The Heart Wants What It Wants

1.8

Resten av helgen består av skratt tillsammans med Emilia. Det känns som om jag och Emilia har kommit mycket närmare varandra sen fredagskvällen. Jag ligger i min egna säng med söndagsångest, fast den är inte så jobbigt eftersom jag kommer få se Adam imorgon och den tanken gör mig glad.

Jag har börjat vänja mig vid tanken att 'dom' ska komma. Jag har lite planer på vad vi skulle kunna hitta på. De kommer ju på torsdagskväll så då blir det inget speciellt. Men på fredag efter skolan så ska jag visa dom runt tillsammans med Emilia. Ett litet förväntansfullt pirr sprider sig i magen blandat med min ångest. Jag kan inte ändra på något nu så det är ingen ide att gräva ner sig. Jag blundar och somnar.

///

När jag går mot mitt skåp i korridoren så plingar det till i min mobil. Jag tar snabbt upp mobilen och ser att jag fått ett sms från ingen mindre än Hugo. 

"Hej Amanda!" Säger Emilia. Jag stoppar snabbt ner mobilen, och lyfter ansiktet  och inser att jag är framme vid skåpet. Jag lägger snabbt in mina saker och tar ut det jag behöver till lektionen.
Klassen står som vanligt och väntar på att vi ska gå in, mobilen bränner i fickan och jag inte låta bli att ta upp den medan Emilia är distraherad av Candy Crush.

"Hej Amanda! Jag vet att vi inte har hörts av sedan du flyttade.  Jag hoppas inte det blir konstigt att jag följer med och att det är okej, vill verkligen inte göra saker värre."

Jag höjer lite på ögonbrynet mot skärmen. Jag blir lite lättad eftersom det inte bara är jag som är orolig över att dem kommer hit utan Hugo är också nervös. Jag skriver snabbt ett svar och jag inte låta bli att le lite.

"Det är okej Hugo. Jag antar att det vore konstigare om du inte följde med."

Vår lärare kommer och vi går in i klassrummet. Jag har inte sett Adam fören vi av en slump går in i klassrummet tillsammans. Jag råkar snudda vid hans arm och hela jag blir varm. Jag sneglar lite på honom och ser att han ler snett men kollar bara rakt fram. Jag sätter mig bredvid Emilia och mina kinder hettar. Adam sätter sig på andra sidan klassrummet.

Läraren förklarar vad vi ska göra och vi tar fram våra böcker och börjar arbetar.
Min mobil vibrerar eftersom jag har satt den på ljudlös. Det är ett ännu ett sms från Hugo.
Jag stänger snabbt ner skärmen så inte Emilia ska se hans namn lysa på skärmen men det är redan försent. Hon tittar chockat på mig och ger mig en frågande blick. Det är helt knäpptyst i klassrummet så hon vågar inte säga något. Jag mimar att det inte är något speciellt sedan vänder jag mobilen upp och ner och försöker fortsätta jobba. Emilia gör desamma. 

Efter några minuter är det dags för en bensträckare, de flesta går ut klassrummet men jag och Emilia brukar oftast sitta kvar och bara prata eller hålla på med telefonerna. Medan folk börjar resa sig för att gå ut utbrister Emilie lite för högt. "Vad vill han!?" Jag blänger lite på henne på grund av att hon sa det så högt men sedan rycker jag på axlarna och förklarar. "Han ville bara höra så att det verkligen var okej att han kom hit och hälsade på och att inget var konstigt. Jag svarade att det inte alls var konstigt och nu hade jag tänkt kolla vad han har svarat." Jag tar upp mobilen och öppnar smset.

"Ja du har nog rätt där. Alla ser i alla fram emot att komma och jag med. Enligt Natalie är det typ 100 minus hos dig nu men jag antar att hon överdrivet lite. Jag hoppas att du fortfarande har lite Stockholm i dig."

Jag ler lite åt Natalies överdrift men får lust att fnysa åt hans sista kommentar. Sanningen är den att jag har aldrig riktigt haft Stockholm i mig, jag passar mycket bättre in här än där. Även om det inte tog långt tid att hamna i bråk och blanda sig i en massa drama så känner jag mig ändå mer hemma här än i Stockholm.