Drakön "drakryttarens hämnd"

Kap 5 "Smidande planer"

Nästa morgon ringde väckarklockan igen, klockan 5 den här gången. Trött fumlade jag omkring för att försöka stänga av det irriterande ljudet. Ringklockan var liksom av de gamlare modellerna som gav ifrån sig ett så irriterande ljud. Jag fick av klockan, men la huvudet tillbaka på kudden och suckade högt. Inatt hade jag legat länge och grubblat över hur jag skulle komma härifrån. Idé efter idé hade ploppat upp i huvudet, men inge som lät vettig. Till slut kom jag på att jag nog borde berätta för Oliver och Miranda. De var ju trots allt de enda vännerna jag hade. Jag hade ställt klockan att ringa tidigare för att kunna prata med Miranda och Oliver i lugn och ro så jag var så illa tvungen att reda mig ur den varma sängen. Kylan trängde in när jag drog ifrån mig täckte och jag huttrade högt med skallrande tänder. Varför är det alltid så svårt att kliva upp ur sängen på morgonen? Sakta reste jag mig upp från sängen och drog på mig den smutsiga uniformen som vilade på stolen bredvid sängen. Sedan gjorde jag allt det vanliga, borstade håret, tvättade ansiktet och det. Tråkiga grejer, jag vet. Försiktigt öppnade jag dörren och kikade ut i korridoren. Tom. Med ett lättat leende smög jag ut och var noga med att inte smälla igen dörren för att göra så lite ljud som möjligt. Trots att jag inte gjorde det kändes det som att jag trippade på tå längst korridoren. Noga såg jag mig om ifall någon mot förmodan skulle vara vaken, men ingen frisk person är uppe klockan 5. Jag antar att jag inte är en av de friska människorna då. Försiktigt smög jag till trapporna och rundade hörnet. Jag var nära att kollidera med något och blev så rädd att jag hoppade bakåt med en förskräckt min. skriket kvävde jag. Personen blev lika förvånad som jag.
-du skrämmer ju livet ur mig! Hojtade Chris och satte ena handen mot hjärtat för att lotsas få en hjärtattack. Jag tog ett djupt andetag för att lugna mitt eget hjärta innan jag svarade.
-Kul att se dig också. Jag gav honom ett sarkastiskt leende och han skrattade halvhjärtat.
-så varför är du uppe och skuttar? Frågade jag. Han tittade sig omkring som för att se att ingen var där innan han sakta lutade sig närmare mig. Han gav mig en varnande blick och pekade på mig med sitt finger.
-Detta stannar mellan dig och mig! Lova att inte säga till någon! Jag nickade hastigt och var tvungen att luta mig bakåt. Så nära var han. Han såg sig omkring än en gång.
-ingen vet det, men klockan fem, om du är först, serveras det choklad! Jag höjde ena ögonbrynet. Var det allt? Alla hemlighetsfulla blickar för lite choklad? Klart att det är gott, men att gå upp klockan 5 varje morgon för choklad tycker jag inte det är värt det. Chris såg min min och skrattade lågt.
-du får två hela chokladplattor bara för dig själv! Varje morgon! Nu började jag förstå vitsen. Jag skrattade hastigt och gav honom tummen upp.
-oroa dig inte, jag berättar inte för någon bara du ger mig en av dagens chokladplattor! Chris såg ut som han blivit fångad i en fälla och suckade sorgset.
-kör till! Jag skrattade och han med. Jag visste att han bara spelade överreagerande och allt det. Han gav mig give me five och klappade mig på axeln innan han gick förbi.
-ses senare, och då har jag din chokladplatta! Jag skrattade och gick nerför trapporna medan Chris fortsatte sin jakt efter choklad. Jag kände mig en aning glad att han ändå berättade det här för mig. Det kändes som någonting han inte berätta ens för sina närmaste vänner. Fast vem var jag att komma med sådana tankar, det var ju bara choklad. Försiktigt knackade jag på dörren till Mirandas rum. Rum nummer 5. Först hördes ingenting bakom dörren och jag antog att hon inte hört det eftersom hon sov, men efter några sekunder hördes tassande steg och Miranda öppnade dörren. Hon gäspade stort och gnuggade förgäves bort sömnen ur ögonen. Denna gången såg håret inte alls lika trassligt ut, tack och lov.
-Är du redan vaken? Hon visade mig in i rummet och vände sig mot spegeln.
-Är det någonting särskilt som händer när du redan är uppe och skuttar klockan fem på morgonen? Hon stod framför spegeln och satte upp det bruna håret i en hästsvans innan hon gäspade så högt att käkarna knakade.
-Jag behöver berätta en sak för dig och Oliver. Jag skruvade på mig och bytte nervöst vikten från det ena benet till det andra. Miranda såg på mig genom spegel med bekymrad min.
-Det låter allvarligt. Jag nickade.
-Det är det, vet du var Oliver har sitt rum? Jag behöver prata med er båda om det? Hon sprack upp i ett svagt leende.
-Japp! Högst upp, utan hiss vill jag påpeka. Jag suckade och såg på Miranda medan hon grabbade tag i sin uniform och klev in i toaletten. Verkade som jag fick börja dagen med ett gympapass.
Benen värkte när jag trappade upp för de sista trapporna. Vi var nu på åttonde våningen vilket var den sista tack och lov. Miranda gick försiktigt fram till en dörr och knackade på. Nr 83. Dörren knarrade när den öppnades och i dörröppningen stod Oliver. Han hade på sig ett par ljusblåa pyjamasbyxor med vita, fluffiga moln. De var söta. Överkroppen var bar och jag kunde inte slita blicken från hans magrutor. En lätt rodnad steg på mina kinder och jag vände hastigt bort blicken.
-Vad gör ni här? Han växlade frågande blicken mellan mig och Miranda samtidigt som han gäspade stort. Miranda såg på mig en sista gång och jag nickade till henne som svar.
-Tara har någonting hon vill säga. Jag drog ett darrigt andetag och klev in efter Miranda. Nu kunde jag inte backa ur längre. Vi satte oss alla tre på Olivers obäddade säng. Den var fortfarande varm från Oliver som legat i den. Vi var alla tysta ett tag innan jag började berätta.
-Jo. Det är så här...började jag. Att jag har hittat en utgång genom stängslet. Jag pausade och tittade på dem. De rörde inte en min. De såg bara hastigt på varandra innan de vände uppmärksamheten mot mig igen.
-Jag tänker rymma. Det ryckte i Olivers käkar. Han ville säga något, men det tog ett tag innan han kunde forma orden.
-och du hade ingen tanke på att ta med oss? Hans röst darrade och man kunde höra en ilska byggas upp. Antagligen kände han sig utanför. Jag svalde hårt och knäppte nervöst händerna framför mig i ett försök att få dem att sluta. De fungerade inte.
-det är just det. Hålet är väldigt väldigt litet. Så pass litet att jag knappt ryms igenom. Bara om jag riktigt trycker mig. De nickade båda två på huvudet. Alla tre förstod vi att jag var mycket mindre. Oliver var stor och muskulös, Miranda var visserligen slank och smal, men hon var kurvigare än mig. Hon skulle ändå inte rymmas igenom. Oliver och Miranda tittade nervöst på mig.
-Tänker du bara lämna oss till vårt öde? Miradas röst darrade. Hon lät uppriktigt sagt förtvivlad.
-Nejdå! Utbrast jag. Ni förstår, innan jag kom hit träffade jag en kille. Och så berättade jag hela historien som Osckar berättat för mig.
-Han gav mig den här! Jag höll fram klockan så att de kunde se den.
-Och? Oliver rynkade pannan och kunde helt klart inte se vad den egentligen var. Fast den såg bara ut som en vanlig klocka.
-Det är en sändare som visar min offentliga position. Han gav mig den för att de skulle kunna hitta Akademien och sätta stopp för den, men eftersom jag ska ge mig iväg tänkte jag ge den till dig Miranda. Miranda höjde på ena ögonbrynet.
-Varför? Hon snyftade samtidigt som hon tog emot klocka och satte den på rätt plats på hennes handled.
-För att de ska kunna hitta Akademien. Jag kommer försöka komma ut genom hålet och leta reda på Osckar. Deras trupper kommer sedan leta efter sändaren och hjälpa er och alla andra ut härifrån. På det viset tar det inte lika lång tid. Båda två tittade sorgset på mig medan Miranda snyftade och ögonen var glansiga. När som helst skulle de svämma över. Jag förstod henne inte riktigt. Hur kunde hon ha fäst sig vid mig så när vi bara känt varandra i två dagar? Oliver la en tröstande hand på hennes axel och hon torkade hastigt bort en tår som lyckats smita.
-då är det det lilla problemet med att komma ut. Kan ni hjälpa mig med det? Som riktiga vänner gör. Oliver och Miranda tittade på varandra ett bra tag innan de nickade åt mig.
-Vi hjälper dig. Sa de i kör.