The Heart Wants What It Wants

2:4 Festen

Jag huttrar till, det kanske inte var den bästa iden att springa ut hit i linne. Men jag var bara tvungen att komma bort. "Hur är det Amanda?" Jag vänder mig om och får syn på Hugo. "Det är ingen fara med mig." Säger jag fast min röst bryts, jag låter full och ledsen. "Jag såg dig springa ut hit och.. och det ser ut som.." Dörren slås upp våldsamt och Hugo riktar sin blick mot dörren och jag gör likadant. Adam stänger igen den med en smäll. "Åh gud vad bra, jag trodde du skulle sticka härifrån" Suckar Adam av lättnad. Hugos blick går från mig till Adam och han verkar förstå att mina tårar beror på Adam. Återigen bubblar illamående upp. Denna gången kan jag inte kontrollera det och jag lutar mig mot en buske och spyr. Jag känner hur någon tar tag om mitt hår och håller undan det. Det är Hugo "Hur mycket har hon druckit egentligen?" Hör jag Adam fråga upprört. "Vi körde ölpingis och vi var inte så bra och sen var det några shottar däremellan." Adam suckar frustrerat. "Var det så jävla bra att köra ölpingis med shots?" Han låter arg. Jag har slutat spy och Hugo släpper mitt hår. "Du vet att hon inte är så van att dricka och ni verkar hälla i henne sprit!?" Adam blänger på Hugo. "Lugna dig grabben." Svarar Hugo och himlar med ögonen mot honom.  Adam spänner blicken i Hugo. "Jag kan ta över härifrån." Han låter väldigt bestämd. "Det hade du gärna fått göra men jag är rätt säker att du är anledningen till att hon är ledsen så jag tror inte det." Hugo låter minst lika bestämd som Adam. Jag blir genast nervös för jag vill inte ha något slagsmål. "Sluta nu bägge två." Får jag fram tillslut.
"Jag mår bra Adam, du kan gå. Du behöver inte oroa dig för mig längre" Och jag menar inte bara just för ikväll. Adam lägger armarna i kors. "Jag går ingenstans. Vi måste prata." Jag blir irriterad. "Då får väl jag gå då." Säger jag men när jag gör ett försök så snubblar jag till. Hugo griper tag om mig så jag inte ramlar till marken. Ännu en konsekvens av mitt alkoholintag. "Då följer jag bara efter dig." Säger Adam och rycker på axlarna. "Hör du inte vad hon säger, hon vill inte prata med dig. Du får gå." Hugos tag om mig hårdnar när han pratar till Adam och jag kan se hur Adams blick fastnar vid Hugos armar om min midja. "Jaså och hur hade du tänkt få mig att gå då?" Adam spottar fram orden och jag tvivlar inte en sekund på Adam faktiskt kunde starta slagsmål här och nu och något får mig att tro att detta inte skulle vara första gången.
Jag suckar. "Okej, okej, vi pratar då. Men bara för att du vägrar att gå." Hugo tittar på mig. "Amanda du måste inte lyssna på honom, vi kan gå hem. Du måste inte göra som han säger."
Jag tittar på Hugo samtidigt som jag tar mig ur hans grepp. "Det är lugnt." Svarar jag och Hugo tittar på mig, det känns som han söker efter något i min blick. "Jag är alldeles här inne om det är något." Säger han tillslut och lämnar mig och Adam ensamma. 
"Jag trodde aldrig han skulle gå." Mumlar Adam. Jag blänger bara på honom till svar. 
"Börja prata." Säger jag bestämt. Han tittar på mig och jag får svårt att tyda hans blick. "Jag är ledsen för det där med Julia." Säger han och jag väntar på att han ska fortsätta men det gör han inte. "Kysstes ni?" Frågar jag när han inte säger något mer. Jag känner återigen hur tårarna närmar sig. "Ja. Men det var bara på den där dumma leken, jag ville inte egentligen men jag tänkte att det bara var på skoj. Och det var ingen riktigt kyss, det var mer en puss. Du vet att jag gillar dig." Jag kan inte hålla tillbaka tårarna längre och känner hur de rinner nerför mina kinder. Arg, full och ledsen är inte den bästa kombon direkt.  "Jag vet inte alls om du gillar mig? Inte när du gör såhär!" Snyftar jag.
Adam suckar. "Du vet att jag inte är så bra på det här. Jag bryr mig mer om dig än vad jag någonsin har gjort om någon annan." Orden får mitt hjärta att slå extra fort men min hjärna har svårt att tro på dem. "Adam jag fattar. Du har aldrig varit i ett förhållande och bla bla. Men du vet hur jag känner för Julia och ändå åker du hem till henne och pussar henne så fort jag inte är med." Jag huttrar till. Jag önskar verkligen jag hade min jacka. "Men du sa ju själv att du tillåter mig att umgås med Julia för att hon är min kompis." Han betonar ordet kompis. "Och du sa att du inte ville såra mig genom att umgås med henne." Jag lägger armarna i kors och känner hur ilskan inom bubblar upp. Synd bara att jag är person som gråter när jag är arg. "Amanda du måste förstå att jag verkligen försöker. Jag vill inte såra dig. Jag gillar dig." Jag tittar på honom, det här hade varit så mycket enklare om jag inte var så kär i honom. För det är precis det jag är. Jag är så förbannat kär i honom. Jag har verkligen försökt att låta bli men det går inte. Jag är kär och jag vet inte vad han känner för mig. "Jag är livrädd att du leker med mig, när du gör såhär Adam." Han dröjer med sitt svar. "Jag skulle aldrig leka med dig." Jag suckar. Att bråka med Adam är utmattande. Jag är så arg, berusade och dessutom kär. Hur blev mitt liv såhär? Adam tar ett kliv mot mig. "Du måste tro mig Amanda. Jag hade aldrig stått här ute i typ 100 minusgrader och försökt övertala dig hur mycket jag tycker om dig om jag lekte med dig, jag hade aldrig sprungit efter dig och försäkrat mig att du fortfarande var kvar. Jag har känslor för dig och det är förvirrande för jag vet inte hur jag ska hantera det." Mina andetag blir genast tyngre och det lilla mellanrummet mellan oss fylls med elektricitet. Jag hatar att han påverkar mig på det här sättet. Hatar och älskar det. "Gå inte runt och kyss andra då." Får jag fram. Min blick går till hans läppar och jag vet att han märker det för han ler. "Det vill jag inte." Viskar han tillbaka. Jag ska precis säga något men hans läppar stoppar mig. Han trycker dom så hårt emot mina att det nästan gör ont. Hans händer greppar tag om mina höfter.  Jag slutar genast att frysa och istället hettar hela jag. Tillslut släpper han mig och jag andas pinsamt högt. "Kom så går vi in, du måste vara genomfrusen." Säger han och tar min hand och leder in mig i huset igen. "Är det du första du har att säga?" Säger jag och höjer mitt ögonbryn. "Jag vill inte att du ska bli sjuk." Säger han enkelt. Vi kommer in och jag får syn på Hugo som sitter i trappan. Jag hade helt glömt att han kanske väntat på mig. Han tittar direkt på våra sammanflätande händer. Jag mimar att jag är okej till honom men han vänder sig bara om och går. Hur ska allt lösa sig nu? Jag får prata med Hugo hemma sen. "Om dina vänner inte skulle sova hos dig denna helgen, hade jag kunnat sova hos dig." Viskar Adam i mitt öra. Det suger till i magen på mig och jag sväljer. "Det hade du velat va?" Han drar sina läppar längs mitt käkben. "Mhm." Är det enda jag får fram. Adam lutar sig tillbaka och skrattar. "Värst vad du blev varm då." Jag känner hur hela jag blir röd. Jag slår till honom på armen. "Du är otrolig." Mumlar jag samtidigt som jag försöker dölja ett leende. Men jag känner faktiskt en besvikelse över att vi inte kan sova tillsammans, det hade varit mysigt och första gången för oss. Allt jag vill är att spendera min tid med Adam men samtidigt hade det varit skönt att gå hem också. Jag är fortfarande ledsen över hur han behandlat mig, men jag orkar verkligen inte bråka om det just nu. Det kan jag göra när jag är nykter. Dessutom har jag en känsla av att Hugo är sur och jag skulle vilja reda ut allting. "Jag kanske borde leta upp dem." Säger jag samtidigt som jag tittar mig omkring.