The Heart Wants What It Wants

1.9

"Är du säker på det här med festen?" Frågar Emilia medan vi är på väg till lektionen. "Nej egentligen inte, men jag hoppas att det blir kul, som jag berättade så gillar dem att göra sånt." Jag suckar.
"Jag tror det kommer bli grymt." Säger Emilia hoppfullt. Jag säger ingenting. De kommer redan imorgon hur fort har det inte gått? 

Klassrummet är öppet och de flesta har gått in men läraren saknas. Jag får syn på Adam som sitter ner och pratar om något med Julia och Linda. Jag tänker på hur han kysste mig igår och känner hur jag börjar rodna. Emilia sätter sig vid bordet bakom dem och jag följer snabbt efter. Jag hoppas att min rodnad inte syns allt för tydligt. "Har du hört något mer från Hugo?" Frågar Emilia och fingrar i sitt hår. Jag skakar på huvudet. "Nej." Jag blir genast lite obekväm när vi pratar om det. "Är du fortfarande nervös?" Hon fortsätter. Jag skruvar lite på mig i stolen. "Såklart jag är. Jag har inte träffat dem på evigheter." Hon ler lite åt mig. "Det kommer gå bra dessutom så pratade ni väl ut hyfsat efter det som hände?" Min mun blir till ett streck. "Ja det gjorde vi men ändå, jag hade ju inte direkt planerat att träffa dem och speciellt han." Varför måste vi prata om detta just här? Jag vänder blicken bort från Emilia och tittar rakt fram på Adam och ser hur han fortfarande pratar med Julia. Jag undrar om hon ska gå på festen, vilket hon antagligen ska. Min klump i magen växer. Fan. Det hade jag inte ens tänkt på. Jag tittar på Emilia igen. "Men som jag sa det kommer gå bra. Du har ju kommit över det." Emilia pausar i en sekund innan hon fortsätter. "Eller?" Jag blänger lite på henne. "Självklart, jag sa ju det." Emilia ler. "Bra."

Jag tittar rakt fram igen och ser hur Adam har lagt sin hand på Julias stol. Han rufsar hennes hår och hon slår till honom på armen. Jag sväljer. Vi är inte tillsammans upprepar jag för mig själv i huvudet. Men jag tycker att han borde veta att det sårar mig det han gör, fast egentligen de är ju bara kompisar men det gör ändå så ont att se honom hålla på så där med en annan tjej, speciellt när jag sitter här alldeles bakom dem.

Jag vet inte hur länge jag kan hålla på så här? Hur länge är långsamt bra? Det känns som om vi bara står och trampar vatten just nu, vi kommer ingen vart. Han vet inget annat, men det gör inte jag heller. Jag får lust att börja gråta och bara åka hem. All ångest blir för mycket och jag vill inte vara kvar här. Jag vill lägga mig under mitt täcke och ligga där fram till sommaren, jag vill skita i att dem kommer imorgon, jag vill skita i Adam. Jag vill skita allt, bryta ihop och sen sättas ihop igen.

"Är du okej?" Frågar Emilia, mitt ansiktsuttryck måste ha avslöjat mig. Jag biter mig i läppen och nickar. Min hals känns sträv och torr. "Du ser inte ut att må okej? Har det hänt något?" Frågar hon och rynkar ögonbrynen. Jag skakar på huvudet. Hur förklarar man att något blir för mycket och hur man inte kan hantera sina känslor? "Amanda.." Börjar hon men läraren kommer och hon hinner inte säga något mer. Hon tittar bara oroligt på mig. Jag känner mig väldigt patetiskt just nu. Men i denna stund blev det bara för mycket. 

När läraren har pratat klart och vi får börja jobba så tror jag att Emilia ska ha släppt det men till min besvikelse har hon inte det. "Amanda vad är det?" Jag suckar. "Jag vill inte prata om det Emilia."
Emilia ger sig inte. "Du vet att du kan berätta allt för mig." Jag känner hur tårarna är på väg men jag vägrar att gråta här så jag blundar och tar ett djupt andetag. "Jag vet inte exakt vad det är. Det blev bara för mycket med allt." Viskar jag. Emilia klappar mig på axeln. "Det är okej Amanda, det blir lite för mycket ibland. Det är inget konstigt. Man får lov att vara ledsen även om man inte vet exakt varför." Jag ser hur Emilia tittar på Adams ryggtavla och jag antar att hon gissar att det är på grund av honom som jag är ledsen. Hennes blick ser lite irriterad ut. "Kan vi gå här ifrån?" Frågar jag, jag bryr mig inte att det är 40 min kvar av lektionen. "Visst." Säger Emilia till min förvåning, jag hade förväntat mig att hon skulle säga nej eftersom hon blir orolig över att komma fem minuter försent.