Drakön "drakryttarens hämnd"

Kap 23 "en lätt berörning"

Jag såg knappt någonting. Blicken var fylld av tårar eftersom vinden ven hårt. Det var svårt för Twilight att svänga ordentligt i träningsrummet. Hon blev tvungen att göra tvära svängar för att inte störta in i väggarna och varje muskel i hennes kropp var tvungen att kämpa hårt. Jag hatade att behöva pressa henne så hårt, men jag kunde inte säga emot Alvins order. Twilight vände sig tvärt om och flög i farlig fart mot pricktavlorna. Jag drog en pil ur kogern och spände den mot bågen innan jag siktade så gott jag kunde. Pilen flög iväg och träffade utkanten av tavlan. Alvin tvingade oss att göra snäva svängar, skjuta upp och ner och även skjuta samtidigt som Twilight gjorde en loop. Jag missade nästan alltid.
-Ni måste göra det fortare. En gång till! Röt Alvin när vi utmattat landade. Twilight flåsade kraftigt och hennes tunga hängde lätt ur munnen. Jag strök henne över halsen och bad henne tyst om förlåtelse för att hon pressades till bristningsgränsen.
-Snäll kan det inte räcka för i dag? Twilight kommer gå sönder om vi fortsätter såhär! Bad jag och pekade menande på den utmattade draken. Alvin bet sig i underläppen innan han suckade högt.
-visst. Muttrade han och vände sig om för att lämna rummet.
-vänta! Ropade jag för att stoppa honom innan jag gled nerför Twilights rygg. Han stannade upp och såg sig lätt över axeln.
-har jag gjort någonting? Någonting som skulle få dig upprörd? Har jag det för i sådana fall vill jag veta. Du brukar inte vara såhär pressande i vanliga fall, eller har jag fel? Jag sträckte utgivet ut armarna i luften. Alvin stod fortfarande med ryggen emot mig och kikade lätt över axeln med en suck.
-nej...ingenting. Svarade han hastigt innan han fortsatte ut ur rummet utan att säga så mycket som ett ljud.

Jag drog långa, mjuka drag mot Twilights fjäll med en svamp. Vi stod i stallet, eller om man nu kunde kalla det det, och försökte tvätta bort det mesta av svetten. Hon suckade njutningsfullt när svampen kliade henne. Jag log.
-tycker du om det? Viskade jag och fortsatte att stryka henne. Ensamheten tillsammans med Twilight och den ljuvliga tystnaden gav mig chansen att tänka på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Tystnaden gjorde att jag kunde höra de allra minsta tankarna och tänka sådant jag inte gjort tidigare. Jag gled iväg till mina egna fantasier. Jag skapade ett eget land. En egen värld. Där fanns ingen för tidig död. Där bodde jag med mina föräldrar igen. Jag kunde träffa Miranda och Oliver när jag ville och de kunde se Twilight. Ett leende lekte på mina läppar. De som inte trott mig när jag berättat vad jag hade sett. Det bästa av allt. Jag kunde vara tillsammans med Derek. En stilla tår föll ner längst min kind. Jag torkade hastigt bort den när jag hörde hur någon kom in. Bakom mig dök Alvin upp och lutade sig mot dörrkarmen. Han studerade mig tyst när jag drog mina lätta drag mot Twilight.
-Du...jag vill be om ursäkt för igår. Han pausade och väntade på mitt svar. När jag inte säger någonting fortsätter han.
-det var idiotiskt av mig.
-Det var det. Svarade jag till sist. Jag hörde hur han sakta närmade sig bakifrån innan han ställde sig bredvid mig och studerade mina drag än en gång. Twilight började morra lågt, men jag hyschade åt henne att sluta.
-jag och mina män kommer åka ut en stund för att hämta flera drakar. Du kommer bli ensam här en stund. Jag svalde hårt och fylldes av en gnutta hopp. Kanske, kanske fanns det då en chans att jag kunde hitta ett sätt att ta mig härifrån. För att dölja mitt leende nickade jag bara. Sedan slängde jag svampen i hinken med vatten så att det skvätte. Twilight hoppade till. Jag vände mig om mot Alvin.
-kan du lova mig att ni inte skadar dem? Kan du svära på ditt liv att ni inte kommer behandla dem på samma sätt som ni gjorde mot Twilight? Annars kommer jag låsa mig in i mitt rum igen. Vill du verkligen det? Alvin korsade sina armar över bröstet och såg trotsigt ner på mig. Hans ögon liknade mer en orms precis innan den skulle attackera sitt byte och jag tog ett ofrivilligt steg bakåt. Han log triumferande och en rad pärlvita tänder dök upp. Jag hatade mig själv för att jag gillade det där leendet.
-Som du vill, men jag tänker inte tillåta dig att bete dig som en prinsessa i fortsättningen. Skrattade han skämtsamt. Jag kunde inte hålla tillbaka ett leende jag också.
- det behövs inte. Jag är redan en. Alvin skrattade för första gången. Ett äkta skratt. Ett sådant som klingade lite som en älva fast med mörkare ton. Jag kände någonting pirra i magen, men skakade hastigt bort känslan. Alvin vände sig om och jag såg länge efter hans ryggtavla innan han försvann. Jag vände mig mot Twilight medan jag skakade på huvudet. Vad höll jag på med egentligen?