Livet innan studenten / Foscar

6.

Jag vaknar av att din kropp plötsligt trycker sig mot min. Hela jag stelnar till och jag andas hackigt. Dina djupa, lugna andetag fläktar min nacke vilket gör att mitt antagande är att du fortfarande sover. Jag försöker att krypa ihop och göra mig så liten som möjligt för att så få kroppsdelar som möjligt ska komma i kontakt med dina. Men det blir snabbt till ett misslyckande när du i sömnen kravlar dig efter mig och låser fast dina armar runt min midja. Din kropp pressas nu onaturligt nära min och jag känner varenda liten del av dig. Bokstavligen. Att vara kille på morgonen är inte alltid så positivt i situationer som denna.

Jag försöker desperat att tänka på allt jag kan komma på, matte ekvationer, biologi provet, mammas goda pannkakor. Allt annat än det faktum att ditt morgonstånd numera pressas mot min rumpa och jag har inte hjärta nog att väcka dig innan klockan ringer.

"Oscar"

Mitt namn lämnar dina läppar i ett lågt mummel och jag stelnar till. Är du vaken? Varför flyttar du inte på dig? När ingenting mer inträffar så försöker jag så tyst och försiktigt som möjligt att vända mig om i ditt ordentliga grepp. Efter mycket möda lyckas jag och ligger snart med ansiktet mot dig. Jag upptäcker då att du fortfarande sover djupt.

Jag är som förtrollad. Kan inte slita blicken ifrån dig. Kan inte undgå att ta in varenda millimeter av ditt avslappnade ansikte och lägga det på minnet. Att ligga så nära och inte kunna röra vid dig är outhärdligt på så många sätt. Speciellt när du i detta sken, i detta ögonblick, är det vackraste jag sett.

Med blicken fäst på dina smala, inbjudande läppar plågar jag mig själv. Det blir som ett spel. Hur länge kan jag motstå frestelsen, kan jag ens motstå den? Det är som att vara inom räckhåll av guldet men veta att man aldrig kommer att kunna nå det. Jag känner mig som en rökare som iakttar en cigarett. Behovet är så kraftigt men jag vet bättre än att falla för frestelsen. Trots det är det så svårt, så ypperligt svårt att hålla sig borta. Jag förstår plötsligt rökare och deras sug efter röken.

Minuter tickar förbi och jag känner hur jag börjar att tappa fäste. Hur min fokus börjar att avta. Jag kan inte låta bli att luta mig en aning framåt, mina läppar endast centimeter från dina. Stannar upp. Avvaktar. Ingen reaktion. Kanske skulle du inte märka. Kanske skulle du inte ens behöva veta. Efter ytterligare några minuters inre kamp så drar jag ett djupt andetag och som i slowmotion lutar jag mig in.

Ring ring ring

Väckarklockan. Jag flyger bakåt men kommer inte så långt pågrund av armarna som omfamnar mig tätt. Dina armar. Ser hur du sakta börjar att vakna till. Hur du sömnigt slår upp ögonen för att möta min blick. Hur du lika snabbt stänger dem igen och släpper ur dig ett ogillande läte.

"Stäng av den jäveln"

Slinker ur dig med en hes morgonröst och jag får bråttom. Sträcker mig snabbt efter väckarklockan som fortfarande ringer för fullt. När ljudet tystnar och rummet faller i samma rofyllda tystnad som innan så uppfattar jag hur dina armar inte har rört sig en centimeter. De omfamnar mig fortfarande. Det tar några minuter innan du med möda slår upp ögonen en andra gång och dina sömniga ögon sveper över mig. Först då inser du.

"Oj, var jag kramgo inatt"

Får du ur dig med ett hest skratt innan du långsamt lossar ditt grepp om mig och jag försöker diskret flytta mig några centimeter ifrån dig. Stämmer in på skrattet.

"Hehe lite"

Är allt jag får ur mig innan jag låter bakhuvudet falla ner mot kudden och försöker andas lugnt. Det var nära, det var så himla nära. Vad håller jag på med? Frestelsen blev för stor, det behöver inte betyda något. Försöker övertala mig själv. Måtte du inte ha märkt något.

"Du?"

Mumlar du sömndrucket fram som att du läst mina tankar. Hjärtat slår som ett lokomotiv i bröstet och jag hummar lågt som svar. Vågar inte vrida på huvudet så att jag möter din blick.

"Vad bjuds det på till frukost?"

Frågar du sedan med ett skratt och lättnaden sköljer över mig som en flodvåg. Stämmer in på skrattet och vågar äntligen möta din blick som sömnigt möter min. Allt är sig likt, du misstänker ingenting.