Drakön "drakryttarens hämnd"

Kap 11 "Till en anna tid"

När jag vaknade visste jag först inte var jag var. Jag förväntade mig att vakna i min varma säng på RCD Akademien så att vakna i lätt splitt över en drakrygg gav mig en snabb hjärtattack. Jag satte mig rakt upp så att en vindpust träffade mig i ansiktet och jag drog in den kalla luften. Den kändes fräsch och ren. Jag hade sovit länge för det var redan mörkt och himlen var full av stjärnor. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg dem glittra i ett försök att se vackrare ut än de andra. När jag såg rakt framför mig kunde jag hur vi närmade oss höga bergstoppar. Under oss fanns branta nedförsbackar och klippor och jag grep reflexmässigt tag kring Tornados hals. Han gav ifrån sig ett brummande ljud som jag antog var ett skratt.
-lätt för dig att inte vara höjdrädd! Du ska vara uppe i luften! Inte jag! Fräste jag åt honom och kände irritationen bränna upp inom mig. Han brummade bara lågt igen. Det skulle inte min ägare tycka. Jag skakade på huvudet och suckade högt. Det ha sa fick en klump att växa sig i magen. Hur skulle hans ägare reagera när de fick se mig på dess drake.
-så, hur är din ägare då? Och alla andra människor från din tid? Det får du se när vi kommer dit. Med de orden snurrade han runt i cirklar och sjönk längre och längre ner mot en av bergstopparna. Jag såg ner och fokuserade på en punkt för att inte bli snurrig. Det lyckades inget vidare. När vi äntligen landade där träden slutade växa var jag glad att vi var på fast mark igen. Tornado började genast vandra högre upp på berget eftersom han landat en bit ner. Vinden fick snön att virvla omkring och piska oss i ögonen. Den ven så pass hårt att snöflingorna bildade som en vägg framför oss. Man kunde knappt se en meter framåt. Jag huttrade av kölden och slängde armarna om mina axlar. Varför tog jag inte med en jacka? Det enda jag hade på mig var den löjliga svarta dräkten. Den verkade bra i stunden, men nu kändes den inte ens lite varm. Mina händer skakade köld och jag skallrade tänderna så kraftigt att huvudet vibrerade. Tornado däremot tyckte inte alls störas av kylan. Jag la mig ner på hans varma rygg och försökte glömma bort kylan, vilket inte alls var lätt.
     Det kändes som en evighet innan vi slutligen var uppe på bergstoppen. Men vart jag än såg fanns det ingen portal. Faktiskt fanns det ingenting alls. Runt omkring berget fanns bara en massa andra bergstoppar fullproppade med snö. Jag tittade upp mot himlen och såg att månen inte hade gått upp ännu. Hastigt slängde jag en blick på armen bara för att upptäcka att jag gett klockan till Miranda. Jag suckade och stoppade händerna under armhålorna för att hålla dem varma. om jag fick gissa skulle det kanske ta en halvtimme innan månen stod som högst uppe på himlen. Jag antog att det var då portalen öppnades. Om den inte gjorde det hade jag ett stort problem. Med en suck gled jag försiktigt av Tornados rygg. Snön knarrade under mina fötter när jag vandrade till absoluta toppen av berget. Det var så tunn luft att jag nästan svimmade, men Tornado värkande oberörd. Han iakttog mig när jag gick omkring för att hålla värmen. Jag slog med fötterna i varandra och hoppade upp och ner. Jag blåste på fingrarna för att försöka hålla dem varma, men jag tappade bara känseln i dem. Inom en halvtimme skulle jag säkert ha frusit ihjäl. Tornado reste sig och gick emot mig med tunga steg. Jag iakttog honom noga med rynkad panna när han satte sig ner i den kalla snön och vecklade ut de enorma vingarna. Sakta omslöt de mig och stängde ute allt ljus. För ett tag såg jag bara svart. Plötsligt började ett orange sken lysa upp från drakens mage som blev större och större. Den gav ifrån sig en behaglig värme och jag tryckte mig tätt intill den orange magen. Förmodligen var det elden inuti draken som gav ifrån sig denna värmen.
-Tack ska du ha! Inga problem. Hans röst brummade inuti mitt huvud med sådan lätthet at det kändes som om jag fantiserade alltihop. Minuter passerade där vi jag satt tätt intill drakens varma mage.
Plötsligt drog Tornado bort sina vingar ifrån mig och den kalla kylan piskade mitt hår. Jag flämtade till av överrumplingen och gav Tornado en irriterad blick. Det är dags. Sa han bara och nickade med huvudet mot himlen. Jag lyfte blicken uppåt och såg den perfekt runda månne sakta sväva upp mot mitten av himlen. Där stannade den och började glöda. I samma stund den gjorde det slutade vinden. Precis som om någon knäppt på strömbrytaren. Genast var synen klar och jag kunde se flera kilometer neråt. Månen blev ljusare och ljusare tills skenet blev gult. Jag drog efter andan och reste mig upp. Ljuset var så klart att det bländade mig. Jag var tvungen att hålla armen framför mig för att inte förstöra ögonen. Det gula skenet samlades ihop till en stråle som blixtsnabbt skickades till toppen av berget, bara någon meter ifrån mig. Det var som ett stort eldklot som växte sig allt större, kanske två meter över bergstoppen. Ju mer eldklotet växte desto svagare blev skenet om månen. Till sist slutade månen att glöda gult och var i sin normala klara färg igen. Ljusstrålen dansade vackert omkring klotet. Jag såg förundrat på vad som hände med halvt öppen mun. Ska du med in bör du hoppa upp nu. Jag ryckte till som om jag stått i trans av Tornados ord och sprang snabbt fram till honom. Han hjälpte mig upp på hans breda rygg och värmen strålade behagligt upp i mina frusna ben. När jag såg på portalen igen försvann det sista av den dansande ljusstrålen in i eldklotet. Det var dags. Tornado tog spjärn med baktassarna och kastade sig framåt i luften. Jag flämtade till och höll mig fast så gott jag kunde med benen. Utan att tveka gled Tornado genom luften mot det brinnande eldklotet. Jag kisade med ögonen, så mycket brände ljuset. Draken flaxade med sina enorma vingar de metrarna som vi var långt ifrån portalen innan han slutligen drog in dem tätt intill kroppen. Som ett spjut klöv vi luften och flög in i det blixtrande eldklotet. En svag brännande smärta uppenbarade sig över hela min hud och jag bet mig hårt i underläppen. Ljuset var så starkt att jag var tvungen att blunda. Även under ögonlocken kunde jag se miljontals blixtrande färger passera oss i en oberäknelig hastighet. Jag kunde inte andas och det fick mig panikslagen. Det vände sig i magen. Mitt hår fladdrade vilt och piskade åt alla håll. Tornado vrålade glatt för han insåg att han snart var på hemmafronten igen. Jag försökte bara hålla mig fast och be för att det snart var över. Lika snabbt som steg in kom vi ut på andra sidan igen.