The Heart Wants What It Wants

1.6

Jag sitter på lunchen tillsammans med Emilia och vi pratar om allt möjligt. Det är fredag och jag känner mig riktigt glad. Jag lyfter blicken över Emilia så jag kan titta på Adam men han tittar redan på mig. Jag känner hur blodet stiger till mitt ansikte. Han ler lite halvt mot mig så att ingen runt hans bord märker något. Jag släpper honom med blicken tittar på Emilia igen. Hon har inte märkt något utan fortsätter att prata om någon läxa vi har.

Min mobil plingar till och jag ler lite för mig själv, jag gissar att det är Adam. Men när jag tittar på skärmen så står det Natalie. Jag har inte hört något från henne på jätte länge. Jag blir genast nyfiken och öppnar snabbt smset.

"Hej Amanda! Det var längesedan vi hördes nu och jag saknar dig. Så jag tänkte bara skriva att jag och ett gäng kommer komma upp till dig på torsdag kväll och vi stannar tills på söndag eftersom vi har studiedagar på torsdag, fredag så passar det skit bra. Jag har redan pratat med din mamma, och allt är okej. Det var tänkt som en överraskning men jag vet att du inte är överförtjust i det så jag skriver det nu istället. Så surprise!" 

Jag stirrar på mobilen. VA!? Min spontana tanke är tyvärr 'fan!' Natalie kommer alltså komma hit? Det hade väl varit helt okej men 'Jag och ett gäng'. Allt jag kan tänka är VILKA? Även om jag redan vet. Varför måste detta hända just nu?

"Saknar dig med. Vilka är det mer än du som kommer?"

Kanske ett lite halvdrygt svar men jag måste verkligen få veta.

"Är du inte glad? Det blir Jonas, Bea och döda mig inte.. Hugo." 

Jag får genast en klump i magen när jag läser det sista namnet. Hur kan hon göra så här mot mig?

"Vad är det?" Emilia avbryter mina tankar. Jag tittar besvärat på henne. "Jag fick precis reda på att några från Stockholm kommer hälsa på mig nästa vecka." Emilia tittar frågande på mig. "Vill du inte det?"
Jag skakar på huvudet. "Det är komplicerat. Jag har inte direkt haft någon kontakt med dom sedan jag åkte förutom Natalie som var min bästa kompis i Stockholm." Emilia tittar vänligt på mig. "Men varför är det komplicerat? Det kommer säkert vara som vanligt när ni träffas igen." Jag försöker le, men jag lyckas inte riktigt. Vara som vanligt. Inget kan någonsin bli som vanligt igen.
"Jag ser fram emot att träffa din vänner." Säger Emilia och ger mig ett riktigt Emilia-leende, sedan slänger hon en snabb blick på klockan, hennes leende försvinner. "Oj vi måste gå nu om vi ska hinna till lektionen."

Mina tankar är någon annanstans än i klassrummet. Jag kan inte sluta tänka på att om jag några dagar kommer träffa mina gamla vänner. Dom som jag inte ens saknar. Och Hugo. Varför? Jag förstår ju att alla är tvungna att kommer eftersom de var dom jag umgicks med och man kan ju inte utelämna någon, men ärligt talat så trodde jag inte att jag skulle träffa dom igen. Hur kunde mamma inte höra med mig innan? Hon ska få en rejäl utskällning när jag kommer hem.

"Hallå Amanda!? Blir det bra?" Emilia petar mig på armen och jag rycker till. "Vad sa du?"
"Kl 18.30?" Jag tittar frågande på henne. Hon himlar med ögonen. "Jag undrar om du kan komma kl 18.30? Hem till mig? Sleepovern?" Jag fattar vad hon menar. "Det blir perfekt." Svarar jag och lägger min arm om hennes axlar. Emilia skrattar. "Mina tankar är inte riktigt med." Mumlar jag.

Jag koncentrerar mig lite bättre resten av lektionen.

På vägen hem från skolan tänker jag igenom vad jag ska säga till mamma och det är inte trevligt. "Nya tjejen!" Hör jag en välbekant röst ropa. Jag vänder mig om. Adam ler retsamt mot mig. Jag höjer mina ögonbryn. "Nya tjejen? Verkligen?" Han rycker på axlarna samtidigt som han ler sitt blyga leende som han börjar göra allt mer oftare. "Hur var din dag?" Frågar han och slår upp vid min sida. Jag tänker på den lilla överraskningen som jag fick reda på vid lunchen. "Den har varit väldigt speciell." Han tittar roat på mig. "Speciell?" Jag nickar. "Hur var din?" Han drar handen genom håret. "Bra, det är ju fredag." Han tittar på mig på ett sätt jag inte riktigt kan tolka. Sedan ändras han ansiktsuttryck och han ser ut som vanligt -självsäker. "Så har du lust att följa med på fest ikväll?" Jag tittar upp på honom och jag tackar gudarna för att jag har planer för ikväll för att gå på fest är det minsta jag vill göra efter förra helgen. Men lite besviken blir jag allt eftersom jag vill spendera tid med honom. "Jag kan tyvärr inte, jag ska vara med Emilia, jag har lovat henne en riktig sleepover." Adam ser lite besviken ut. "Jaja, kanske nästa helg." Han rycker på axlarna. "Är det fest typ varje helg här eller?" Jag låter lite chockad. "Typ." Jag biter mig i läppen. "Jag tror dessutom inte det hade varit någon bra ide efter det som hände förra helgen." Jag känner hur han studerar mig. "Bry dig inte om det Amanda, det är glömt nu." Jag suckar. "Kanske det." Men jag vet att det verkligen inte är sant. Julia har verkligen inte glömt det och speciellt inte konsekvenserna som följde efteråt.
Jag inser att vi snart hemma. "Idag blir det inget Adam, min mamma är hemma." Han skrattar åt mig. "Är det verkligen allt du tror om mig?" Han låtsas låta sårad. Jag puttar till honom lite med armbågen. "Självklart inte." Jag skrattar. "Men seriöst det är nog bäst att vi skiljs åt här."
Han ler. "Så du skäms över mig också." Jag skakar leendet på huvudet. "Är du alltid så här retlig?"
Han drar en hand genom håret. "Bara när du tackar nej till att vara med mig." Han plutar med munnen. "Någon annan gång." Försäkrar jag honom.  Han tar tag i min arm och jag blir indragen i hans famn, han ger mig en snabb kyss. "Vi ses Amanda." Sen på några sekunder släpper han mig, och jag står själv bara några få minuter från mitt hus. Jag blir genast fylld av ett lyckorus, och får lust att krama om mig själv. Resten av vägen går jag på rosa fluffiga moln.