Livet innan studenten / Foscar

1.

"Tja, Felix"

Hälsningsfrasen lämnar dina läppar i en avslappnad ton och du sträcker fram handen. Jag betraktar dig som i hypnos, kan omöjligt få mina stilla kroppsdelar att lyda. Fortsätter bara att stirra på dig och din framsträckta hand vilket får ett lågt skratt att fly dina läppar. Då först kommer min reaktion.

"Ehm, Oscar"

Svarar jag försiktigt och lyckas slutligen få mina frusna kroppsdelar att lyda. Min hand landar i din och när din varma hud möter min så sveper en plötslig vind av nervositet igenom mig. Du ler och skakar min hand med långsamma, noggranna rörelser. Dina gröna ögon inspekterar mig noga. Jag börjar nästan undra om jag har något i ansiktet. Men innan jag hinner fråga så ger du mig ett sista leende innan du vänder dig mot nästa person som tar del av din avslappnade hälsning. Och jag i min tur är tvungen att andas djupt för att återfå fokus.

Felix. Namnet cirkulerar runt i min hjärna och jag låter det lämna mina läppar i en viskande ton. Bara för att få höra mig själv säga det. Höra hur bra ditt namn passar ihop med mitt.

Blir avbruten av en glad brunett som sträcker fram sin hand och presenterar sig som Saga. Skakar hennes hand med en självsäkerhet som tidigare var som bortblåst, då jag skakade din hand. Hennes leende är vackert, men det är inte som ditt. Inte ens i närheten av ditt.

Brunetten vid namn Saga går likt dig vidare till nästa person medan jag står kvar med blicken fortfarande fäst på din ryggtavla som banar sig iväg mellan personerna som står samlade i en enda kaotisk hög. Din självsäkerhet syns på långa vägar och ditt maskulina skratt fyller luften gång på gång. Jag kan inte låta bli att undra vad det är som är så roligt. Jag kan inte undgå att känna en längtan efter att höra skämtet som får dig att skratta, att få dela ett skratt med dig. Få ta del av dina menande leenden och intensiva blickar.

När vi släpps iväg på rast och inte längre har klassrummets och lärarens trygghet att falla tillbaka på så delar alla upp sig i små grupper. Du stegar självsäkert iväg med en hel drös av högljudda killar och fnittriga tjejer efter dig. Alla liknar dem varandra i stil och alla försöker dem överösta varandra genom att höja rösten eller skratta högst. Det är inte svårt att förstå att denna grupp av tonåringar kommer att bli de populära.

Jag står avvaktande vid sidan av med blicken fäst på den högljudda drösen av elever. Hade man gett mig en blick så hade man direkt placerat mig som en av dem, vilket gör att en del förvånade blickar möter min när jag sjunker ner vid ett runt bord där två killar redan sitter. En av dem låter pekfingret följa det noggrant lagda schemat som vi tidigare fått utdelat. Den andra ger mig en förvånad blick innan han slutligen sänker ner blicken i telefonen.

Jag sitter stelt på min stol och använder fingrarna för att lägga några hårslingor till rätta innan jag harklar mig svagt. Genast vänds de två killarnas blickar upp mot mig.

"Adam och Viktor var det va?"

Frågar jag vänligt och de båda nickar och ger varandra ett snabbt ögonkast innan de nickar igen. Synen får mig nästan att skratta men jag lyckas omvandla skrattet till ett vänligt leende innan jag drar en hand genom håret och lutar mig bakåt på stolen.

"Oscar"

Säger jag med en ledig röst och de båda nickar igen. Jag ska precis öppna munnen för att fortsätta samtalet när en lång, slank blondin slår sig ner på den lediga stolen mellan mig och den jag tror är Adam.

"Hej jag försöker prata lite med alla, jag heter Therese men kalla mig Tess"

Säger hon och fnittrar tillgjort. Jag ger henne ett varmt leende trots att jag tvivlar på att vi någonsin kommer att fungera ihop.

"Oscar, eller hur?"

Frågar hon sedan entusiastiskt och lutar sig en aning fram över bordet. Trots att jag har tillräckligt med respekt för att inte stirra så kan jag ändå inte undgå att notera hur henens bröst blir väldigt tydliga i det urringade linnet hon bär när hon sitter på det sättet. Envist behåller jag vår ögonkontakt innan jag nickar och nickar lite mot killarna som sitter vid bordet.

"Det här är Adam och Viktor"

Säger jag och de båda tittar förvånat upp vid benämningen av deras namn. Tess ger dem inte ens en blick utan nickar bara kort innan hon ler vad hon anser flirtigt mot mig. Jag kan inte låta bli att flina över hennes beteende men hon tolkar mitt flin som något positivt och fnittrar lågt medan hon snurrar en hårslinga runt fingret.

"Ey Tess, ta med honom hit istället"

Hörs plötsligt en bekant stämma och jag lyfter blicken för att möta ett par gröna ögon som möter mina blåa med en tydlig intensitet.

Tveksamheten försvinner i samma veva som ett litet leende pryder dina läppar. Hade det varit någon annan så hade jag aldrig frivilligt anslutit mig till den gruppen av människor. Men nu är det inte bara någon. Det är du. Och det faktum att det var just du som indirekt bad mig att komma över får mig att resa mig upp innan Tess ens har bett mig.