The Heart Wants What It Wants

2.1: Besöket

"Hej!" Ropar Natalie och kastar sin armar runt mig. "Hej!" Svarar jag och försöker baka några steg. Men en efter en kramar de mig. "Nu är vi äntligen här." Säger Bea som har sitt röda hår uppsatt i en tofs. Jag tittar på Jonas och han ser ut som han brukar med sitt blonda välkammade hår. Hugo ser också ut som sig själv, hans mörkbruna hår är lite rufsigt efter den långa resan. Den enda som ser annorlunda är Natalie som har färgat sitt bruna hår till blont. "Vad snygg du är i håret." Jag kan inte låta bli att bli lite generad på grund av hur de stirrar på mig.

"Har resan gått bra?" Frågar jag medan vi börjar gå mot mitt hus. "Ja då, den gick fortare än vad jag trodde." Säger Bea och tittar sig omkring. "Ja men du bor verkligen lååångt bort." Säger Jonas och skrattar. "Jag antar det." Jag skrattar lite nervöst.

När vi kommer fram visar jag vart vi ska sova.

"Åh vad roligt det här ska bli." Utbrister Natalie. Jag nickar och försöker le. "Jag ser fram emot att träffa dina nya vänner." Säger Bea och lägger ifrån sig sin resväska. "Ja jag med!" Instämmer Hugo. Jag tittar på dem där de står alldeles förväntansfulla. Jag sväljer. "Ni kommer få träffa en redan idag. Min bästa vän här, Emelie." Alla lyser förväntansfullt upp förutom Natalie, hon ser lite besviken ut men ändrar snart sitt ansiktsuttryck. "Skiljer sig skolan mycket från hur det är hemma?" Frågar Jonas och glömmer antagligen bort att jag 'hemma' för mig är här. "Nej inte alls mycket, lärarna är lite chillare här dock." De börjar skratta och börjar prata om lärarna i Stockholm de som en gång varit mina lärare. De börjar sedan prata om allt jag missat hemma. De som blivit tillsammans, de som gjort slut och allt sånt där jag egentligen inte bryr mig så mycket om.  Vi sitter i soffan. "Men nog om oss, hur har du det här?" Frågar Hugo och tittar på mig. Jag sväljer. "Jag har det väldigt bra. Bättre än vad jag trodde att jag skulle ha. Allt flyter  på, skolan, vänner allt går liksom i ett." Det är faktiskt sant, de enda problemen jag haft var eller kanske är Julia, och vart jag har Adam är också lite av ett problem. Men annars så funkar ju allting annat. Det knackar på dörren och jag ler lättad. "Det är nog Emilia." Jag flyger upp och skyndar mig mot ytterdörren. Jag öppnar och som jag trodde Emilia. "Hej!" Säger hon glatt och jag ser att hon har sminkat sig lite. "Hej vad fin du är." Hon tar av sig ytterkläderna. "Är du redo?" Viskar jag. Hon skrattar. "Självklart." Vi går in till dem andra som sitter spända i soffan.
"Detta är Emilia allihopa. Emilia detta är Bea, Jonas, Natalie och Hugo." Säger jag och pekar på dem en efter en. Emilia är inte alls blyg vilket förvånar mig. "Hejsan! Trevligt att träffas." Säger hon. "Så vad säger ni, ska vi äta eller?" Frågar jag och alla stämmer in. Emilia hjälper mig att duka fram kycklingsalladen medan de andra packar upp och gör upp vem som ska sova vart.

Alla hugger in i maten och alla verkar hungriga inklusive jag eftersom jag knappt ätit något idag. "Så hur blev du och Amanda vänner då?" Frågar Bea med munnen föll. Emilia ler. "Det var egentligen inget speciellt. Hon kom ny till klassen och vi klickade direkt, så vi har typ hängt ihop sedan hennes första skoldag." Jag nickar. "När får vi träffa dina andra vänner?" Frågar Natalie och tittar direkt på mig. Emilia tittar dramatiskt på mig. "Men har du inte berättat Amanda!?" Jag vet direkt vad hon menar. "Nej jag hade tänkt att göra det efter vi ätit." Jag blänger lite på Emilia som mimar ett förlåt. Jag vänder mig till de andra. "Vi har blivit bjudna på fest imorgon." Alla fyra bara stirrar chockat på mig och blir helt tysta för några sekunder. "Du, fest?" Säger Jonas och Bea håller med. "Du går ju aldrig på fest?" Säger Hugo förvirrat. Jag rycker på axlarna. "Här gör jag det." Egentligen har jag ju bara gått på en innan denna men det väljer jag att inte berätta, det känns bara så roligt att chocka dem. "Sen när började du gilla göra sånt?" Frågar Natalie. Jag biter mig i läppen. "Jag vet inte riktigt, jag antar att det blev så när jag började lära känna Ad.. folk som tyckte det var roligt så hängde jag bara på dem." Det vara nära att jag råkade försäga mig där. "Men vi festade ju också och du ville ju aldrig följa med.." Säger Bea utan att mena något illa. "Jag vet.. Men nu gör jag det bara. Jag vet inte riktigt varför." Fast jag är rätt säker att det beror på Adam. "Men om ni inte vill gå på fest så kan vi göra något annat istället?" Säger jag eftersom de inte verkar vilja gå. "Skojar du!? Klart som fan vi ska på fest, jag skulle inte vilja missa att se dig på en fest." Säger Jonas och skrattar och jag kan inte låta bli att stämma in, och tillslut skrattar alla.