Drakön "drakryttarens hämnd"

Kap 8 "Draken"

Varje steg var så pass tungt att jag kunde känna de svaga vibrationerna i golvet. Dammet virvlade runt i luften och jag började hosta. Den grymtade högt. Panikslaget slängde jag mig bakåt och hasade mig ut ur grottan på alla fyra. Jag hade då inte tid att ställa mig upp, paniken gjorde att jag inte heller kunde tänka klart. Om det var något jag visste om vilda djur var det att man aldrig skulle vända ryggen åt dem så jag såg till att alltid se rakt på den. När jag hasat mig ut i solljuset reste jag mig upp och började springa. Jag var så panikslagen att jag snubblade några gånger. Innan jag hann komma iväg kände jag hur någonting slingrade sig runt min fötter och hindrade mig från att springa. Jag föll med en duns på magen och känner förskräckt hur det som nu slingrat sig runt mina ben drog mig tillbaka till grottmynningen. När den stannade släppte den taget om mig och jag vände mig blixtsnabbt på rygg. Jag hann se en slingrande svans glida in i grottöppningen. Mitt hjärta bankade hårt och jag andades häftigt. Var detta min död? Skulle denna varelse slita mig i stycken?
Plötsligt knakade det i buskarna som halvt täckte grottöppningen. De skakade våldsamt och jag vågade knappt andas. Jag blundade hårt och tvingade bort tårarna. Det sved i mina knän och handflator. Förmodligen efter fallet. Från mörkret framträdde den mäktiga varelsen och jag drog efter andan. Det kan inte vara sant! Jag skakade vilt på huvudet.
-inte en chans! Du finns inte! Viskade jag för mig själv i tron om att jag hallucinerade. Förmodligen hade jag druckit för lite och fantiserade att denna varelse var framför mig, men hur mycket jag än blinkade och gnuggade ögonen stod den fortfarande där. En drake. Den var ungefär lika stor som en större häst om man räknade från manken. Halsen däremot var lång och det ståtliga huvudet vilade på toppen. Huvudet var diamantformat med två skruvade horn från sidorna. Från näsborrarna slingrade sig rökmoln och det fick mig att svälja hårt. Den satt bara ner och såg på mig med de brandgula ögonen. Jag gissade att när den satt ber och sträckte på halsen som aldra mest blev den över 3 meter lång. Det var en skräckinjagande syn. Ögonen såg på mig instinktivt och vägrade lämna mig. Den gav ifrån sig ett svagt brummande läte och reste på sig. Den gick på alla fyra som en hund, men den långa svansen fick den att se mer skräckingjagande ut. De tjocka, mörkblåa fjällen glänste o solljuset. På alla tassar hade den fem sylvassa klor och jag hoppade för allt i världen att han inte tänkte använda dem på mig. Den lunkade sakta fram till mig med svansen svingandes från den ena sidan till den andra. Jag hasade mig förfärat bakåt, men visste att det var lönlöst. Istället stannade jag och lät den komma närmare. Om den var vänlig hade jag tur. Hade jag otur så... Det ville jag helst inte tänka på.
     Den sänkte sitt stora huvud emot mig och lutade varsamt på mitt mörkbruna hår. Den puffade försiktigt på mitt huvud och jag slöt ögonen. Den luktade överallt på mig för att avgöra om jag var värt besväret att döda eller inte. När jag öppnade ögonen var dess ansikte rakt framför mig och jag såg rätt in i de brandgula ögonen. Den puffade ut ett enormt rökmoln i mitt ansikte och jag hostade högt. Det fick den att hoppa till och backa bakåt. Den väste högt och blottade de hundratals sylvassa tänder i gapet. Jag satt kvar på min plats och lät den komma fram igen, men det tycktes den inte vilja göra. Den la sig ner på marken och slingrade sin svans runt sin kropp. Det såg ut som den tältet sova, men den höll alltid ett öga på mig.
      Det gick en timme utan att jag rörde mig. Mina armar hade börjat värka redan efter tio minuter. Nu kunde jag inte känna dem alls. Draken höll fortfarande ett vakande öga på mig. Såhär kunde vi ju inte ha det märkte jag till sist. Då skulle jag vara tvungen att sitta här hela dan. Jag reste mig sakta upp med framsträckta händer. Draken var blixtsnabbt på fötter och öppnade sitt gap. En enorm stråle med eld seglade emot mig och jag hann precis ställa mig till sidan innan den träffade mig. Jag kände hetta från den svida mot min hud. Sedan stängde han gapet igenschaktat elden slutade komma. Med mycket långsamma rörelser tog jag bort ryggsäcken från min rygg och öppnade den. Hela tiden morrade draken varnande och var fullt bered på att försvara sig med elden igen. Jag plockade fram smörgåsarna Miranda gett mig, tog bort plastfolien runt omkring och slängde fram två stycken. Draken såg misstänksamt på dem innan den kröp fram och nosade försiktigt på dem. Sedan slukade han dem i en munsbit. Den slickade sig runt munnen och såg sedan på mig som för att fråga om jag hade fler.
-ledsen killen...eller tjejen...vad du nu är, me. Du åt alla. Jag har inga fler. Den fladdrade med näsborrarna och gick fram till mig med snabba tunga steg. Instinkten sa mig att vända om och springa, men jag stod kvar. Dess huvud var kanske en halv meter ifrån mitt. Sakta öppnade den munnen och jag trodde den skulle skjuta sin eld, med den gav mig en halvhjärtad slick på kinden som tack för maten. Jag log, mest för att jag var så rädd och sträckte sakta fram handen. Den stod kvar när jag sakta la min hand på dess nos. Fjällen var lena mot min hud och det kändes inte alls som jag trodde det skulle göra.
-Var kommer du ifrån? Viskade jag medan jag sakta strök den mellan ögonen. Den blundade och tycktes njuta. Såklart svarade den inte så jag fick lista ut det själv. Kanske hade den några böcker om det på Akademien. Jag var tvungen att ta mig tillbaka. Så var det bara. Jag plockade upp min ryggsäck och slängde den över axeln. Försiktigt vände jag ryggen mot draken och var mycket väl medveten om den risk jag utsatte mig själv för. Den stod bara på sin plats. Jag började gå och när jag slängde en blick över axeln satt den bara ner med huvudet en aning på sned och studerade mig. Jag tog ett djupt andetag och började springa. Den följde som tur var inte efter. Det enda jag hade i tanken var att komma tillbaka till RCD Akademien så fort som möjligt. Innan de märkte att jag var borta.

När jag skymtade Akademien flåsade jag häftigt. Klockan var redan 10 på morgonen och jag hade inte sovit en blund under hela natten. Ögonlocken kändes tunga som bly. Jag letade efter hålet jag smitit ut ur och kröp igenom. Med tassande steg smög jag fram till dubbeldörren. Den gick upp med ett lätt klick och jag stannade upp för att se att ingen hörde. När ingen kom stängde jag tyst dörren bakom mig och tassade upp till mitt rum. Alla andra var på lektion så det fanns ingen risk att någon skulle se mig. Jag kände mig övernaturlig eftersom jag kunde ta mig fram så fort helt plötsligt. På bara några sekunder hade jag bytt om till den röda uniformen och smugit ner till kemisalen. Läraren stod och pratade när jag öppnade dörren. Alla vände sina blickar mot mig.
-Eh...förlåt att jag är försenad. Jag tittade ner i golvet och satte mig på en plats. Oliver och Miranda stirrade på mig, men jag undvek deras blick.
-Varför är du försenad då? Frågade läraren med irriterad röst och vilade handen med kritan mot tavlan. Jag spärrade upp ögonen. Vad skulle jag egentligen svara på det?
-Jo...eh...jag blev inlåst på toaletten. Av någon. Hon tycktes nöja sig med svaret och vände sig mot tavlan igen för att fortsätta undervisa . Jag andades lättat ut. Jag skyndade med att anteckna det hon skrivit på ett papper som låg precis intill mig. Resten av lektionen följde jag med så gott jag kunde för att slita tankarna från draken. På något sätt kände jag mig skyldig att hjälpa den.
      När det äntligen ringde in för lunch bombade Oliver och Miranda mig med frågor utanför det tomma klassrummet.
-Vad i sjuttsingen håller du på med? Oliver suckade frustrerande och slängde väskan över axeln.
-Varför kom du tillbaks? Miranda såg lättad ut i sina ögon och log mot mig. Förmodligen var hon glad att se mig välbehållen.
-Ja...jag kan inte säga det just nu. Det ända jag kan avslöja är att jag träffade...eh...någon. Jag såg ner i marken och undvek deras blickar. De tittade oförstående på varandra, men sa ingenting. Oliver drop fingrarna genom sitt hår och suckade högt av frustation. Förmodligen var han en smula arg för att jag kommit tillbaka när det varit så svårt för mig att rymma.
-Kan vi inte bara gå och äta lunch nu. Utan några frågor? Frågade jag dem och tittade från Miranda till Oliver. båda nickade och vände på klacken mot matsalen.

Det var en besvärlig tystad mellan vi tre. Alla satt och tittade mellan varandra medan vi tuggade på de varma smörgåsarna. Ingen av dem ville fråga eftersom jag hade sagt det, men jag såg hur gärna de ville veta.mMiranda var den första som pratade.
-Vem var det du träffade igentligen? Hon svalde ner och bet av en till bit från sin varma smörgås. Jag tittade ner på mina fötter och skruvade besvärat på mig. Skulle jag verkligen berätta.
-Ni skulle ändå aldrig tro mig. Var allt jag sa för det skulle de verkligen inte. Jag träffade ens rake som jag nu måste hjälpa. Jag skulle lika gärna kunna dumförklara mig redan.
-Klart vi gör! Eller hur Oliver. Oliver nickade instämmande mot Miranda. De båda såg så självsäkra ut. Jag visste ändå att de inte skulle tro mig.
-Jag kanske berättar sen, men först måste jag ta reda på en sak. Var ligger biblioteket igentligen?
-Bredvid gymnastiksalen. Kan vi hjälpa dig att leta efter något? Oliver rynkade ögonbrynen. Jag skakade bara på huvudet och fortsatte äta på min smörgås som om det var den viktigaste saken i världen just nu.