Livet innan studenten / Foscar

7.

"Oscar"

Som vanligt påbörjar du samtalet genom att yttra mitt namn. Jag förflyttar blicken från insidan av mitt skåp för att låta den möta dina gröna ögon. Du möter mig med ett leende som jag inte kan motstå att besvara.

"Har du tid att hjälpa en bror i nöd?"

Säger du sedan och lutar dig avslappnat mot skåpsraden med händerna nedtryckta i fickorna på dina tighta jeans. Jag reagerar på ditt ordval. Bror. Sveriges friendzone. Försöker undgå besvikelsen att visas utåt och ler svagt.

"Vad behöver du hjälp med?"

Frågar jag istället så nonchalant som jag kan och riktar uppmärksamheten in i skåpet igen samtidigt som jag noggrant inväntar din fortsättning.

"Matte provet på tisdag, jag fattar noll. Du är en bra lärare"

Säger du lugnt och jag hajar till. Din komplimang får mig att le även fast jag är mycket väl medveten om att du flikade in den passande komplimangen för att få mig att tacka ja. Komplimangen är egentligen onödig, jag hade tackat ja ändå. Men jag avvaktar, inväntar din fortsättning. Vill se om du verkligen är villig att övertala mig.

"Jag bjuder på kaffe"

Fortsätter du och jag ler för mig själv. Att du verkar så ivrig i att övertala mig får mig såklart att dra förutfattade meningar. Försiktigt vänder jag mig mot dig och iakttar dig noggrant. Försöker som vanligt att tolka ditt ansiktsuttryck. Slutligen nickar jag och du spricker upp i ett leende.

"Klart jag hjälper dig"

Säger jag till slut och du överraskar mig genom att luta dig framåt och ge mig en enarmad, snabb kram. När kramen är avslutad så ligger känslan kvar. Känslan av din kropp tätt mot min och din arm som omfamnar mig, även om det bara handlade om sekunder.

När vi efter sista lektionen slår följe i riktning mot caféet i närheten av skolan så försöker jag desperat att vara så avslappnad som du verkar vara. Varför gör jag en så stor grej av något så litet. Att plugga på caféet är ingenting värt att stressa upp sig inför. Men det är ju med dig. Och allt med dig får en vardaglig sak att förstoras något otroligt i mina ögon.

"Väljer du ett bord så beställer jag, vill du ha en vanlig kaffe eller?"

Säger du och jag nickar stumt som svar. Jag som ofta har en genomtänkt kommentar i huvudet får inte ur mig ett ord. Men du verkar inte reflektera så mycket över min stumhet. Du vänder dig mot tjejen bakom kassan med ett flirtigt leende på läpparna och jag stegar aningen irriterat iväg in i caféet för att välja ett ledigt bord.

Du kommer snart släntrandes emot mig med en kaffekopp i vardera hand och även en liten lapp placerat mellan två fingrar. Mina slutsatser leder till att det troligtvis är numret till blondinen bakom kassan. Du sjunker ner på stolen framför mig med ett leende och ställer ner kopparna innan du sveper gillande med blicken över bordet vi sitter vid.

"Det här är vårt bord nu"

Konstaterar du glatt och jag ger dig en förvirrad blick men kan inte låta bli att le. Du ger mig så mixade signaler. Men som vanligt verkar du oberörd, som att din kommentar inte betyder mycket alls. Samma kommentar som får handsvetten att bryta ut i handflatorna, hjärtat att klappa snabbare och kinderna att hetta. Du avfyrar ett lurigt leende och tittar dig snabbt runt omkring oss innan du fiskar upp nyckelknippan ur fickan. När du börjar att rista in något i kanten av bordet så väser jag fram ditt namn för att få dig att sluta men du fortsätter med ett flin på läpparna och jag inspekterar nervöst vår omgivning för att se om någon upptäcker oss.

"F och O, nu vet alla att det är vårt bord"

Säger du sedan med en nöjd röst när du lägger ifrån dig nyckelknippan och jag ger dig bara en chockad blick innan jag inte längre kan stoppa leendet från att spricka upp i mitt ansikte. För en sådan liten gest betyder så mycket för mig, även fast jag vet att det inte är något speciellt alls för dig.