Livet innan studenten / Foscar

20.

Jag vaknar upp sent på förmiddagen av att telefonen vibrerar på nattduksbordet och ett klagande läte smiter ut genom mina läppar medan jag fumlandes försöker att få vibrationerna att avta. Utan att egentligen tänka efter vad jag håller på med så sveper jag med fingret över skärmen och låter telefonen slappt ligga pressad mellan kudden och örat.

"Mhm?"

Är allt jag får ur mig och ett lågt skratt fyller luren vilket genast får mig att förstå att det är du som ringer. Suckandes mumlar jag fram ditt namn och kan nästan föreställa mig hur du flinar.

"Oscar, jag ringer dig på FaceTime. Allt jag ser är ditt öra"

Yttrar du med skratt i rösten och jag muttrar tyst för mig själv innan jag lyfter upp telefonen i handen så att mitt ansikte speglas i skärmen. På skärmen får jag syn på ditt leende och det fladdrar till i maggropen innan jag upptäcker hur ditt leende faller och du studerar mig med en bekymrad rynka i pannan.

"Du är ledsen"

Konstaterar du till slut och jag blir såpass överrumplad av din oväntade kommentar att jag först bara stirrar på ditt ansikte som visas på telefonens skärm.

"Jag är inte...varför tror du det?"

Får jag ur mig med en hackig röst och ditt bekymrade ansiktsuttryck återstår medan du försiktigt lutar dig framåt så att du kan studera mig noggrannare.

"Jag ser det på dig Oscar. Vad är det som har hänt? Är du okej?"

Får du ur dig med en orolig stämma och jag släpper ur mig en tung suck samtidigt som jag förundras över det faktum att du faktiskt lyckades se på mitt ansiktsuttryck att jag i självaste fallet känner mig rätt nedstämd. Jag möter din blick genom skärmen och trots att det inte kan mäta sig med att beskåda din gröna iris i verkligheten så fladdrar det ändå till i maggropen på mig.

"Jag är okej. Jag känner mig bara lite nere I guess"

Säger jag ärligt eftersom att jag är övertygad om att du på något vänster ändå hade fått reda på sanningen om jag ljugit. Du sitter tyst en stund innan du nickar för dig själv och slänger en snabb blick på klockan som jag vet sitter uppsatt ovanför din säng.

"Jag är hos dig om 20 minuter max, vi ses snart Oscar"

Säger du plötsligt och innan jag hinner besvara din kommentar så har du avslutat samtalet och det är försent för mig att invända. Inte för att jag vill stoppa dig, jag vill ha dig här. Hela tiden. Men inte ska du behöva komma hit varje gång jag känner mig nere, speciellt inte när det handlar om dig.

25 minuter senare knackar det på dörren och jag reser mig motvilligt ur den varma sängen och drar på mig ett mjukisbyxor över kalsongerna innan jag klampar ner för trappan och öppnar dörren där du väntar med ett varmt leende på läpparna.

"Hej Fe-"

Min hälsning avbryts genom att du överrumplar mig och drar in mig i din famn. Dina svala händer håller om min bara rygg och jag ryser av beröringen samtidigt som jag njuter av din närhet. Mitt hjärta spårar i bröstet och min nedstämdhet är som bortblåst. För jag är precis där jag vill vara, i din famn.

"Hur är det Oscar?"

Mumlar du fram mot min axel och jag ryser av dina andetag mot min bara hud och tillåter mig själv att krama om dig hårdare. Att komma ännu närmare.

"Nu mår jag bra"

Säger jag bara med en låg röst och sluter ögonen medan jag känner hur dina svala händer stryker mig lätt över ryggen och omfamnar mig tryggt.