Drakön "drakryttarens hämnd"

Kap 27 "Ett val"

Vad kostar det att komma tillbaka från det döda? Om du redan är död och påväg till andra sidan, men råkar stöta på någon som påstår sig kunna ta dig tillbaka till livet. Skulle du tacka ja utan att blinka? Och vad skulle denna främling ta i betalt?
     Jag spärrade upp ögonen och drog häftigt efter andan. Var var jag? Vem var jag? En kvinna låg böjd över mig. Hon var gammal och åldern hade skapat djupa rynkor i hennes ansikte. Ögonen var de klaraste blåa ögonen jag någonsin sett. Med ett brett leende strök hon bort håret från mitt ansikte med sina knotiga fingrar. Jag vågade inte röra mig.
-Ta det lugnt Tara. Du är okej nu. Viskade hon. En trygghet spred sig inuti mig när jag hörde hennes röst. Som en vaggvisa som lugna ett sovande barn. Jag slöt hastigt ögonen och tillät mig att ta det lugnt. Jag visste fortfarande inte vem jag var eller var jag var? Bara att mitt namn tydligen var Tara.
-var...var är jag. Mumlade jag. Kvinnan hyschade åt mig och strök mig över pannan som ett litet barn.
-ska vi göra en deal? Sa hon sakta och jag öppnade ögonen. Mitt hjärta skenade iväg och jag visste inte vad jag skulle göra. Med rynkad panna satte jag mig upp och såg mig omkring. Jag var omringat av ett vitt sken. Jag visste inte ens vad som var upp och ner. Jag och kvinnan var bara omringad av ett enda evigt vitt sken. Jag såg på kvinnan igen.
-vad för en deal? Frågade jag. Hon log ett leende jag inte riktigt kunde tolka.
-du har haft ett liv fyllt av äventyr, men också mycket lidande. Du minns kanske ingenting nu så jag hoppar till de viktigaste detaljerna. Du har ett sår som kommer spöka för dig resten av ditt liv om du väljer att leva, men en man som älskar dig och kommer hjälpa dig genom allt. Jag kan föra dig tillbaka till livet. Då kommer du också få tillbaka dina minnen. All smärta och sorg du någonsin känt, men också varje glädje och skratt du skrattat. Jag kan föra dig tillbaka till livet, och jag kan även föra dig över till andra sidan. Det är du som väljer. Jag rynkade pannan. Ett sår som kommer spöka för mig resten av livet? Och vem kunde denna man vara som tydligen älskade mig så? Jag ville veta, men ville jag minnas varje smärta jag känt i hela mitt liv? Jag visste inte vad jag skulle välja. Kvinnan strök med sina beniga fingrar genom sitt vita hår och började nynna en melodi medan hon kammade sig själv. Jag studerade länge hur hon drog var drag och redda ut de tovor hon hade. Tonerna förtrollade mig. De lät som dansande små älvor och jag kunde inte låta bli att le. Hon slutade tvärt och vände sig emot mig.
-vad blir det, Tara? Liv eller död? Jag bet mig i tungan och tog ett djupt andetag.
-Jag vill tillbaka. Jag är inte redo att dö ännu. Hon nickade som om hon redan visste att det skulle bli mitt svar. Försiktigt tog hon mina händer i sina och såg mig djupt in i ögonen.
-kommer det kosta mig någonting? Frågade jag oroligt. Hon fortsatte bara att le.
-du kommer få betala i sinom tid. Se bara till att leva ett långt och lyckligt liv från och med nu. Log hon innan hon slöt sina ögon. Tyst för sig själv började hon rabbla upp en massa ord på ett språk jag inte kunde förstå. En konstigt känsla dök upp i min mage. Jag svalde. Sedan kände jag en brännande smärta i min sida och jag flämtade. Det vita ljuset runt omkring oss började snurra och blev mörkare och mörkare som om bakgrunden byttes ut. Ett hugg i hjärtat. Jag mindes all sorg jag haft i livet. Jag förlorade många i min närhet. Jag fylldes av glädje och jag mindes en kyss från en speciell person. En pirrande känsla i magen och jag mindes ett leende från samma person. Plötsligt, som om någon slagit ett hål i väggen kom alla mina minnen tillbaka. Jag mindes precis allting. Jag flämtade efter lyft och stirrade på kvinnan som fortsatte att rabbla upp oförklarliga ord framför mig. Omgivningen snurrade allt fortare och fortare. Jag slöt ögonen för att inte bli yr. Det var det konstigaste känslan jag någon sin känt och ett av de smärtsammaste sakerna jag upplevt. Plötsligt slutade allting tvärt. Det slutade snurra i mitt huvud och allting var borta. Det enda jag kände var en dov smärta i min vänstra sida. Jag öppnade sakta ögonen och de kändes som om ögonlocken var gjort av stenar. Framför mig satt inte längre kvinnan och omgivningen var inte längre vit. Jag såg mig omkring. Jag låg inne på Dereks rum. Yrvaket gled jag med blicken över träplankorna i taket och jag försökte sätta mig upp, men jag fick sådan yrsel i huvudet att jag var tvungen att lägga mig ner igen. Jag svalde hårt.
-berätta inte för någon. Viskade kvinnans röst i mitt huvud. Sedan var hon borta.jag hostade och det brände till av smärta. Min hand gled till min sida och jag kände ett bandage som var lindat kring min midja. Jag hade bara på mig min BH och byxor och skor. Min tröja låg på golvet bredvid mig. Den var sönderskuren som om det klippt i den för att få den av mig. Jag suckade. Ville jag verkligen veta varför. Dörren öppnades plötsligt och jag höjde huvudet. Dereks mamma stack in huvudet. När hon såg att jag var vaken spärrade hon upp ögonen och gapande med munnen. Länge stod hon i dörröppningen innan hon plötsligt rusade fram till mig och slängde sig runt min hals. Hon snyftade i mitt öra,
-Du lever! Åh, kära Tara! Du lever! Snyftade hon! Jag besvarade hennes kram med ett leende.
-Jag måste träffa Derek. Svarade jag med torr röst. Hon släppte kramen och höll fram ett glas med vatten.
-såklart, men drick först. Du måste ta det lugnt. Jag tog emot vattnet och drack det i stora klunkar. Det kändes härligt mot min brännande strupe.
-hur länge har jag varit borta? Frågade jag. Dereks mamma såg länge på mig.
-nästan tre dagar. Derek hade helt tappat hoppet. Han har inte besökt dig på hela dan för han tror att du är död. Hon log. Jag också. Försiktigt ställde jag ner glaset på bordet intill sängen. Och försökte sätta mig upp. Det gick mycket långsamt och varje muskel skrek av utmattningen. Det brände av smärta i min sida och jag bet mig i tungan för att inte skrika ut högt. Dereks mamma hjälpte mig att sätta mig på sängkanten och få  mig tröjan. Det tog ett bra tag för vi gjorde det långsamt. Jag var alldeles svettig när jag tillslut reste mig upp och fick stöd av Dereks mamma. Hon höll mig uppe i ett stadigt grepp medan vi långsamt gick steg för steg. Det kändes som att jag fick göra allting från början. Lära mig gå igen. Varje steg vinglade och jag hade svårt att kontrollera mina fötter. Jag lyckades dock ta mig genom rummet och nerför trapporna med hjälp av den fantastiska kvinnan bredvid mig. Vi stannade nedanför trapporna för att jag skulle få hämta andan innan vi fortsatte. Jag ville skrika och gråta på samma gång för att det gjorde så ont, men tanken på att träffa Derek var mer ön nog för att få mig att fortsätta. Hon öppnade dörren åt mig och jag möttes av solljus. Det var mitt på dagen. Jag höjde ena handen för att inte bländas medan jag blickade ut. En tår föll nerför min kind. Där gick folk omkring, bärandes på virke och verktyg. De flesta av husen var redan halvt uppbyggda och nerbrunna kolresterna var bortplockade. En fågel kvittrade och flög förbi och jag följde den länge med blicken. Vi tog oss ut och nerför trapporna. Jag kände gruset knastra under mina skor och jag drog in den härliga doften. En blandning av skog och drakbajs. Bland folkmassan fanns ett högt sorl. Jag spanande spänt för att hitta Derek och där var han. Ett par kvinnor skingrade sig och där stod han. Han lutade sig mot en spade och pratade med en man. I hans ansikte såg jag ingenting annat en sorg. Han försökte le och vara vänlig åt mannen med det gick bara inte. Jag brast ut i ett leende.
-Derek! Skrek jag så högt jag förmodade. Derek! Derek ryckte till där han stod och såg sig förvånat om. Hans blick letade efter personen som ropat hans namn. Han passerade mig med blicken och stannade upp. Han tappade spaden och den föll till marken. Han såg på mig med halvt öppen mun som om han inte riktigt kunde tro det. Han började gå, sedan sprang han. Till sist rusade han genom folkmassan och knuffade undan alla som kom i hans väg. Under tiden brast han ut i ett leende. Dereks mamma släppte taget om mig och jag stapplade mödosamt framåt.
-Tara! ropade han. I nästa stund omringades jag av hans starka armar. Han lyfte mig högt upp i luften och jag skrattade och grät om vart annat. Jag drog in hans välbekanta doft. En doft jag trott att jag aldrig mer skulle få känna. Han kramade mig hårt och jag kramade tillbaka. Jag struntade i smärtan jag kände i mitt sår ljust nu. I den stunden kvittade det. Derek grät när han släppte taget för att se mig in i ögonen. Han höll mitt ansikte i sina händer som han gjort precis innan jag dött. En tår rann nerför hans sotiga ansikte.
-Du lever! Viskade han som för att övertyga sig själv. Som om han inte riktigt trodde på det själv.
-du trodde väll inte att jag tänkte lämna dig här själv med alla idioter? Skrattade jag. Han skrattade också innan han kysste mig. Länge. Jag besvarade girigt hans kyss. För första gången kändes allting så himla rätt. Som om en sista pusselbit sats på plats. All sorg jag känt kvittade i den stunden för vad jag kände då var hundra gånger bättre. Sakta släppte Derek kyssen och drog in mig i en hastigt kram igen innan han studerade mig.
-Du har ändrat en hel del. Sa han medan han granskade mig från topp till tå. Jag skrattade. Hade han kollat sig själv i spegeln? Han var nästan som förbytt. Skäggstubben hade växt ut en hel del och ögonen hade sjunkit en bit in i ögonhålorna. Axlarna hade blivit bredare och musklerna större. Han hade förvandlats från pojke till man och hans röst var mörkare än vad jag minns. Det svarta håret stod åt alla håll och han såg bokstavligen ut som ett troll, men han var i alla fall mitt troll. Jag log och gav honom en till kyss. Han skrattade med rynkad panna.
-vad var det där för? Skrattade han.
-det där var för att jag hittat mitt troll igen. Svarade jag.
-----

Hej! Förlåt för kort kapitel, som dessutom inte är rättat, men det får ni leva med😂 detta är det näst sista kapitlet innan boken är slut😭 men jag vill bara säga tack till alla som läser💕💕 och till alla som kommenterat och stöttat💕 ni är guld värda💕