Drakön "drakryttarens hämnd"

Kap 21 "De brändas ö"

Tro aldrig att allt förblir som det är. För allting kan ändras så snabbt. Ett enda bakslag kan få ditt liv att helt byta riktning, få dig att tappa kontrollen för den du tror att du är. Det kan vara det jobbigaste i hela ditt liv. Nästan så att du börjar fråga dig själv varför du ens finns, men en sak ska jag säga dig. Det vänder alltid. Det blir alltid något bra av det till sist. Bara du väljer att stå på den goda sidan.

De orden ekade om och om igen i mitt huvud. De snurrade runt på en osynlig tråd och vägrade släppa taget. De hade så rätt och samtidigt så fel. Jag har valt att stå på de godas sida. Varför händer då det här? Jag förstår inte.
Jag suckade och plötsligt hårdnade Alvins grepp om mig. Jag drog häftigt efter andan och höjde blicken för att se vart vi kommit. Vi närmade oss en liten ö. Stranden, om man ens kunde kalla den det, bestod av stora svarta stenar. Allt liv på den var borta. Det som en gång varit vackra, blomstrande träd var nu bara kol rester. Gräset var svedd och hade en korpsvart nyans. På något sätt matchade den brända ön med det lilla, kala berget som reste sig i ena hörnet. Det såg ödsligt och dystert ut. Hur kunde någon leva här.
Vi landande på stranden och stenarna gav vika för drakarnas tyngd. Det glasade under fötterna när Alvin lyfte ner mig. De struntade i att binda mina händer eftersom jag inte kunde fly någonstans. Min blick gled över det svarta landskapet och ett vägpassager ord dök upp i mitt huvud. De brändas ö. Det fick det heta. De brändas ö var den enda fasta marken inom mils avstånd. En tjock dimma seglade dessutom över det brusande havet och gjorde den, om möjligt, ännu svårare att hitta. Jag var verkligen fast. Resten av Alvins män landande med sina drakar. Sist kom draken med Twilight. Jag svalde hårt när jag såg hur kedjan kring hennes hals hade skurit in sig i huden och skavt bort det mesta av fjällen runt den. Jag knöt knytnävarna så pass hårt att mina naglar grävde sig in i huden så att den sprack. Alvin knuffade mig plötsligt i ryggen och manande mig framåt som om jag vore boskap. Tillsammans med resten av männen och drakarna begav vi oss upp mot mitten av ön. Det var en lång vandring och mina ben värkte. Skorna jag hade var tunna och det gjorde ont att gå på de stora stenarna. Jag slängde en hastigt blick över axeln för att försäkra mig om att Twilight var med. Det var hon. Lättat andades jag ut. Jag var inte ensam i alla fall.
Vi kom upp på den högsta kullen på hela ön. Där hade man bra utsikt även om det inte fanns så mycket att se. De svedda landskapet och ett brusande hav som mestadels såldes av dimman. Plötsligt stannade alla upp och Alvin böjde sig ner mot marken. Förbryllat såg jag hur han lyfte upp en rund gräsplätt. Snart insåg jag att det var en lycka. Jag kunde inte låta bli och gick nyfiket närmare. Alvin satte sig på kanten med benen dinglandes ner i hålet innan han hoppade och försvann. Det lät som om han gled på någonting ett bra tag innan han tillslut tog mark.
-Låt henne komma nu! Hördes hans rop nerifrån. Männen såg på mig med en enda blick för att jag skulle förstå att de inte var att leka med. Jag drog ett darrande andetag innan jag satte mig på kanten som Alvin gjort. Tyst för mig själv räknade jag till tre innan jag hoppade ner i mörkret. Med en duns landade jag på rumpan och genast bar det av neråt som en kana. Jag skrek vilt, för det gick så fort och svängarna var krokiga och vilade omkring likt en orm. Jag höll händerna mot tunnelns kanter medan jag gled längre ner. Plötsligt såg jag ett ljus på andra sidan och insåg att det var slutet. Jag kunde inte hejda farten utan blundade och hoppades att det inte skulle göra så ont. Jag flög ut ur tunneln och landade på mage på stengolvet. När jag lyfte blicken såg jag att Alvin stod framför mig. Han skrattade hånande och sträckte fram en hand för att hjälpa mig upp. Mina ögon smalnade emot honom och jag reste mig upp. Utan hans hjälp. Han suckade och stack händerna i fickorna
-Du behöver träna en hel del om du ska bli en del av min armé. Sa han eftertänksamt. Plötsligt slängde han sig emot mig och hann precis knuffa bort mig från hålet innan en annan man kom ner. Till skillnad från mig landade han på fötter utan så mycket som att vingla till. Alvin såg på mig.
-regel nummer ett. Stå aldrig i vägen för någon. Säger han skarpt åt mig. Jag sväljer och nickar hårt. När han är nöjd med mitt svar vänder han sig om med ett leende till en annan man. Jag såg mig omkring i den stora salen. Det fanns en massa långbord med enkla pallar vid och i mitten brann en brasa med en enorm kittel över. Doften från den doftade ljuvlig. De flesta långborden var tomma, men vid ett av dem satt ett dussin män som inte tycks ha kommit med på uppdraget. Vid ett annat långbord satt fyra kvinnor iklädda i tight läder som avslöjade mycket av deras kurvor. En av dem hade en ögonlapp och ett långt ärr som löpte från vänstra kinden ner till hakan. Alla fyra studerade mig med bister min som om de tänkte "ska hon vara med oss?". Jag svalde hårt och vände bort blicken ifrån oss. Min blick gled omkring på de kala stenväggarna. Var det här enda männen som Alvin hade var jag förvånad att de var en hel armé. Alvin tog plötsligt tag i min arm och ledde mig ut ur den stora salen och genom en korridor. Under tystnad gick jag med honom eftersom jag inte visste vart vi skulle. Jag tog mod till mig att prata.
-är det där dina enda män? Frågade jag. Han såg förvånat på mig innan han brast ut i skratt.
-nej såklart inte! Min armé består av 400 000 soldater som alla har egna rum här under jord. Jag flämtade högt. 400 000! Jag fick en klump i magen. Alvin hånlog innan han öppnade en dörr där det stod 1765 på.
-här är ditt rum. Sa han och lät mig kliva in, det var så mörkt att jag inte kan se någonting. Ett svagt sprakande ljud hördes när Alvin tände en lykta och lät den stå på ett skrivbord. Jag såg mig omkring. Från de kala stenarna rann lite vatten. I ett hörn stod en enkel säng med ett berg av kuddar. Skrivbordet stod nästan direkt vid dörren. På golvet låg en enkel matta för att det inte skulle bli så kallt. I en skål på nattygsbordet stod några halvt vissna blommor. Jag gled med handen över skrivbordets träyta med bister min.
-Det här är ditt hem frammöver. Ilskan började bubbla upp inom mig och jag vände mig hastig om.
-Nej det är det inte! Derek kommer att hjälpa mig ut härifrån. Han lever och jag vet att du är rädd för honom. Jag såg på Alvin för att tolka hans ansiktsuttryck. Han flinade bara och visade inga tecken på att vara rädd.
-Tror du verkligen att han kan klara den kylan? Han höjde ena ögonbrynet. Det finns inte en levande människa som skulle klara sig en längre tid i det kyliga vattnet. Även om han har en drake som skulle rädd honom ur vattnet skulle han dö av kyla under flygturen hem. Derek är död. Och du kan säga vad du vill om det! Alvin stängde dörren bakom sig med ett en smäll och lämnade mig kvar med bara lyktan som sällskap. Ett klick hördes när han låste. Jag stod som förstenad och andades häftigt. Jag höll på att hyperventilera.
-Nej det stämmer inte! Viskade jag för mig själv, men någonstans inom mig visste jag att det var det. Tårarna brände bakom ögonlocket och jag försökte inte ens hindra dem.
-Nej! Nej! Nej! Skrek jag och bankade på dörren även om den inte skulle öppna. Jag var tillbaka i skåpbilen den dagen jag blivit kidnappad. Hur jag slog på väggarna och skrek "nej!" Om och om igen. Det här var ingen skåpbil, men jag var fortfarande inlåst och jag hade en mycket värre smärta än den på mina händer. Jag hade förlorat någon. Någon som betydde allt för mig var borta. Det var en smärta som var värre än någon annan. Jag sjönk ner med ryggen mot dörren och gömde ansiktet i mina händer. Det får inte vara sant! Jag lyfte mina tårfyllda ögon och skrek rakt ut i mörkret.
-Derek!

Tårarna tog slut. Sorgen fanns kvar, men tårarna slutade komma. Jag låg i sängen med ansiktet mot stenväggen och kramade om en kudde. Jag saknade alla som någon gång betytt någonting för mig. Jag saknade Derek. Jag saknade Miranda och Oliver. Till och med Ryan skulle jag inte ha emot att ha som sällskap just nu, men mest av allt saknade jag mina föräldrar och mormor. Jag ville ha min mamma här hos mig. Hon skulle ha suttit här och gjort precis som alla andra mammor gjort om deras barn varit ledsen. Hon skulle ha strykit mig över huvudet och viskat uppmuntrande ord i mitt öra. Kanske skulle hon ha köpt en chokladplatta åt mig. Åh vad jag saknade choklad. Hon kanske skulle ha sagt roliga saker för att få mig att skratta och sedan torka bort mina tårar, men nu var hon inte här. Ingen var här. Ingen som jag brydde mig om fanns hos mig. Jag var ensam kvar i mörkret. Lämnad åt ödet. Varför var allting tvungen att hända just på min födelsedag?
Jag suckade och kramade hårdare om kudden. Magen kurrade men jag lotsades inte om det. Plötsligt klickade det till när någon låste upp och kom in. Jag orkade inte bry mig utan låg bara kvar med ryggen vänd emot dem. Någon suckade.
-soppa, ifall du är hungrig. Sa Alvin och jag hörde hur han ställde ner en skål på skrivbordet. Jag låg kvar i sängen. Om jag så var tvungen tänkte jag svälta ihjäl. Det var svårt att stå emot maten när soppan doftade så himmelskt gott. Alvin sa ingenting mer utan stängde dörren igen, men han låste det inte. Jag vände mig om på sängen och såg länge på den rykande soppan. Till slut gick det inte längre. Hungern tog över och jag reste mig mödosamt upp och tog åt mig soppan. Den smakade precis lika gott som den luktade. Medan jag sakta åt upp soppan försökte jag att bara tänka på dess smak och glömma allting annat. Det hjälpte lite och för ett tag glömde jag bort min sorg, men när soppan bar uppäten var sorgen tillbaka. Jag suckade och la mig ner i sängen igen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna, men jag gjorde det. Jag gled sakta in i en drömlös sömn och sov hela natten utan förhinder.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Helle Everybody! Vad tycker ni om kapitlet? Någonting som behöver ändras? Jag tar emot all kritik eftersom jag vill få boken bättre! Hoppas ni gillar kapitlet!💕