Drakön "drakryttarens hämnd"

Kap 26 "Kriget"

Efter en hel natt av flygning kom vi tillslut fram till Drakön. Alla flög ljudlöst ner mot klipporna som stack upp ur vattnet och gömde sig och sina drakar så gott vi kunde medan vi väntade på att ljuset skulle komma. Jag lät Twilight landa på en hög klippa och hon greppade tag med sina långa klor i klipporna så att vi hängde lodrät mot stenväggen. Jag svalde hårt och kikade ut över kanten. En liten känsla av nostalgi fyllde mig när jag såg ön igen efter fyra år. Jag kunde inte låta bli att le. Allt såg precis ut som det brukade göra. Det fanns endast några små skillnader. På fyra år hade tillkommit några byggnader och några båtar. Träningsarenan hade antagit en ny form och var om möjligt ännu större än vad den brukade vara. Jag suckade och kände plötsligt hur en oro spred sig i magen. Den känslan jag haft tidigare när jag ville hämnas för Alvin fanns fortfarande kvar, men också någonting annat? Empati? Sorg? Jag visste inte. Allt jag visste var att det var snart dags, det var snart dags för mig att ta mig an den nye hövdingen. Jag var lite nyfiken vem som hade tagit Dereks plats. Var det någon av hans vänner? Det måste det vara, han hade ju inga syskon som kunde följa hans fotspår. Kanske hans mor tagit sig ann uppdraget. Solen började stiga upp bakom oss och glittrade vackert mot havet. Jag drog in den friska havsdoften och såg hur molnen färgades rosa. Twilight skakade irriterat på sig och hennes vapen skallrade. Försiktigt strök jag henne över halsen.
-Är du redo? Viskade jag. "Så redo man bara kan bli" svarade hon inuti mitt huvud. Jag såg åt min högra sida där Alvin gömt sig bakom ett massivt stenblock. Hans drake balanserade på en liten klipphylla och hade ingen plats att röra sig. Det såg obekvämt ut, men det var nödvändigt för att de inte skulle se oss. Alvin satte fingret för munnen när han mötte min blick och pekade mot ön. Instinktivt hukade jag mig närmare Twilight och spanade in mot den sovande byn. Eller var den det? Jag hörde en dörr öppnas med ett högt gnissel och en man kom ut. Han sträckte på sig och tycktes gäspa, men jag såg inte riktigt på grund av avståndet. Efter några minuter började ön att krylla av människor och solen kastade sitt morgonljus över dem. Det var dags. Jag vände mig mot Alvin som nickade. Han signalerade åt alla hans soldater att vara på sin vakt innan han spanade mot ön igen. Alla satt knäpptysta på sina drakar. Även drakarna var tysta. Kanske kände de av sina ryttares spända kroppar. Två barn kom utspringande från ett hus och lekte tafatt. Den ena var en liten flicka i fyra års ålder. Den andra var en pojke som jag antog var hennes bror och han verkade vara sju år. Flickan skrattade ett bubblande skratt när hennes bror fångade henne och började kittla henne. Hon tjöt av skratt. Genast fick jag en klump i magen. Jag var inte längre så säker på vad jag ville. De hade ingen aning om vad som väntade. Även om jag ville avbryta det hela kunde jag inte. Jag tillhörde Alvins armé. Jag var bunden till honom. Jag kunde inget annat göra än att lyda hans order. Annars kunde jag mustang liv på köpet. Inte för att det spelade någon roll. Jag kunde ändå dö här och nu. Jag klämde hårdare om pilbågen och blundade så hårt att jag nästan svimmade. Alvin höjde plötsligt sin hand högt upp i luften. Jag svalde när han sakta sänkte sina fingrar och långsamt räknade ner från fem. Sedan pekade han mot ön och ett öronbedövande rop från alla männen kom. Vi var 400 000. Öns befolkning bestod kanske av 300 000. Inklusive kvinnor och barn. De hade ingen chans. Det visste jag redan. Förbryllat lyfte folket sina blickar och jag såg fasan i deras ögon när de såg molnet av drakar som steg upp från stenarna och samlades för anfall. Jag höjde blicken upp mot skyn. Jag kände vinddragen när drakarna flög över mig och jag kunde höra varje vingslag. Just där och då kändes det så mäktigt. Som jag var del av någonting riktigt stort och jag hatade mig själv för att jag tänkte så. Känslan skulle inte vara länge.
    Jag tryckte hälarna mot Twilights sidor. Hon röt ett högt vrål som för att varna hennes fiender att hon var påväg innan hon slängde sig ut från stenväggen och flög ikapp de andra. Vi var mitt i virrvarret som sköt iväg i hög fart mot ön. Kvinnorna och barnen bröt ut i höga tjut och flydde mot bergen. Jag såg hur männen sprang in och ut från sina hus efter vapen innan de ropade på sina drakar. De lyfte och jag såg hur de båda sidorna mötta varandra genom att kollapsa in i varandra. Jag försökte hålla mig utom synhåll. Mitt jobb var bara att ta hand om hövdingen, inte blanda mig in i striden. Jag svalde hårt. Det var en hemsk strid. Elden som flammade, Klingorna som möttes och pilar som flög. Det var ett krig jag aldrig tidigare skådat. Tänk dig 600 000, om inte mer, flygande drakar och stridande män och kvinnor. Det var ett slag jag aldrig skulle glömma. Några stred på marken också. Jag såg mig häftigt omkring för att så var hövdingen var och försökte samtidigt styra Twilight genom virrvarret av drakar. En av öns män kom flygande rätt emot mig. Jag kände igen honom. Han var öns smed. Jag kunde se i hans ögon att han inte kände igen mig. Med ett högt vrål höjde han sitt svärd och hans drake kollapsade in i Twilight. Twilight öppnade sitt gap och bet smedens drake för att uppehålla den. Jag undvek smidigt smedens svärd. Jag hade ingen egen klinga och det slog mig att jag inte kunde bli av med honom utan att döda honom. Det var det sista jag ville, men jag skulle dö om jag inte gjorde det. Han stack sitt svärd emot mig och jag kände en brännande smärta när han snittade upp en liten del av min arm. Jag kände blodet pulsera ut ur såret. Han hög emot mig igen. I hans ögon speglades en flammande eld från en drake bakom oss. Han tänkte döda mig. Det var ingen tvekan om det. Hastigt drog jag min pil, laddade den på vara någon sekund och siktade. I nästa ögonblick borrade sig pilen igenom hans hjärta. Han flämtade och sänkte sakta sitt svärd. Hans drake slet sig loss från Twilight och de seglade framför oss. Med uppspärrade ögon stirrade han på pilen som genomborrat hans hjärta och flämtade efter luft. Med en kraftansträngning tog han tag i pilen och drog ut den. Blodet strömmade. Det var redan för sent för honom. Han drog ett sista andetag innan han slöt ögonen och jag såg honom falla ner mot havet med sin drake efter sig. Jag flämtade efter luft. Jag hade precis dödat någon. Mina tankar snurrade.
-Tara! Se upp! Hörde jag Alvin ryta avlägset. Jag vände blicken ditåt och såg en pil komma seglande emot mig genom luften. Sekunden innan den skulle träffa mig kom Alvin flygande och stötte bort den.
-Du måste vara uppmärksam! Leta reda på hövdingen nu! Röt han för att överrösta ljudet. Jag nickade och svalde. Jag måste skärpa mig. Jag kan inte fortsätta såhär. Jag styrde Twilight genom folkmassan och såg mig noga om. Ingen tycktes lägga märke till mig. De var fullt upptagna med sina egna närkamper. Jag kom fram till ön där jag såg en massa män strida på marken. Pilar seglade upp emot mig, men jag undvek dem och försökte hålla huvudet kallt. Jag kunde inte vara känslig. Inte nu. Jag såg några kroppar ligga stilla i sanden och jag visste redan att de var döda. I skogen kunde jag skymta hur någon sprang för att söka skydd. En av Alvins män lät ett eldklot flyga och träffa på måfå i skogen. Ett barn skrek högt av smärta. Jag svalde och vände bort blicken. I det höga tumultet försökte jag hitta hövdingens hus och där stod det. Det som en gång varit Dereks hus, högst uppe på en kulle länge in mot ön stod det skyddat. Ännu hade det inte anfallits av någon eld. Det kändes som om allting hände så långsamt. Om jag bara kunde stanna tiden nu. I min fantasi kunde jag se hur Derek kom ut ur det och möttes av Tornado. Det var en fantastisk syn, men tyvärr inte verklig. Jag rycktes ur min drömmar och lät Twilight flyga och landa på taket med en lätt duns. Vi smög sakta fram till kanten och kikade över. Precis då öppnades. dörren och hövdingen kom ut. Vi drog oss blixtsnabbt tillbaka igen för att inte synas. Mitt hjärta bankade hårt i bröstet och jag andades ljudligt. Jag påminde mig själv om och om igen att jag bara ska uppehålla honom ett tag.
-Vad är det som händer?! Skrek han och tittade sig vilt omkring. Jag hörde honom flämta när han såg striden som höll på. Jag tyckte mig känna igen hans ryggtavla och sättet han rörde sig på, men förmodligen var det bara några av hans vänner. Hövdingen stack tre fingrar i munnen och visslade högt på sin drake. Jag behövde få hans uppmärksamhet. Något som gjorde att han följde efter mig. Jag kom bara på en enda sak.
-här uppe! Skrek jag. Han vände sig förvånat om. Det var inte någon av hans vänner. Faktum var att jag inte alls kände igen honom. Ändå fanns det något välbekant över hans ansiktsdrag. Han såg upp mot mig och Twilight och knöt nävarna.
-Är det här ditt verk?! Skrek han och viftade med handen mot de stridande männen. Det här var den perfekta anledningen för honom att följa efter mig. Jag harklade mig och försökte le elakt.
-Det här är mina män och jag är deras ledare! Vi är här för att hämnas för allting er förra hövding gjort mot Alvin och hans män. Vi har förenats till en armé som kommer besegra er! Ge upp nu så att inte fler kommer till skada! Ropade jag med hög röst. På ryggen av en drake, uppe på ett tag måste jag ha sett mäktig ut för han backade en aning. Jag kände mig mäktig på sättet jag pratade och jag kunde inte låta bli att le för mig själv.
-Ni får aldrig vår ö! Skrek han.
-Då får jag väll nöja mig med en död hövding! Jag skänkande Twilight och hon hoppade snabbt ner mot honom. Instinktivt höjde han sina händer för att skydda sig själv medan vi flög ner mot honom. Plötsligt kom någonting stort från vår vänstra sida och flög in i Twilight. Hon stönade högt när vi slungades pt andra hållet. Kraften fick mig att ramla av Twilight och träffa marken med en hård smäll. Jag rullade flera meter ifrån henne och dammet yrde upp. När jag till slut stannade hostade jag och flämtade efter luft. Bakom mig låg Twilight och kämpade sig upp på fötter innan hon skakade på huvudet. Hövdingen klappade en drake som stod vid hans sida och jag antog att det var den som kolliderat med oss för att skydda sin vän. Även den här gången låg det något välbekant med den och att se den tillsammans med hövdingen fick det bara att snurra i huvudet ännu mer. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på varför jag kände igen dem.
-Bra gjort, Pojken! Viskade han till draken innan han satte sig upp och kastade sig emot mig. Skräckslaget rullade jag till sidan så att han missade med bara några centimeter och reste mig upp. Det snurrade i huvudet efter smällen och jag vinglade till. Draken fick snabbt tillbaks balansen och satte fart efter mig. Jag vände mig om och började springa. Inte för att jag skulle hinna ifrån dem. Det var omöjligt. Det fanns bara ingenting annat att göra. Jag slängde en blick över axeln och såg hur de lyfte och började flyga. Jag slängde mig bakom ett hus i samma stund som draken sköt ett eldklot. Det sköt sönder gaveln på huset och träsplittret regnade över mig. Jag höll händerna över huvudet för att skydda mig själv och andades häftigt. Allting blev plötsligt tyst och jag satt stilla på min plats för att invänta vad som skulle hända. En skugga svepte över taken och jag hörde det välbekanta ljudet av en drake som förbereder sig för att skjuta. För att rädda mig själv kastade jag mig ut från huset igen och började springa. Bakom mig träffade elden ett hus som genast fattade eld. Hövdingen och draken flög genast efter mig. "Sträck upp dina armar"  hörde jag Twilight plötsligt säga i mina tankar. Jag sträckte genast upp dem så högt jag kunde och blundade. Då greppade hennes klor tag i mina armar och hon flög upp i luften. Jag skrattade medan jag såg marken försvinna från mina fötter.
-Var du tvungen att vänta så länge? Hon gjorde ifrån sig ett gurglande ljud som liknade ett skratt och svarade inte på min fråga. Istället slängde hon upp mig i luften så att jag mjukt landade på hennes rygg innan vi fortsatte framåt.
-Tack i alla fall! Jag såg bakåt och mycket riktigt var han fortfarande efter oss men med några meter emellan.
-Håll en stadig kurs. Ropade jag till Twilight för att överrösta vinddraget innan jag vände mig om så att jag satt baklänges på hennes rygg. Jag tog en pil och satte den mot bågen innanhavet spände den mot örat och slöt det ena ögat. Jag tog ett djupt andetag innan jag släppte taget. Pilen seglade elegant genom luften, rätt emot dem. Jag hade medvetet siktat en bit till sidan för att inte träffa dem. Det var inte min uppgift att döda honom ännu. Jag skulle bara uppehålla dem. Hövdingen trodde bara att jag missat och log. Han trodde att han kunde få övertaget. Då trodde han fel. Jag såg mig över axeln och upptäckte att vi var påväg mot stenlabyrinten där jag och Derek tränat hundratals gånger. Det kunde vara till min fördel. Hövdingen trodde att jag inte kände till någonting här. Det kunde jag använda emot honom.
-Flyg mot labyrinten. Sedan vände jag mig åt rätt håll igen. Twilight nickade och flög ner mot labyrinten jag hade tränat i med Derek för flera år sen. Jag lät henne flyga en bra bit in innan vi stannade och gömde oss bakom en pelare. Jag drog ett darrigt andetag för att lugna mig själv. Det var nu eller aldrig. Nu fick jag bevisa om jag faktiskt var bra på bågskytte. Jag spände ännu en pil och siktade. Jag hörde deras vingslag komma närmare och räkna snabbt ut hur fort de flög och hur lång tid det skulle ta för dem att komma fram. Plötsligt flög de förbi oss och jag släppte pilen. Den flög elegant och träffade drakens små "vingar" på svansen som den använde för att styra. Den röt till av smärta när stora delar av hud slets bort och den fick svårt att styra ordentligt. Det kunde fortfarande flyga, men hade svårare att svänga. Jag log för mig själv. Jag hade lyckats. Twilight vände tvärt om när en arg hövding styrde efter oss. Min pil genom drakens svans hade synkat deras fart. De kunde fortfarande följa efter oss, men hade svårt att komma ikapp. Jag såg det som min chans och kom på vart vi kunde flyga.
-Flyg till berget! Viskade jag till Twilight. Hon vände genast in mot ön och upp mot berget. Vi flög omkring över skogen och jag såg vår skugga avspegla sig mot lövträden. Jag spanade upp mot bergen för att hitta ett ställa vi kunde överraska dem på. Till min förvåning kunde jag inte höra någon bakom oss och jag såg mig över axeln. De följde inte längre efter oss. De var borta. Jag svalde oroligt och återvände till att leta. Något kändes inte rätt. Det knöt sig i magen, men jag hade inte tid att tänka efter. Plötsligt vek sig träden under oss och draken och dess ryttare flög upp ur buskasket. Twilight och jag var inte alls beredda på det och den träffade henne hårt i magen. Hon stönade och slaget fick mig att flyga ur sadeln. Jag sprattlade vilt och kände hur jag handlöst föll ner mot marken. Jag skrek högt åt Twilight, men även hon föll. Hon flaxade för att återfå balansen, men smällen hade fått henne ur balans. Till min förskräckelse såg jag hur hon störtade in bland träden.
-Twilight! Skrek jag, men jag fick inget svar. När jag lyfte blicken såg jag hur hövdingen störtade ner emot mig och fångade upp mig några meter innan jag träffade marken. Draken lyfte uppåt innan den flög mot det öppna havet. Hövdingen försökte låsa mina armar bakom min rygg medan jag hörde hur han drog sitt svärd. Jag ryckte med alla mina krafter och fick loss ena handen. Jag slog honom hårt i midjan och han stönade. Hastigt slog jag honom i ansiktet och han tappade balansen. Jag tog chansen, ställde mig upp och slängde mig emot honom. I farten grep jag tag i hans midja och vi föll båda två ner mot det skvalpande vattnet. Vinden susade i öronen av det höga fallet. Vi träffade vattenytan och det kalla vattnet omslöt oss båda. Jag kämpade upp mot ytan och drog girigt in luften innan jag hastigt började simma mot stranden. Jag hörde plaskandes bakom mig när hövdingen simmade efter mig. Till min förskräckelse var han bra på det och närmade sig snabbt. Jag kämpade mig flåsande mot stranden och kröp som ett barn upp på sanden. Jag flämtade efter luft och svarta fläckar dansade framför ögonen. Inte en chans att jag skulle svimma nu. Mina kläder var genomblöta när jag reste mig upp och droppade om mig. Bakom mig var hövdingen påväg upp ur vattnet och jag såg mig omkring. Det skulle bli närkamp och allt jag hade var min pilbåge. Jag svor högt för mig själv och önskade att jag hade ett svärd.
-Tara! Ropade någon planförslaget mig och jag tittade upp. Alvins drake flög ovanför mig och han viftade med ett svärd innan han släppte ner det emot mig. Jag fångade det smidigt och siktade det mot hövdingen. Alvin återvände till sin egna strid. Han kravlade sig upp på fötter och drog sitt egna svärd och höll den andra handen i luften. Nu när jag kunde se hans ansikte tydligt för första gången ryckte jag förvånat till. Det var någonting väldigt bekant med honom.
-Kom igen då! Skrek han och högg svärdet efter mig. Jag skyddade genom att lägga mitt svärd vågrät och ta emot hans slag. Stöten fick mig att tappa balansen och vackla bakåt. Han tog chansen och slog igen. Hårdare. Jag visste redan att fäktning inte var min grej, men jag lyckades hålla honom ett bra tag. Plötsligt snubblade jag över en sten och föll ner mot marken. Han slog svärdet ur min hand så att den flög flera meter ifrån mig. Innan jag hann ställa mig upp för att hämta det hade han skört sitt svärd under min hals. Jag kände den kalla metallen mot min bara hals och kände spetsen som han sakta tryckte mot huden. Skulle han trycka lite mer skulle det vara slutet för mig. Jag svalde hårt och han log,
-Trodde du verkligen att du skulle besegra mig?! Hans hån gjorde mig arg och jag skulle precis säga någonting när en rörelse bakom honom fångade min uppmärksamhet. Med rynkade panna såg jag hur Twilight sakta smög sig upp på honom bakifrån, Mitt leende fick honom att höja på ögonbrynet.
-Vad skrattar du åt? Jag fnös åt honom.
-Tror du verkligen att jag inte skulle ha en plan B? Nu Twilight! Skrek jag. Hövdingen vände sig om i samma stund som Twilight hoppade emot honom. Han backade skrämt bakåt. Jag reste mig hastigt upp och sparkade till hans hand så att svärdet flög iväg. Snabbt tog jag en pil och laddade den. Han vände sig om och sträckte långsamt upp händerna i luften när han såg min laddade pil. Jag slöt ena ögat för att avfyra. Precis då dök hans drake upp och satte eld på pilen. Jag slängde förskräckt bort den och stampade på den för att få den att sluta brinna. Hövdingen tog chansen och kastade sig upp på draken som flög iväg. Jag ropade efter honom och slog foten i en sten. Smärtan ilade upp längs benet när jag hoppade omkring på ett ben och skrek. Ironiskt nog påminde det mig om när de fört mig till RCD Akademien. När jag slog foten i väggen och känt exakt samma smärta.
     När smärtan lagt sig tog jag ett djupt andetag. Twilight kom gående emot mig och jag strök henne hastigt. "Nu tar vi dem, en gång för alla" sa hon. Jag log och nickade. Sedan slängde jag mig upp på hennes rygg och hon lyfte. Vi styrde iväg mot framsidan av ön där byn låg. Skogen skymtade sikten och det var inte förens Twilight steg högt upp som jag såg allting. Jag trodde jag skulle få en chock. Varenda hus stod i lågor. De som inte gjorde det hade redan brunnit ner till grunden. Stranden var täckt av döda kroppar, både från människor och från drakar. Blodet hade färgat gräset rött. Trots att så pass många var döda var det ändå många som fortfarande kämpade. Man kunde tydligt se att vi var påväg att vinna. Ändå kände jag mig tom när jag såg allting. Jag såg någonting röra sig bland träden och kisade för att se bättre. Hövdingens drake kröp sakta fram mellan träden med sin herre på ryggen. De hade siktet inställt på några av Alvins män som sig till att bränna ner varje tum av husen. Draken öppnade sitt gap och avfyrade sin eld. Den träffade en av männen rätt i magen som dog direkt. Han sköt igen och träffade den andre mannen i armen. Han skrek till av smärta och de andra kom för att hjälpa till att rädda det som fanns kvar av hans arm. Blodet rann och jag såg redan att han skulle förblöda. Alvin lät sin drake skjuta ett eldklot bredvid draken som hoppade till. Hans vän föll av och rullade till sidan. Draken skakade på huvudet och såg sig förvirrat om för att se vad som hänt. Alvin tog chansen och dök ner mot dem för att skilja dem åt. Han tog sig an draken medan hövdingen vände sig om och sprang mot stranden. Jag vände Twilight mot honom och flög efter. Den här gången skulle han inte komma undan. Den här gången skulle det ta slut på riktigt. Han hade fått försprång, men kunde omöjligt springa ifrån Twilight. Jag såg hur han sprang genom skogen och ut på öppen mark. Han sprang mellan de brinnande husen och såg sig häftigt omkring för att komma undan. Han slängde en blick uppåt för att se jag och Twilight närma oss i rasande fart. Då hörde jag en flicka skrika. Det var en liten flicka på tre år. Hon satt vid en död kvinnas kropp och grät. Hon tog tag i kvinnans arm och drog i den för att få henne att resa sig, men det skulle hon aldrig mer göra. Flickan snyftade och grät innan hon gömde sig under sin mammas arm. Någonting slog mig. Allt detta lidande hade Alvin skapat. Och jag hade gått med på det! Ville jag verkligen det här? Jag väcktes ur mina tankar av Alvin som skrek.
-Kom igen! Efter honom! Jag var så illa tvungen att lyda. Twilight kastade sig mot hövdingen som fortfarande sprang i rasande fart. Sanden virvlade om hans fötter när han sprang igenom havet av döda kroppar. Vi kom allt närmare. Det här gången går det inte som du vill. Tänkte jag. Nu är det min tur att ta hämnd för Alvin. Min tur att visa mig värdig. Twilight flög lägre ner mot marken och jag stämde mig upp så att jag satt i huk på sadeln. Sedan slängde jag mig ifrån henne mot hövdingen och vi båda kollapsade ner på marken. Han såg förvånat på mig innan han knuffade mig i magen. Jag stönade och tappade luften, men återhämtade mig snabbt och fick ner honom på marken igen. Vi brottades. Sanden yrde omkring oss och ett tag såg det ut som att jag skulle vinna. Då fick han över mig på rygg och tryckte mina armar mot marken så att jag inte kunde använda dem. Jag sprattlade vilt för att komma loss, men jag var som fastkedjad. Jag hade inte en chans.
-Vad säger du nu då? Flinade han belåtet.
-Att jag inte ger upp så lätt! Skrek jag rätt upp i hans ansikte och skuffade mitt knä rakt in i hans mage. Han vek sig av smärta och rullade runt bredvid mig. Jag reste mig hastigt och skulle precis springa iväg när han kastade sig över mig. Jag hoppade åt sidan så att han landade i sanden igen. Jag tog de få sekunder jag hade tillvara och drog upp en pil och spände bågen mot honom. Han höjde sin blick och mötte min pilspets bara någon centimeter ifrån hans pannan. Förskräckt kravlade han sig bakåt och trevade med handen efter ett vapen, men fann inget. Till sist stötte han med ryggen mot en sten. När han visste att han var fast blundade han och andades häftigt. Han väntade på att dö. Allting stod stilla för mig. De ögonen såg så bekanta. Hans sätt att brottas kändes också bekant. Nästan som när jag och Derek haft vårt egna lilla fisk krig för fyra år sedan. Jag såg mig omkring med pilen fortfarande riktad mot hans huvud. Alla av Alvins män hade fångat drakarna, de flesta av öns män var antingen döda eller fångade och kvinnorna hade flytt uppe i bergen med sina barn. Vi hade praktiskt taget vunnit, allt jag behövde göra var att döda honom.
-Kom igen! Vrålade Alvin från sin drake. Skjut då! Jag vände mig darrande mot hövdingen och slöt ena ögat. Hans ögon var skräckslagna och händerna darrade när han sakta förde dem mot ansiktet.
-Snälla! Grät han. Döda mig inte! Jag stirrade förskräckt mot honom. Den rösten skulle jag känna igen var som helst. Hur kunde jag inte hört det tidigare? Nu visste jag varför allting med honom var så bekant. Jag tappade pilbågen på marken och backade skrämt bakåt. Hans ögon iakttog mig vaksamt när han sakta reste sig upp. Frågorna stod skrivet i hans ansikte. Jag visste inte om jag skulle tro det eller inte. Kunde det verkligen vara sant? Kände han igen mig?
-Derek? Viskade jag. Han ryckte till när jag sa hans namn och rynkade pannan. Först verkade han inte veta vem jag var, men plötsligt var det som att han insåg det. Någonting glittrade till i hans ögonen och han rätade på ryggen.
-Tara?! Flämtade han. Han kände igen mig! Det vinglade till i mitt huvud. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vad var det meningen att jag skulle känna? Jag hann inte tänka mer innan Derek plötsligt skrek.
-Tara se upp! I samma sekund blossade smärtan upp från min vänstra sida. Jag skrek högt och föll ner på knä. Derek rusade fram emot mig och tog mitt ansikte i sina skakiga händer.
-Ta de lugnt Tara. Du kommer bli bra. Hör du det? Jag tänker inte släppa taget om dig. Inte nu! Viskade han om och om igen. Mina darrande händer sökte sig mot min sida och jag kände ett svärd som borrat sig in i min midja. Jag flämtade efter luft, men jag kunde inte andas. Jag kände bara smärta. Ingenting annat. Derek grät och jag såg in i hans tårfyllda ögon. Det var första gången jag såg honom på fyra år. Han försökte le, men han grät bara. Han höll mig hårt i min famn medan jag kände hur jag på något sätt flög iväg. Allt ljud blev avlägset. Jag kunde höra Derek som gång på gång upprepade mitt namn för att hålla mig vaken, men det gick inte. Det enda jag kände var smärtan och mitt blod och liv som sipprade ut ur mig. Jag kände också Dereks hand som höll hårt i min. Plötsligt kände jag en inne fred. Jag kanske inte fick dö på exakt det sättet jag ville, men några av mina önskningar kom i uppfyllelse. Jag fick dö i armarna på Derek efter att jag hittat honom. Jag fick höra hans röst en sista gång.
-Tara! Hörde jag honom ropa innan det svartnade för ögonen.