Livet innan studenten / Foscar

8.

And now I'm attached to you
My skin is marked by your tattoo

Please prove to me that you're worth the fall
And I swear to you, I'll give it my all

Jag trummar blyertspennan i min hand mot pappersbunten och sjunger de skrivna orden med en låg röst. En fokuserad rynka träder fram i min panna och jag testar olika melodier innan jag hummar svagt för mig själv och kladdar ner ytterligare några ord.

I hold on to the reeling
That lingering feeling
Running down my spine
Out of focus, out of line

Ett fokuserat andetag slinker ur mig och jag lyfter blicken från skrivbordet och lutar mig lite bakom i skrivbordsstolen. En rörelse i ögonvrån får mig att rycka till och snabbt vända mig om. Blir bemött av ditt leende vilket får mig att slappna av en aning.

"Felix, jag hörde inte när du kom. Har du stått där länge?"

Frågar jag så nonchalant som möjligt och slår upp matteboken så att dess slitna sidor täcker över mina slarvigt skrivna sångtexter. Du står kvar med ett leende på läpparna, avslappnat lutad mot dörrkarmen och höjda ögonbryn. Jag iakttar dig noggrant, tolkar din kroppshållning.

"Oscar, du sjunger"

Är allt du säger. Du väljer att lämna min tidigare fråga obesvarad och jag förstår att du alltså måste ha stått där tillräckligt länge för att uppfatta min låga sångröst. Jag kan inte riktigt uppfatta tonen av din röst. Där kan finnas av svag underton av uppskattning men det kan lika gärna vara ännu ett av dina konstateranden. Du hörde mig sjunga, alltså sjunger jag. Varken positiv eller negativ respons. Mitt svar blir en enkel axelryckning samtidigt som jag tecknar mot dig att du ska slå dig ner på sängen. Du följer mitt tecken och sjunker ner på sängen fortfarande med det luriga leendet på läpparna.

"Får jag se?"

Frågar du och jag hajar till. Möter din nyfikna blick och faller i tystnad innan jag misstänksamt lutar huvudet aningen på sned.

"Vadå?"

Frågar jag dumt och du sträcker ut handen mot mig och blickar över mot bunten av papper under min mattebok. Jag inser då vad du menar och skakar snabbt på huvudet och försöker att le avfärdande.

"Någon dag kan jag väl få se det? Jag är imponerad Oscar, du är duktig av det jag hörde"

Säger du med en ärlig röst och jag kan inte stoppa leendet från att spricka upp på mina läppar. Mina kinder hettar till över den oväntade komplimangen och jag vänder ner blicken mot golvet vilket får dig att skrocka lågt.

"Någon dag"

Säger jag tyst. Ett tyst löfte. En vacker dag hoppas jag att jag kommer att få chansen att faktiskt förverkliga löftet. Att dela något så speciellt med just dig. Du avbryter mina tankar genom att harkla dig svagt och jag lyfter blicken och finner dig med matteboken uppslagen i knäet. Jag nickar snabbt åt den tysta frågan, klart vi ska sätta igång. Det är därför du är här.

Efter att ha sammanfattat stora delar av kapitlet och angivit vilka frågor jag vill att du besvarar så lutar jag mig aningen tillbaka i stolen och studerar dig. Känner mig som en stalker där jag sitter och betraktar dig utan din vetskap om att det inträffar. Kan inte låta bli. Ditt hår faller ner i pannan på dig men pågrund av din djupa fokusering så gör du inget åt det. Jag har svårt att hålla fingrarna i schack. Till slut är det som att mina muskler går på automatik. Jag kan inte stoppa handen och när mina fingrar snuddar vid din panna och jag känner ditt mjuka hör mellan fingrarna så inser jag vad jag håller på med.

"Ehm förlåt, d-du hade något i håret"

Säger jag snabbt och du ler bara som svar. Annars verkar du oberörd. Leendet ligger kvar på dina läppar och jag inser att mina fingrar fortfarande rör vid ditt hår. Snabbt drar jag åt mig handen och du fortsätter att le samtidigt som du inspekterar mitt ansikte noga. Dina ögon vandrar över mina ansiktsdrag en lång stund innan du sänker ner blicken i matteboken och lämnar mig förvirrad. Dina blickar får mig alltid att undra, om finns det en betydelse bakom dem, om finns det något där.