocka lager av damm som täckte hela golvet. När städade de egentligen här senast? Jag reste mig upp på vingliga ben, tappade balansen och lutade mig med handen mot väggen för att inte ramla. Jag kände mig så svag och ynklig i det ögonblicket. Sårbar var ordet. Det dånade svagt under mina fötter när jag vandrade omkring och lämnade fotavtryck i dammet. Jag gick mot flyttlådorna och slet upp locket på den översta lådan för att rota runt i den. Bara sönderrivna skumgummibitar. Med en suck lyfte jag ner den från högen och rotade i den nästa. Ingenting där heller. Inte heller i den tredje hittade jag någonting. Jag visste egentligen inte vad jag letade efter. Kanske någonting att använda som vapen. Kanske någonting att få kontakt med omvärlden, men chansen att de glömt en mobiltelefon här inne var liten. Väldigt liten. Jag vacklade fram till den ena väggen som jag visste var till förarhytten. Försiktigt tryckte jag örat och händerna mot den kalla plåten. En svag stämma hördes från tjockisen. Inga tydliga ord, bara ett enda mumlande. Enda orden jag kunde urskilja var "det gjorde vi smidigt" och " nu blir chefen nöjd". Vadå nöjd? Jag drog hastigt bort huvudet med fundersam min. Var det bra att kidnappa folk? Var det bra att skrämma livet ur dem? Jag hade ingen aning om vart vi var på väg. Inte heller om vad de skulle göra med mig. Det skrämde mig. Ändå kände jag ilska. Jag sparkade till plåtväggen med all kraft så att det dånade högt, men jag ångrade mig direkt. Smärtan ilade från tån ända upp i benet och vidare till låret. Jag väste högt mellan sammanbitna tänder och hoppade omkring på ett ben. Det sved rejält i tån och jag fick kämpa för att inte gråta högt. Inte för smärtan. För allt det onda som hände mig på en och samma gång. Från förarhytten hördes ett hånfullt skratt.
-hur går det prinsessan? Skrattade tjockisen. Mitt huvud kokade av ilska.
-håll käften! Ropade jag hysteriskt så att det skulle höras ordentligt. Jag hoppades att han tog illa upp av kommentaren för jag hatade honom. Fast jag visste att han inte tog illa upp. Tvärtom visste jag att han njöt av det. Som jag trodde kunde jag höra hur han plötsligt skrattade högt. Ilsket slungade jag mig in i metallväggen med axeln så hårt att det än en gång dånade i hela rummet. Stöten gjorde att jag tappade balansen och föll ner på rumpan med ett brak. För att inte slå i bakhuvudet tog jag en bakåtkullerbytta och kunde känna dammet virvla upp i näsan. Än en gång skrattade tjockisen högt men inte ett ljud från Oliver. Förmodligen satt han tyst vid passagerarsätet. Vad gjorde han ens här? Jag kröp sakta till väggen, drog benen upp till magen och gömde ansiktet medan jag kände tårarna sakta rinna ner för mina kinder. Det enda jag kunde se framför mig var tjockisens hånfulla ansikte som stirrade elakt på mig. Och så Oliver. Han verkade inte som den typen som kidnappade folk. Blev han tvingad till det? Eller ville han göra det? Så många frågor surrade omkring men inte en enda av dem fick svar. Var det här verkligen mitt öde? Ville någon högre makt att det skulle bli såhär? Skulle mitt liv sluta som kidnappad? Jag ville så gärna skrika rätt ut, men inte ett ord kom ur min mun. Tårarna fortsatte rinna nerför mina kinder och samma fråga surrade runt i huvudet. Till sist viskade jag den rätt ut i det tomma i hopp om att den skulle bli klarare.
-Varför just jag?