Drakön "drakryttarens hämnd"

Kap 1 "lämna allt bakom sig"

Gruset knastrade under cykelhjulen. Ett rätt så lugnande ljud. Tillsammans med fågelkvittret och den skinande solen kunde jag sluta ögonen och lotsas som att allt var bra. Lotsas att jag hade en familj. Lotsas att jag hade vänner. Lotsas att det inte fanns någonting som kunde skada mig. Att en människa kunde ha så fel. Jag suckade och öppnade ögonen igen för att komma tillbaka till verkligheten trots att jag ville stanna i min egen fantasi. Där trivdes jag som bäst. Den stora backen upp till mitt hus torkade upp sig och jag beredde mig. Jag ställde mig upp och trampade på för allt jag kunde. Det var jobbigt och benen skrek av utmattning. Kanske jag borde träna?
Vid uppfarten till huset tvärbromsade jag. Bakhjulet lämnade ett långt spår efter sig, men det brydde jag mig inte om. Hastigt klev jag av cykel och slängde den nonchalant ifrån mig. Det skramlade när den slog mot asfalten. Styret blev snett och jag suckade hastigt, men viftade sen med handen och vände bort blicken. Det fick jag fixa sen. gruset knastrade när jag gick på gången mot vårt hus. Eller egentligen mitt hus. Det var väldigt litet, med röda väggar och vita knutar. Precis som de vanligaste husen i världen. Åtminstone kändes det så. Blombänkarnas blommor hade vissnat. Jag kunde inte ens minnas när jag vattnade dem senast. Blommor var det sista jag brydde mig om. Ett svagt mjauande lät plötsligt bakom mig. Jag stannade och slängde en hastigt blick över axeln där Findus, min katt, kom gående ut ur skogen. Jag sken upp i ett brett leende.
-Ska vi tävla? Skrattade jag och rusade genast mot dörren. Findus kom ikapp mig som om han flög och sprang förbi mig. Det var knappt så att tassarna nuddade marken. När jag till slut kom fram till dörren satt Findus nöjt ihopkuren och tvättade sig som om han varit där hela tiden. Han var inte ens andfådd.
-grattis till vinsten, tjockis! Flåsade jag. Findus stannade upp i sin rörelse och kastade en hatfull blick på mig. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han förstod vad jag sa. Precis när jag kände sådan glädje för att ha Findus kröp en ilande känsla upp i ryggen. Det kändes som om någon såg på mig och nackhåren reste sig. Jag frös till is och vågade knappt röra mig. Men det var ju bara en känsla. Eller? Några minuter passerade innan känslan försvann och jag försökte skaka av mig den. Min blick letade sig över axeln och jag kikade in bland de täta buskarna i skogen. Var det en gren som gungande där inne? Jag måste ha inbillat mig för ingenting rördes nu. Medan tankarna försökte glömma händelsen grävde jag i jeansfickan och fiskade upp husnycklarna. Med ett klick fick jag upp dörren och Findus rusade in mellan mina ben. Han slirade på golvet och stack ner huvudet i sin gröna matskål. När han upptäckte att den var tom drog han upp huvudet och såg på mig med en så bedjande blick han kunde. Sedan jamade han olyckligt.
- men bara lite! Du är redan rund som en tunna! Skrattade jag och slängde skolväskan mot golvet och nycklarna på det ljusbruna telefonbordet. Direkt till vänster fanns en liten vit dörr som ledde till hjälpköket. Hastig gick jag in och letade på hyllorna efter kattmatspåsen. Högst upp satt den och bara väntade på att få tömmas. Med ett leende tog jag ner den, men leendet försvann lika snabbt när jag upptäckte att den var tom. Med en suck slängde jag den på golvet och brydde mig inte om att slänga den i soptunnan.
-Ledsen Findus! Du får vänta med maten tills jag kan gå och handla. Findus fnös, lyfte upp huvudet och tassade mot soffan där han sedan la sig ner och somnade nöjt. Då och då viftade han med svansen för att en fluga surrade runt honom. Jag fnissade och gick in i vardagsrummet med Findus vakande ögon i ryggen. Det var ett helt vanligt vardagsrum, med en stor, svart soffa, vita tapeter, ett brunt träbord med en liten platt TV på. Längst bort i högra hörnet fanns en öppen spis. Jag mindes inte när jag senast använt den. På spiselkransen stod några tavlor. Den ena föreställde min mamma och pappa. Mamma med sina chokladbruna ögon och pappa med sina havsblåa. Mammas blonda hår var uppsatt i en stram hästsvans och hon log stort mot kameran. Jag hade fått pappas hår. Mörkbrunt och spikrakt. Varken lockar eller vågar, men jag gillade det som det var. Den andra tavlan var av min mormor. Hon hade på sig sina vanliga röda glasögon och det gråa krulliga håret. Jag suckade sorgset. Mina föräldrar dog när jag var 12. Min mormor tog hand om mig efter det. När jag var 14 dog hon också. Då började jag bo ensam. Polisen visste inte om det och så ville jag ha det. Jag tänkte minsann inte flytta till något barnhem. Men det var fortfarande inte lätt för en femtonåring att ta hand om ett helt hus själv. Jag hade några extrajobb för att få ihop pengar till mat och kläder. Och det räckte gott och väl. Jag suckade och gick in i det lilla köket. I frysboxen hittade jag en literburk med Sia glass som jag genast tog med en sked ut på terassen. På baksidan av huset lyste solen som bäst och värmde upp allting. Där var det som mest behagligt att sitta. Jag satte mig ner i närmaste solstol med glasspaketet i famnen. Jag stoppade den första skopan i munnen. Smaken var underbar. Min absoluta favorit var Polka glassen Sia gjort. Den var bara fantastisk. Från den öppna bakdörren kunde jag höra Findus trippa ut. Jag vände mig bakåt och såg hur han satte sig i dörrhålet och slickade sig om munnen. Jag log.
-Om du är hungrig kan du jaga några möss. Findus svarade bara med att ställe sig upp och långsamt vanka in i skogen. Jag såg länge efter honom där han försvann bland de täta snåren. Om jag inte visste bättre skulle jag ibland tro att han visste vad jag sa. Kanske gjorde han det också. En halvtimme senare var glassen halvt uppäten. Jag skulle spara resten till senare. Med en hastigt blick på armbandsuret kunde jag konstatera att det var dags att laga mat. Med en suck klev jag upp från den varma solstolen och gick in i huset. Glassen slängde jag bara i frysboxen hastigt och lustigt innan jag ögnade igenom kylskåpet. Allt som fanns var ett paket korv och en möglig sallad. Jag suckade och stängde kylskåpsdörren igen. Det blev väll bara att handla igen. Med tunga steg vandrade jag till hallen och drog på mig mina vita sneakers. Med nycklarna i handen gick jag till min cykel och lyfte upp den. Styret var som jag trodde helt snett, men jag orkade inte bry mig för tillfället. Istället hoppade jag bara upp och trampade iväg mot matbutiken. Den låg bara en kilometer ifrån så det tog inte länge att komma fram. Solen började sjunka ner över trädtopparna och fåglarnas sång var pålägg att sluta. Det drog sig mot kvällen. Jag huttrade och ökade farten ännu mer. Framför mig tornade det lilla snabbköpet upp sig och jag log för mig själv. Det fanns bara två bilar på parkeringen och en cykel. Jag tvärbromsade och ställde cykeln i cykelställningen. Först då skämdes jag för det sneda styret. När jag vände mig om för att gå in fick jag plötsligt samma känsla som jag fått tidigare. Som om någon såg på mig. Nackhåren reste sig och jag kunde inte skaka av mig känslan av att någonting var fel. Med raska steg gick jag mot entrén. De automatiska dörrarna öppnade sig för mig och jag klev raskt in. Kylan från de kalla diskarna fick mig att huttra högt. Damen i kassan hälsade glatt och jag hälsade tillbaka. Raskt plockade jag pt mig en röd varukorg och gick till frukt hyllan. Någa bananer, några apelsiner, några citroner och en hel del grönsaker. Jag gick snabbt omkring och plockade åt mig vad jag behövde. Fortfarande kunde jag inte släppa känslan av att någonting var fel. Väldigt fel. Med oron gnagande i magen gick jag mot kassan och plockade upp varorna på bandet.
-Så hur mår mormor då, Tara? Frågade den gamla kvinnan i kassan samtidigt som hon pipade varorna. Jag svalde hårt och tvingade fram ett fejkat leende.
-hon mår bra. Jag vågade inte säga mer. Utan att se på henne gick jag förbi och plockade varorna i plastkassen. Hon höjde frågande på ena ögonbrynet, men frågade ingenting mer. Det var jag hemskt glad för. När påsen var full gav jag kvinnan ett leende och tackade för mig. Det hade blivit mycket kallare än när jag kom och jag huttrade högt. Påsen hängde jag på ena cykelhandtaget och satte mig sedan upp på sadel och trampade iväg. Lika bra att komma hem så fort som möjligt. Nu i efterhand vet jag att det skulle haverit bättre att inte komma hem alls, men vad kunde jag veta? Findus mötte mig med ett ensligt mjauande nere vid backen.
-Är någonting fel? Frågade jag av honom, han strök sig mot mina ben och mjauande igen. Oron väcktes inom mig igen och jag såg hastigt upp för backen. Var någonting fel? Nyfikenheten tog över och jag satte fart uppför backen med påsen dinglande vid handtaget. När jag var uppe på backen flämtade jag till. En vit skåpbil stod parkerad vid uppfarten till mitt hus. Eftersom jag inte hade några grannar kunde det omöjligt vara det. Visste polisen om att jag bodde ensam? Fast då borde du ju ha kommit med polisbil? Så vem var det? Jag saktade ner farten ju närmare huset jag kom. Nästan ljudlöst bromsade jag och satte foten i marken. Någonting var fel. Riktigt fel. Ljudlöst plockade jag bort kassan från handtaget och gick med försiktiga steg mot huset. Gruset knastrade under mina fötter och jag svor tyst för mig själv. Egentligen visste jag inte varför jag var tvungen att vara tyst. Det kändes liksom bara säkrare på något sätt. Jag satte försiktigt handen på handtaget och upptäckte till min förskräckelse att jag glömt och låsa när jag gick. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Jag visste liksom redan att det skulle låta av det så jag brydde mig inte om att vara tyst. Istället smällde jag igen dörren så hårt det gick och smällde ner kassan i golvet. Ett försök att låta hotfull enligt mig. Nu när man tänker efter någonting riktigt dumt jag gjorde.
-Vem fan är här inne i mitt hus! Röt jag så högt jag kunde. Inget svar. Ingenting. Försiktigt tassade jag bort från hallen och kikade runt hörnet. Jag flämtade till. Vid köksbordet satt en kort tjock man. Hans en gång blåa hängselbyxor var fläckiga av olja och han luktade så pass äckligt att jag kände det trots avståndet. Mitt emot tjockisen satt en pojke, förmodligen i min ålder. Han hade brunt hår som stod i en enda kalufs och en röd overall på sig. På vänstra sidan av bröstkorgen fanns en namnskylt där jag kunde urskilja bokstäverna RCD. Båda höll i varsin kopp av rykande kaffe. Jag svalde hårt och klev ut i dörröppningen. De visste ju redan att jag var här.
- hej! Vi undrade just när du skulle dyka upp. Tjockisen flinade och en glugg uppenbarade sig i munnen. Han tog en klunk av det svarta kaffet och satte upp fötterna på köksbordet. Jag knöt mina knytnävar och kände hur naglarna grävde sig in i huden.
-vem är ni och vad gör ni i mitt hus? Konstigt nog var jag inte rädd. Jag var arg. De hade ingen rätt att komma in i mitt hus. Tjockisen såg på mig med en överdriven förvånad blick och la ner kaffekoppen på bordet.
-Du lämnade ju dörren öppen. Vi bjöd bara in oss själva. Man vill ju lära känna en sådan vacker flicka som du. Hans flin gav mig gåshud och jag backade ofrivilligt. Den unge killen svalde hårt och han såg på mig. Först nu kunde jag se att hans ögon var gröna. Nästan limegröna. Han nickade knappt märkbart med huvudet mot ytterdörren. Han tycktes varna mig. Min blick gled snabbt mot ytterdörren och det räckte för att tjockisen skulle fatta vad jag höll på med. På bara några sekunder hade han rest sig upp från stolen och rusat emot mig. Förskräckt slängde jag mig mot ytterdörren för att komma undan. Jag kunde höra hans tunga steg bakom mig och jag ökade panikslaget takten. Det var knappt så att jag hann ut genom dörren fören han grep tag om min handled. Med ett ryck föll jag bakåt och in i hans famn.
- Släpp mig! Skrek jag högt och försökte komma loss från hans grepp. Jag försökte med några självförsvarstrix som jag lärt mig på min kurs som ung, men ingenting hjälpte. Jag var som fastgjutna i hans grepp.
- Ta det försiktigt! Utropade killen bakom tjockisen plötsligt och sträckte fram en hand mot mig för att lossa på tjockisens hårda grepp.
- Skärp dig Oliver! Gå och öppna dörrarna till skåpbilen istället. Sa tjockisen och nickade mot den parkerade skåpbilen. Oliver drog bort sin hand ifrån mig och lunkade iväg. Mannen knuffade mig dit också. Jag försökte spjärna emot med fötterna, men jag lämnade bara långa märken i gruset. Jag försökte bita honom i armarna, men det lyckades inte heller. Jag såg hur Oliver öppnade den vita skåpbilens dörrar.
- Titta! Där är ju din lyxsvit! Skrattade tjockisen och knuffade mig i riktning mot lastbilen. Paniken började välla över mig och jag sprattlade vilt för att komma loss och andades häftigt. Hjärtat bankade i bröstkorgen så pass hårt att jag trodde det skulle bryta sig ut. Hände detta verkligen eller drömde jag alltihop.
- Men stå inte bara där och glo Oliver. Hjälp mig! Oliver ryckte till som om han stod och drömde och gick med långa kliv mot oss. Då började jag skrika. Jag skrek för allt vad min röst bar medan jag sprattlade vilt. Jag tänkte att någon måste väll höra mig. Även om jag inte hade grannar bodde det folk inte långt härifrån. De borde väll ändå höra mina skrik. Men skriken kvävdes snabbt av att Oliver tryckte sin hand mot min mun. Han tog tag i mina ben med den fria handen och tillsammans lyfte de upp mig och bar mig mot lastbilen. Jag kämpade vilt, men utan framgång. Tjockisen var röd i ansiktet av ansträngning. När de var framme tog de sats och slängde in mig i skåpbilen. I några sekunder kändes det som att jag flög, men sedan träffade jag golvet. Jag rullade flera varv på golvet innan jag slog i väggen med ett brak. Smärtan ilade upp i ryggen och jag väste högt mellan sammanbitna tänder. I ett försök att ignorera smärtan reste jag mig hastigt upp och sprang mot dörrarna men det var redan försent. Tjockisen stängde dem framför näsan på mig och med ett klick låstes dörrarna. Jag började banka på metallväggarna med mina knytnävar och skrek för full hals. Mina öron gjorde ont av ekot.
- Hjälp! Hjälp mig någon! Snälla hjälp! Men ingen hjälpte mig. Ingen hörde mig. Bara tjockisen och Oliver. Jag hörde hur förardörrarna öppnades och motorn startades. Adrenalinet susade genom mig och jag slungade mig in i väggarna med all kraft jag hade. I varenda vägg jag kunde se kastade jag mig in i. Det värkte i hela min kropp men det struntade jag i. Det ända jag kunde tänka på var "ut". Jag provade att bulta på väggarna och skrika med hes röst men inget hjälpte. Det var som om väggarna var ljudisolerade. Jag tog sats och slungade mig in i väggen igen med axeln före. Smärtan ilade till och spred sig i armen. Jag skrek högt. Både av smärta och för att jag var rädd. Så otroligt rädd för vad som skulle hända med mig. Jag andades tungt och tittade mig vilt omkring med håret piskandes och letade efter någonting. Vad som helst, men det fanns ingenting där. Ingenting som skulle hjälpa mig ut. Jag kände hur lastbilen skumpade iväg och lämnade huset bakom sig. Allt jag någonsin hade lämnades bakom mig. Hoppat sipprade ut ur mig. Det var för sent. Jag hade förlorat. Med en suck lutade jag ryggen mot väggen och sjönk ner på golvet. Jag drog upp benen mot magen och gömde ansiktet för att gråta ut. Stora tårar rullade ner. Jag storgrät och brydde mig inte i fast tjockisen och Oliver kunde höra mig. De kunde gått få lite dåligt samvete även om chansen var mycket liten att de faktiskt skulle få det. För tillfället struntade jag i allting. När tårarna slutade var jag röd i ögonen och kinderna var strimmiga av tårar. Jag kurade ihop mig till en boll på golvet och slöt ögonen för att försöka sova. Det gick si sådär, men jag somnade tillslut. Jag vaknade inte förens flera timmar senare av att dörrarna till lastbilen öppnades.