Drakön "drakryttarens hämnd"

Kap 25 "Fyra år senare"

Jag vek vördnadsfullt ihop mina kläder och lade dem i en hög på stolen. Utan att tänka på annat fortsatte jag bara med min syssla och lotsades att jag vek kläderna där hemma. Så som jag gjort innan...ja...ni vet. Det var tidigt på morgonen, men jag hade vaknat ändå. Jag kunde inte förmå mig att somna om. Idag var det min födelsedag. Min 20:de födelsedag. Det hade gått fyra år. Fyra jävla år sedan jag kom hit. Jag kände inte för att fira min födelsedag. Vad spelade det för roll liksom? Visst hade alla där blivit som en familj för mig. Fyra år är liksom en långt tid. Jag var vuxen nu och har en ny familj. Jag visste inte om jag ville skratta eller gråta vid tanken.
Med en suck tittade jag upp i taket. Såg mina föräldrar ner på mig nu? Hälsade de grattis till mig från himmelen?
-Jag önskar att ni vore här nu... Viskade jag rätt upp trots att jag visste att ingen hörde mig. Bara mamma, pappa och mormor.
-Grattis på födelsedagen! Viskade någon sakta bakom mig. Jag log och vände mig om för att möta Alvin när jag tvärstannade och svalde mina ord. Mina ögon brände. Det kunde inte vara sant.
-Har du blivit stum? Skrattade Derek från dörrhålet. I den stunden hade jag det. Var detta sant? Jag skakade förvånat på huvudet.
-Du...du är...ju död...stammade jag fram. Han skakade på huvudet. I nästa stund var han borta. Bara sådär. En blinkning och han var borta. Istället stod Alvin på hans plats och såg förvånat på mig.
-Vad menar Duved att jag är död? jag harklade mig och skakade bestört på huvudet.
-Föråt...jag sa ingenting. Alvin studerade mig med misstrogen blick innan han vände sig om för att gå.
-följer du med till frukosten? Vi har en födelsedag att fira! Skrattade han. Jag log och han närmade sig.
-Grattis på födelsedagen. Viskade han igen och drog in mig i en kyss. Jag besvarade den halvhjärtat. Med glittrande ögon släppte han taget om mig och gick sin väg. Japp! Det där hade också hänt efter fyra år. Folk skulle förmodligen kalla mig knäpp för att jag var tillsammans med en man som kidnappat mig och dödat Derek, men jag antar att fyra år hade gett mig chansen at lära känna honom. Han må vara en riktigt idiot för det mesta, men när det bara är vi två är han öm och snäll och visar en sida ingen annan tycks få se.

Twilight rusade emot mig och mötte mig i dörröppningen genom att slicka mig från topp till tå. Jag skrattade och försökte desperat knuffa bort hennes huvud medan hon täckte mig med saliv.
-Tänk att till och med du kommer ihåg min födelsedag! hon gav ifrån sig några brummande ljud som om hon höll med och slutade sedan att slicka mig. Jag log och höll hennes stora huvud som en kram och strök hennes nos med ena handen. Ingenting kändes så bra som när jag var tillsammans med henne. Sakta strök jag henne över ryggen innan jag satte foten i ena stigbygeln och svingade mig upp i sadeln. Twilight skakade på sig och kliade sig under armhålan innan vi gick ut samma väg som vi för fyra år sedan försökt rymma igenom. Nu fick vi flyga fritt. Vi kunde flyga vart vi ville. Vi hade inga begränsningar över huvud taget. Jag tror nog att jag aldrig utforskat så mycket som på dessa fyra år. Jag känner igen varje sten och varje liten ö  i närheten. Jag har varit överallt. Överallt förutom Drakön. På något sätt har jag inte kommit mig för att återvända. Dels för att det är det enda stället jag inte får åka för Alvin, men också för att jag inte riktigt vågat. Derek var den enda som gillade mig. Möjligen hans mamma. Alla andra tycktes ha något emot mig, alltså hade jag ingenting kvar att återvända till.
    Den rena luften träffade mig och jag andades djupt. Även Twilight tog ett djupt andetag och sträckte på sina vingar. En stark vindpust kom och jag vinglade till på hennes rygg innan jag lutade mig ner mot hennes huvud.
-Redo gumman? Hon svarade mig med att ivrigt skaka på huvudet. Med ett skratt tryckte jag hälarna mot hennes sidor och vi lyfte. Jag hade gjort det här miljontals gånger och ändå kändes det lika härligt och skrämmande som allra första gången. Med iver flög Twilight högt upp i luften och gjorde konster medan jag skrattade åt hennes beteende. Hon var 17 år och betedde sig som en treåring. Vi kom högt upp i luften och det brummande havet fanns under oss. Himlen som fortfarande var rosa av morgonsolen fick mig att tänka på min och Dereks flygtur. Jag fylldes med sorg och funderade på vad som hänt i morse. Saknade jag honom så mycket att jag hallucinerade honom överallt fortfarande? Efter fyra år? Det lät som om jag höll på att bli tokig. Med suck la jag mig ner på Twilights rygg och lät henne flyga själv i maklig takt. Jag stirrade upp på den rosa himlen. Ibland förstod jag inte riktigt varför det blev som det blev? Var det någon som bestämde att jag skulle få lida så mycket i mitt liv? Skulle det någonsin ta slut? Skulle jag hitta lycka igen? Vi kom längre och längre bort från Alvins ö. Det öppna havet fanns rakt framför oss som ett enda stort blått täcke. Det fanns inte många öar i närheten och de som fanns var så pass små att de knappt syntes från vår höjd. Plötsligt kände jag hur Twilight spände sig under mig. Med rynkad panna satte jag mig upp igen och spanade ut över vattnet. Hon stannade i flaxade i lyften på samma ställe. Vad var det hon såg? En liten ö fanns nedanför oss med bara några enstaka träd och stenar som skydd. Jag kisade för att se bättre. Var det något djur hon såg? Plötsligt började hon morra och jag blev riktigt orolig. En skugga svepte från det ena trädet till det andra och gömde sig i buskasket igen och både jag och Twilight ryckte till. Hon morrade ännu högre. Jag strök henne över halsen för att lugna henne, men alla muskler var på helspänn. Sakta sjönk vi längre ner och närmade oss ön. Ingenting rörde sig och jag började tro att vi båda inbillade oss.
-vad håller du på med? Jag hoppade skrämt till och vände mig bakåt. Alvin satt på sin drake och såg ner på mig.
-Du skrämde ju livet ur mig! Flämtade jag och Alvin skrattade.
-är det någonting? Du ser skärrad ut. Jag slängde en blick mot ön.
-jag tyckte jag såg någonting. Jag stirrade länge in bland träden, men ingenting rörde sig så jag beslöt att det bara varit en synvilla. Jag lät Twilight flyga upp till Alvin och vi började flyga tillbaka. Hela tiden slängde jag oroliga blickar bakom ryggen. Varför kändes det som om någon följde efter oss. Jag kunde inte låta bli att se en extra gång på ön och såg till min stora förvåning hur en drake störtade ut ur buskasket med en ryttare och flög i högsta fart ut mot det öppna havet. Bort från oss. Jag beslöt att ingenting säga åt Alvin.
-vad är det? Frågade han oroligt. Jag skakade på huvudet med rynkad panna.
-ingenting. Han såg inte övertygad ut.
-ärligt! Utbrast jag, men han var fortfarande inte övertygad. Med en suck såg jag ut över vattnet Alvin tog det som att jag inte vill prata om det. Istället bytte han samtalsämne.
-Tara...började han. Jag ville prata med dig om en sak. Jag såg på honom.
-Det är så att jag har bestämt mig för en sak och jag vet redan att du inte kommer gilla det. Jag har bestämt mig för att vi ska anfalla drakön. Jag spärrade skrämt upp ögonen.
-Du menar som...ett krig? Han nickade.
-Varför? Du har allting du vill ha. Varför måste du få mer? Alvin suckade och det märktes på honom att han visste att jag skulle säga så.
-Tara. Allting här handlar om makt. Jag är säker på att det fortfarande är så i din tid, men ni gör det på andra sätt. Här avgörs allting med krig. Så är det bara. Du måste lära dig att leva med det.
-men kan du inte bara prata med den nye hövdingen? Jag är säker på att detta kan lösas utan något sådant. Alvin gled med fingrarna genom sitt tjocka hår och suckade.
-Tara... Det handlar också om hämnd. Jag tror att det är någonting du helt enkelt inte kommer att förstå. Med de orden manade han på sin drake och flög i förväg. Jag såg länge efter honom medan en stor klump formade sig i magen. Det här kändes fel på så många sätt och ändå förstod jag. Jag är bara en del av hans armé. Jag måste lyda. Vare sig jag vill det eller inte är jag bunden kring hans finger. I ett krig lyssnar igen på mina invändningar. Jag blir så illa tvungen att blint döda alla som jag en gång känt på ön om Alvin säger åt mig att göra det.